Knausgård + Handke

Att försvara, och uppskatta, Peter Handkes författarskap är inte svårt. Jag har kämpat mig igenom många av hans romaner och vill inte ha det ogjort. När han nu fick Ibsenpriset i Norge handlar kritiken därför om hans politiska omdöme och synsätt på mark, etnicitet och tillhörighet. Att Karl-Ove Knausgård verkar försvara Handkes orubbliga ställningstagande för Serbien och Milosevic både under och efter krigen i Jugoslavien, eftersom K verkar gilla "politiskt inkorrekta" röster, är kontroversiellt. Men i kvällens Babel ställdes inga sådana frågor. I stället fick vi höra honom spela trummor och berätta att han skriver ny roman.

Läs i stället en lång, som vanligt välskriven, och klart läsvärd essä av Knausgård i norska Samtiden från i våras (finns på Eurozine). Han skriver mest om sitt skrivande och hur viktig hans förläggare är för honom (intressant för alla oss som helt förfördes av Min kamp). Men på slutet börjar han utveckla, eller åtminstone beröra, sin romantiska konservatism (ja, så uppfattar jag ivf honom). Jag ska inte referera, läs själva, det är essän verkligen värd. Hans försvar av Handke får sin förklaring — om man inte redan förstått. De är inte så långt från varandra.

I sin bok om primitivismen Blod i salongerna lyfter Ingela Lind f.ö. fram Knausgård som exempel på samtida primitivist. Och i sin essä i Samtiden ägnar han, som av en händelse, en del utrymme åt DH Lawrence. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s