När Modernista undrade om jag ville skriva en inledande text till deras bok kände jag inte till honom. Men greps omedelbart av magin i bilderna och av den tid och det politiska sammanhang de speglar.
I inledningen skriver jag bland annat:

”Lärka var en demokratisk fotograf. Han såg människor i ögonen. Som om de satt i en studiecirkel och resonerade. Demokrati som människosyn och bild. Det sägs att Lärka aldrig regisserade de människor han porträtterade. Han tog tid på sig, väntade tills de placerat sig som de ville ha det. Ibland blev det konstigt. Två bröder sitter inte på de utställda pinnstolarna, de ställer sig på dem, kanske för att känna sig större. En pojke vill ha finkläder på sig, men också ha med fåret, som ska stå på bakbenen. Gifta par sätter sig ofta nära varandra, men i några fall med avsevärt avstånd. Ingen, som inte vill, behöver se glad ut.

Och Karl Lärka tog inte bara bilder och sade adjö. Han lyssnade på människors berättelser och antecknade sida efter sida med stenograftecken. Människan var större än bara bilden, det korta ögonblick då kameran öppnades och registrerade dem på glaset. Stort allvar men med en feeling av livets lätthet.”
Boken kan beställas från www.modernista.se