Jag försökte helt enkelt väva samman fenomen, som oftast behandlas isolerade, till en större berättelse om läget i Västeuropa och EU. För att göra det har jag använt reportageform, essä och presentation av forskning. Alltsammans i en klassisk debattbok.

Antirasismen är inget enkelt slagord. Det är ett politiskt projekt för att befria Europa från ett mörkt arv som fortfarande är verksamt. Rasismen har djupa historiska rötter och är inget extremistfenomen, utan tvärtom en europeisk normalitet.

Gefle Dagblad (15/4 03): ”Per Wirténs slutsatser sitter som kaffet i vrångstrupen, man får hicka om man inte aktar sig. Texterna är ett flätverk av citat, exempel, intervjuer skrivna på en behaglig svenska – ett tidlöst språk som inte kräver kraft av läsaren, bara skärpa.”

Sydsvenskan (1/10 02): Per Wirténs texter är djupt rotade i en starkt känd humanism. I det ligger också att nyansera, att ifrågasätta det enhälligt sagda.”

Dagens nyhetersledarsida (28/10 02): ”Ett befriande grepp att söka komma ur etnifieringens grepp och i stället se att det handlar om förtryck och förtryckare.”

Du kan köpa boken direkt från mig för 150 kronor plus porto. Skicka ett mail genom att klicka här så skickar jag bok och inbetalningskort.

Här kan du läsa introduktionskapitlet:

Brrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiinng!

En väckarklocka av den gamla mekaniska sorten börjar skrälla i den annars tysta pendeltågsvagnen. Mannen vid fönstret tittar upp från sin bok, som ser ut att vara på vietnamesiska. De två afrikanska kvinnorna som gått på vid förra stationen och är klädda i stora bylsiga kläder i starka färger vänder sig om. En ung nordafrikansk man i Adidasoverall och Nikeskor rotar generat i sin ryggsäck, till sist får han tyst på oväsendet. Blickarna dröjer kvar vid honom när han lutar sig tillbaka, stryker handen genom det kortklippta korpsvarta håret och sluter ögonen.

Tåget fortsätter söderut, in mot Paris, genom ett regntungt sommardis. Utanför fönstret passerar rangerbangårdar, rader av lagerbyggnader och gamla småstadsliknande förorter. Jag tar på mig hörlurarna och trycker på play. Cheb Mamis fransk-algeriska raimusik omsluter mig när tåget stannar vid den stora fotbollsarenan. Längre bort skymtar höghusen i stadens norra fattigdomsbälte, hem för tiotusentals franska araber och afrikaner.

En skolklass med nästan bara nordafrikanska barn stormar in i vagnen. Deras rop på både franska och arabiska överröstar för en stund musiken från min bärbara cd-spelare. Jag höjer volymen för jag vill inte missa ”Ana oalache”, en smygande blues från Mamis algeriska hemstad om en otursförföljd exiltillvaro. Den är karakteristiskt arrangerad och producerad av Nitin Sawhney från den brittisk-asiatiska musikscenen. Sången ändrar efter några minuter karaktär från förtvivlan till självsäkerhet, från sorg till en överväldigande närvarokänsla av här, se mig, här är jag mitt i ett land som du tror tillhör bara dig. En gospelkör av svarta britter med rötter i Västindien sjunger samtidigt: ”Time, force, memories, faith, words, moves.” Arabiskt, franskt, brittiskt, indiskt, karibiskt. Det är en ny europeisk musik, starkt förankrad här och nu, men den tycks samtidigt komma någon helt annanstans ifrån.

Som vit europé, fast rotad i ett land som kallas mitt, kan jag aldrig helt och fullt förstå sångens verkliga innebörder: exilens och rasdiskrimineringens erfarenheter. Men jag kan lyssna, se och erkänna andras berättelser om världen som likvärdiga mina egna. Dra politiska slutsatser.

Tåget rullar in genom Paris tunnlar mot Gare de l’Est. Jag tänker på hur staden förändrats, hur den blivit mångkulturell på ett helt nytt sätt. Europa är inte längre vitt. Det har bytt skepnad och blivit en invandrarkontinent. Europa har skiftat ansikte.

Jag byter till tunnelbanan och letar mig så småningom genom stadsdelen Batignolle till mitt hotell, som ligger vid en gata som domineras av afrikaner och har flera små undanskymda afrikanska krogar.
På rummet tar jag fram anteckningsboken och börjar formulera det jag vill skriva. Det blir fyra påståenden:

Europas förvandling till en invandrarkontinent är revolutionerande. Men motståndet starkt.

Det byggs murar för att bevara Europas vita karaktär och identitet. Murar längs de yttre gränserna. Men även inre murar i form av rasdiskriminering. Deras fundament är de koloniala världsbilderna.
Samtidigt tar en ny europeisk mångkulturell identitet och vardag form inne i staden. Inga murar verkar kunna stå i vägen. Men kan man prata om den mångkulturella staden utan att samtidigt diskutera de rasistiska murarna?

Europas ansikte är både murarna och staden.

På kvällsnyheterna ser jag bilder från demonstrationerna och de våldsamma kravallerna vid EU-mötet i Göteborg. Jag lägger ifrån mig pennan och går fram till fönstret. Genom ett takfönster på gårdshuset lägger en man upp tvätt till tork på taket. Två t-tröjor och ett par strumpor. Det får bli en bok om Västeuropa och EU, tänker jag. Egentligen bara halva kontinenten. Hans huvud försvinner ner i lägenheten igen. Jag går tillbaka till anteckningsboken och skriver ner min sista utgångspunkt.
Invandring betraktas av de flesta som ett problem eller en besvärlig utmaning. Jag ser den som en befrielse.