Camus + Said = sant

Mer litteratur. Och återigen DN. I går skrev Jonas Thente om Albert Camus, en författare som jag läser mer och hellre ju äldre jag blir. Men självklart kan inte Thente låta bli att ge nålstick till Edward Said, och andra postkoloniala "popteoretiker" (Thentes ord), för att ha förkastat Camus. Det är en petitess, jag vet, men jag börjar bli trött på osakligheten.

Sagt och gjort. Jag slog upp Saids Kultur och imperialism för att läsa om Camus. Det var ju som jag minns. Said skriver långt om Camus och Algeriet. han kallar honom en författare i världsklass: "en moralisk man i en omoralisk situation". Och sedan följer en kritik av viljan att läsa Camus som uteslutande allmänmänskligt (som väl f.ö. Thente gjorde i sin DN-artikel). I stället försöker Said placera hans romaner och noveller i historien, konflikten och geografin. Han understryker att han inte tänker "i efterhand anklaga Camus". I stället utvinner han, genom att söka det utelämnade, andra sätt att läsa och förstå. Genom kritik berikar han Camus. "Camus verk uttrycker en förstörelse och en sorg som vi fortfarande inte helt har förstått eller hämtat oss ifrån."

Jag förstår inte ett klimat där kritik likställs med avståndstagande. Det man kritiserar, som när jag i går skrev några snabba rader om Teju Cole, är väl ofta det man engageras av? Edward Said skrev en gång att kritik alltid går före solidaritet. Det är ett ouppnåeligt ideal. Men jag gillar det ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s