Schori i Afghanistan, betong i Arbetaren

För två minuter sedan skickade jag måndagens ledare till Nisha på Dagens arena. Det gäller Afghanistan (igen) och nu utifrån Pierre Schoris nya bok Vägen ut ur Afghanistan (Leopard). Den kort, kärnfull och absolut läsning för den intresserade.

Man kan se hur en ny uppfattning nu klarnar om Afghanistan. Om att konflikten bara kan lösas med förhandling, politik och kompromiss. Schori vill att Sverige omedelbart tar hem sina trupper. Den (f.d.?) brittiska utrikesministern David Miliband vill att alla stannar. Men båda är ändå påfallande ense om vägen mot en lösning. Jag har bloggat tidigare om Milibands artikel i NY Review of Books.

Den pakistanska journalisten Ahmed Rashids förslag, som han presenterade tidigare i år (jag har bloggat även om det), har säreget inflytande. Schori refererar honom rakt av och Milibands artikel är uppenbart påverkad av hans artikel. Bra, förstås.  Känns hundra mil i intelligens från både Carl Bildt, Urban Ahlin och de på andra sidan som utan minsta eftertanke kräver omedelbart tillbakadragande av allt och alla.

Jag läser långsamt Lars Jakobsons feta roman Vännerna. Jag är svårt beroende av hans ojämna böcker. Har läst alla. Ingen kan framkalla sådan schizofreni mellan fiktion och samhället utanför boken. Man vet aldrig vad som är sanning och lögn, dokumentärt och påhittat. Vännerna är mer infernalisk än nånsin. 

Vårdentreprenörer låter åldringar svälta i övergivna i heta lägenheter. Polisen jagar papperslösa migranter i en förort dominerad av en jättebyggnad i form av Per-Albin Hanssons huvud. Därinne ryms ett multinationellt bolag startat av folkhemsnostalgisk företagare typ Ingvar Kamprad. Kontrollsamhället är helt genomfört. Staten i upplösning. Vad är en människa? Finns individen?

Så här:

"I en ideologilös värld handlar det inte längre om vad man ska uppnå, utan om skräcken för att mista. Inte främlingsrädsla, främlingen kommer över tid att bli igenkänd och identifierad. Rädslan är för det främmande som begrepp, det som hela tiden lurar under horisonten. Bortom kontroll. Därför skall alla med. Alla skall bli till vi. Ingen och ingenting skall lämnas utanför. I utanför dväljs monstren och alla monster skall förstöras."

Lars Jakobson är en postmodern Peter Weiss.  

I dag skriver Sverker Lenas om hur Arbetaren nu sänks av sina ägare. I helgen kommer ett samlat angrepp mot utvecklingen från en rad tidigare redaktörer, reportrar och medarbetare att publiceras. Jag är en av dom. Att Arbetaren försvinner som fri och oberoende röst är ett förfärligt bakslag för svensk vänsteroffentlighet. Jag har läst den i 33 år. Först sporadiskt. Men sedan nånstans runt 1987 varje nummer varje vecka. Den har räddat mig från fördumning. Det var oförglömligt att få skriva för den och vara inblandad i att utveckla kultursidorna under några roliga år. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s