Mörker, åter mörker

I natt svensk tid presenterade Barack Obama sin Afghanistanpolitik, men redan under söndagen och måndagen läckte uppgifter via Vita Huset. 34 000 nya soldater, vilket gör att nivån närmar sig den från Irakkrigets mörkaste år. Någon form av tidsram eller till och med "exit-strategy", antagligen med valet 2012 som horisontlinje. Hårdare krav på Karzai att garantera en fungerande stat.

I går skrev kolumnisten Bob Herbert i New York Times att Obamas beslut var "ett tragiskt misstag" och att trupperna omedelbart borde åka hem. Det låter fint. Men man måste fråga utifrån vilket perspektiv det sägs. Tragiskt för vem? Den amerikanska antikrigsopinionen samlades i senaste The Nation. Med undantag för en alarmerande artikel om kvinnors rättigheter i Karzais Afghanistan skrev alla med amerikansk blick. Kriget förvandlades till fråga om enbart USA:s säkerhetspolitiska intressen. Det är beklämmande.

I motsats till invasionen av Irak, som aldrig kunde rättfärdigas, är kriget i Afghanistan en förtvivlat svår fråga. Insatsen är ett försvar av en konstitutionell ordning. Alternativet är tyranni. Kravet att trupperna ska lämna landet innebär att taliban återvänder till Kabul. Det skulle ta mindre än sex månader, säger Afghanistankommitténs Anders Fänge. Fred Kaplan, en annan amerikansk kolumnist, skriver "några veckor" och fångade ambivalensen i måndags på Slate.com.

Problemet är åtta år av amerikansk inkompetens och arrogans – arvet från Bush. FN:s och Natos operationer har blandats samman och FN förlorat kontrollen. Politik och militär har blandats samman och politiken undervärderats. Hamid Karzais styre har drunknat i egen korruption och negligerat rättighetsmedvetna ryggradsreflexer.

Frågan är om läget går att rädda. Grundläggande frågor måste få svar. Vad är den politiska och strategiska idén med upptrappning? Obamas administration verkar kluven i två: den ena ser egna intressen och vill enbart besegra al-Qaida (om de ens finns längre), den andra betonar uppdraget som att försvara ett konstitutionellt statsbygge.

Inte bara Vita Huset bör avkrävas ansvar. Afghanistan är ett internationellt åtagande. Vi måste också svara. Även hårda krigsmotståndare. Frankrikes och Tysklands initiativ till ny stor Afghanistankonferens är en bra utgångspunkt. Men vilka afghanska grupper ska bjudas in: Karzais allierade krigsherrar? Talibanska grupper? Vilka vägar framåt, präglade av ett människorättstänkande, är möjliga?

Efter åtta år har ingen ens tillstymmelse till svar. De som dominerar är upptrappning utan politisk substans och tillbakadragande utan politisk heder. Vi stirrar ner i ett svart hål. Det enda vi ser är skräck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s