Just nu är politiken inte så kul. Det är jävla nuläge, ungefär. Och det kommer säkert att kasta sin skugga över den här konferensen.

I Malmö har Ilmar Reepalu lekt med symbolpolitik och I krisprogrammet Rättvisa för alla pekat ut de så kallade invandrarna som orsak till stadens ekonomiska och sociala problem. Han ville till och med bygga en ny stadsmur runt stan så att nyanlända flyktingar utan arbete inte skulle kunna flytta dit.
Hans kollega Göran Persson valde uttrycket “social turism” för att skrämma upp Sverige för föreställda svärmar av balter och polacker som skulle surra in över landet och stjäla våra barnbidrag. Med hjälp av övergångsregler ska människors rätt att röra sig fritt stoppas. Och han lovar att nu riva upp den fria röreligheten även mellan de gamla unionsmedlemmarna.
Kapital och varor ska få röra sig utan regler. Men människor ska däremot kontrolleras och helst sitta still.
Den som säger fri invandring, även för afrikaner och asiater, betraktas av alla som extremist.
Och I Frankrike har det stiftats lag mot att bära slöja, kippa och kors I klassrum och skolkorridorer. Ett beslut som verkar svara på en längtan hos många vita svenskar att släppa fram sin egen skräck för skärpta muslimska tonåringar som envisas att sätta sjal över håret. En slöjdebatt med kanske större avsikt: att slå tillbaka mot att ord om strukturell rasdirkriminering och kosmopolitiska livsmönster äntligen nått den stora offentligheten, trängt in I forskningen och börjat erövra institutionerna.
Mitt I detta kommer bomberna I Madrid. Med konsekvensen att flyktingar, migranter och svartskallar I ännu högre grad beskrivs som en säkerhetsfråga. En tickande bomb. Ett hot som mullrar ute I föroterna eller inne I de förfallna innerstadsdelarna. Varje moské ett terrorhot.
Det ligger ett bakslag I luften. Det kommer inte som ett hårt slag om natten, men smygande I morrontidningen. Det lurar ett jävla nuläge på nästa uppslag.
Så drivs den nedåtgående spiralen ytterligare några hack neråt – och innåt mot kontroll, övervakning och institutionaliserad rasism.
Symbolpolitik för att sno politiken hur händerna på Sverigedemokraterna, säger man. Innan de kommit I rörelse. Inna de fått koll på försvaret. Språktest för medborgarskap var en testballong och den lyfte.
Priset blir att politikens huvudfåra förgiftas. Sverige behöver då inget danskt folkeparti. Det kommer gå bra med socialdemokraterna, vänsterpartiet, folkpartiet och moderaterna.
Men antirasism är inte ett honnörsord att ta fram på högtider, konferenser och kongresser. Inte ett käckt märke på kavajslaget eller några uppskattande ord om Dogge Doggelitos betydelse för kidsen I förorten.
Antirasism är ett politiskt projekt för att fälla några av det vita Europas strukturella grundpelare och idéarv. Ett projekt att riva murarna. Att synliggöra och vända upp och ner på en kolonial och rasistisk maktordning. För det behövs en massa subversiva rum.
Och jag tror det kräver ett mått av kompromisslöshet.