För Europa innebär invandringen en möjlighet att äntligen befria sig från århundraden av förtryckande rasfilosofier, gränsfixerad nationalism och en förödande kolonial världsbild. Migration innebär också att Europa kan ta ett sista steg mot en europeisk övernationell demokratisk ordning. Äntligen kan vi börja fatta att demokratin kan vara större än nationalstaten.

Ahmed från Bourgogne är berättelsen om Ahmed Benediff från Frankrike eller Algeriet eller från en gränszon som inte finns trots att tusentals människor befolkar den. Den dokumentära romanen är skriven av Azouz Begag och kom ut på svenska I höstas.
Ahmed är uppvuxen i Lyon. Det är hans hem. Han vet inga andra hemländer än Frankrike. Men han har inte franskt medborgarskap, bara arbets- och uppehållstillstånd, och är därmed vad man kan kalla en utborgare. När han trasslar till livet och döms till fängelse innebär det att han utvisas till sina föräldrars hemland till Algeriet. Men Ahmed vill hem till Frankrike – Algeriet är ett främmande land för honom – och börjar den långa resan som illegal gränskorsare genom tio länder, han fångas in och rymmer, vadar genom träsk, gömmer sig i taggiga buskage och smyger förbi gränsvakter. Via en katolsk präst i Paris får han pengar och hjälp till några av de hållplatser på den “underjordiska järnväg” som finns för att hjälpa människor in genom Europas murverk.
Ahmeds berättelse är stark därför att den är vardaglig. Strapatserna är begränsade, dramatiken tämligen obefintlig och de flesta européer som Ahmed möter är vänliga och ibland även hjälpsamma. Hans envisa och så småningom framgångsrika kamp är verken extrem eller unik. Han är bara en bland de tiotusentals människor som ensamna eller i små grupper försöker ta sig förbi Fästning Europas murar.
Den europeiska fästningen läcker som ett såll. Idén om att sluta tätt vid kontinentens gränser är befängd. Människor vill hit och är beredda att riskera livet – en del på flykt från terror andra på flykt till arbete och en bättre framtid – men de kommer också för att deras arbetskraft är efterfrågad. Den yttersta cynismen är att Europa vill ha och behöver just de människor som Europa sannolikt försöker stänga ute.
För Ahmed Benediff gick resan bra. För andra slutar den i tragedi. Deras döda kroppar flyter i land vid spanska kusten eller försvinner för evigt ner i Medelhavet.
Den politik som upprätthåller murarna fräter långsamt sönder demokratin och friheten. Den sprider ett slags moralisk korruption genom de politiska systemen. Varje död migrant urholkar de mänskliga rättigheterna i Europa. Att förneka andra deras rättigheter vid fästningens murar underminerar samtidigt de fri- och rättigheter som vita européer tar för givna. Det är ett samband som allt för få medborgare i EU riktigt fattat.
Att asylrätten urholkats dramatiskt under de senaste decennierna är inget kontroversiellt påstående. Ta Belgien som ett exempel: 1983 beviljades 41 procent av alla asylansökningar, men nu inte mer än runt fem procent. När de så kallade båtflyktingarna kom 1979 tävlade landets städer och regioner åt hedersuppdraget att ta emot dem. När Rwandas befolkning massakrerades fjorton år senare i efterkrigstidens största folkmord förklarade Belgiens regering att landets gränser var stängda.
Under 1990-talets första år ströp land efter land i Västeuropa möjligheterna för flyktingar att komma över gränsen för att söka politisk asyl. Människor på flykt är nu nästan helt hänvisade till flyktingsmugglare och “de underjordiska järnvägarna”.
Symbolen för den här politiken är naturligtvis Schengensamarbetet. Men i debatten hänvisas även till EU. Ofta glömmer man då att Schengen inte är resultatet av en överstatlig EU-politik, utan tvärtom tillkommit för att förhindra en sådan politik. 1985 när Enhetsakten förhandlades fram föreslog EU-kommissionen att asyl- och visumfrågor skulle inkluderas i den kommande överstatliga EU-politiken. Men medlemsländerna sade absolut nej till förslaget. De ville istället behålla den nationella makten över dessa frågor. Därför växte Schengensamarbetet fram som ett mellanstatligt projekt, för att först i efterhand inlämmas I EU.
I själva verket har medlemsländerna slagits med näbbar och klor för att behålla kontrollen över asylfrågorna, för att på så vis hålla frågvisa reportrar, kunniga jurister, kritiska EU-parlamentariker och olika människorättsaktivister borta från insyn och inflytande.
Fästning Europa har i första hand inte murats av EU-parlamentariker eller eurokrater I Bryssel. Den är ett verk av de nationella regeringarna. Och det finns ingen orsak att låta dem smita undan ansvaret, eller skulden, för de politiska beslut som gör att människor regelbundet dör i försöken att passera murarna. Det kanske viktigaste enskilda beslutet är den tyska regeringens kraftiga skärpning av landets asyllagstiftning 1992-93 som sände svallvågor över hela Europa och tvingade andra länder att följa efter.
Murarnas framväxt är komplicerad. Beslutet om att öppna alla “inre gränser” inom EU krävde en yttre gränskontroll, men avgjorde inte hur rigorös den skulle vara. Man kan säga att det funnits en nedåtgående spiral där medlemsländerna successivt skärpt sin politik som svar på varandras skärpningar. Men att det även funnits ett dynamiskt samband med EU-kommissionens arbete med fri rörlighet inom unionen.
Hade rättssäkerheten blivit större och den offentliga insynen bättre om asylfrågorna från början legat i EU:s överstatliga sektor? Ja, jag tror det. Helt säkert hade vi även då protesterat. Men den mellanstatliga modellen, som Schengen är ett exempel på, är till sin natur sluten och odemokratisk.
Kanske är det just därför svensk socialdemokrati inte har nåt egentligt att säga om Schengensamarbetet. Det är ju så de vill att hela EU ska styras – mellanstatligt och inte I en demokratisk ordning där Europaparlamentet fattar besluten efter öppen debatt. I motsats till Sveriges regering anser jag, och säkert den stora majoriteten av Europas vänster, att det mellanstatliga smusslet är det stora hotet demokratin i Europa.
Men det här handlar inte längre bara om asylfrågor. I själva verket börjar det utkristallisera sig ett helt komplex av närbesläktade politiska problem som sammantaget kan kallas för migrationsfrågor. Det gäller att skilja de olika sakerna åt, men samtidigt se att de hänger samman. De förenas framför allt av de mänskliga rättigheternas betydelse. Migration diskuteras mest som kvantitetsproblem – hur många och vilka
– men vänsterns uppdrag är att istället insistera på rättighetsaspekterna.
o Asylrätten är hotad och måste försvaras. Varje människa har rätt att ansöka om asyl och få en individuell prövning. Å andra sidan har varje land också rätt att säga nej om det saknas grund för att ge asyl.
o Den växande diskussionen om så kallad arbetskraftsinvandring går inte att undvika, även om svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse gör så gott de kan. I en situation med fortsatt hög arbetslöshet i många europeiska länder kan det verka paradoxalt, men Västeuropa står nära en situation av arbetskraftsbrist. Det föds helt enkelt för få barn. Enligt en uppmärksammad rapport från FN:s befolkningsenhet kommer EU-ländernas ekonomier att behöva 1,4 miljoner invandrare per år under de närmaste decennierna. För ett land som Italien är frågan rätt dramatisk, utan invandring kommer invånarantalet sjunka med 15 miljoner fram till år 2050.
Ett fast arbete måste innebära att man får permanent arbets- och uppehållstillstånd. Europa får inte upprepa det gamla tyska systemet med rättslösa gästarbetare. Men att säga nej till ökad invandring – som svensk vänster gör – är inte heller någon lösning. Invandring gör ju Europa till en bättre kontinent att leva i.
o I Västeuropa lever hundratusentals människor utan dokument och tillstånd. De blir fler för varje dag. Men trots det är deras rättslösa situation och sårbarhet för hänsynslös exploatering en ickefråga I politiken. De är Europas skuggor. De finns överallt, men ingen talar om dem. Med ett apartheidspråk kallas de för “illegala invandrare”, som om människor kunde vara illegala. De dokumentlösa, eller med det populära franska uttrycket Sans-papier, måste tränga sig in i politiken, in i den större Europafrågan. Deras närvaro är ett av de starkaste argumenten mot idén om en Fästning Europa.
o Mellan medborgarna och de dokumentlösa befinner sig de som har arbets- och uppehållstillstånd – utborgarna. Som till exempel Ahmed Benediff I Azouz Begags roman. En del av dem söker så småningom medborgarskap, andra väljer att inte göra det. Vilken status har de i det nya gränslösa Europa? Måste man vara medborgare för att ha medborgerliga rättigheter?
o Hela detta komplex av migrationsfrågor vilar i skuggan av en strukturell rasdiskriminering. Rasfrågan är europeisk och den präglar livets alla områden – arbete, skola, vardagsliv och boende – genom olika etniska maktordningar där “ras” och hudfärg fortfarande är avgörande gränsmarkörer mellan människor. De murar som byggts är armerade av det vita Europas rädsla för det fenomen som den jamaicansk-brittiska poeten Louise Bennett redan 1966 kallade “colonisation in reverse”.
Alla suckar över problemen. Få ser möjligheterna för detta nya Europa. Varför börjar vi inte formulera framåtsyftande krav som bejakar en kontinent präglad av invandring?
I Sverige bör det vara ett givet politiskt krav att utborgare ska ges rösträtt även i riksdagsvalen, inte bara i kommunalvalen. Och naturligtvis ska de vara valbara även om de inte är svenska medborgare.
Jag tycker dessutom att utborgarna bör få europeiskt medborgarskap genom EU och oavsett vad de olika medlemsländerna säger. Alla som bor och arbetar i unionen ska kunna söka medborgarskap direkt i Bryssel, man ska inte först behöva bli medborgare i något av medlemsländerna. Det kan naturligtvis aldrig bli verklighet i ett EU som styrs efter mellanstatliga principer, men kanske i ett demokratiskt, och federalt, Europa där parlamentet fattar de viktiga gemensamma besluten.
Migrationsfrågorna som helhet måste dessutom börja diskuteras och regleras på global nivå. Kan man ha ett WTO för handelsfrågor kan man skapa liknande organ för migrationsfrågor där även de så kallade sändarländernas synpunkter kan bli hörda. Och det är inte bara till USA och Europa som migranterna söker sig. Många länder i Sydostasien har också blivit invandrarländer. Migration är numera ett mycket mer komplicerat och månfacetterat fenomen än en enkel flyttrörelse mellan syd och nord, mellan fattiga och rika länder.
För Europa innebär invandringen en möjlighet att äntligen befria sig från århundraden av förtryckande rasfilosofier, gränsfixerad nationalism och en förödande kolonial världsbild. Migration innebär också att Europa kan ta ett sista steg mot en europeisk övernationell demokratisk ordning. Äntligen kan vi börja fatta att demokratin kan vara större än nationalstaten.