Den nationella vänstern slår vakt om Fästning Europa. Per Wirtén har en plan för en europeisk demokratirörelse.

Allt har globaliserats, utom demokratin. Guardians kolumnist George Monbiot har träffande beskrivit läget som att demokratin står vid gränsbommen, väskan packad och passet i hand, men släpps inte genom.
Situationen blir skarpare och skarpare, mer och mer ohållbar för varje protestutbrott mot Unionen, mot den globala orättvisan, mot Fästning Europa. Men när demonstrationstågen kommer fram till gränsbommen stannar ändå de flesta i svensk vänster lydigt. De vågar inte ta språnget, lämna de nationella ramarna och vidga demokratin. Där står stora delar av arbetarrörelsen och resten av vänstern och stampar.
Det nationella har alltid varit omstritt i vänstern. Det var länge enkelt att kombinera de nationella perspektiven med internationalism. Nordisk socialdemokrati är beviset. Men nu handlar frågan om att bryta sig ur de invanda nationella ramarna som strukturerat Europa i drygt hundra år och exporterats till resten av världen. En gammal debatt tinar upp i ny form, flyter upp som Coca Cola-flaskor när isen smält och skapar en massa nervositet.
Tydligast i EU-frågan. Inte så mycket själva medlemskapet som frågan om europeisk demokrati.
I det nationella perspektivet är den federala idén om en demokratisk union med parlamentet som maktcentrum och en offentlighet över gränserna (debatt, tidningar, nätverk, partier, public service-teve) varken möjligt eller önskvärt. Senast i vänsterpartiets protester mot EU:s förslag om offentligt stöd till Europapartier. Det är ett (ideo)logiskt motstånd. Demokratin anses ju bara möjlig i en homogen nation. Ett folk – en demokrati, en nation – en demokrati, en kulturellspråklig gemenskap – en demokrati. Alltid detta förbannade en. Livet i singularis. Skräck för plural.
Inne i det nationella ligger drömmen om enhetlighet och likhet gömd som en potentiell mardröm. Den har realiserats några gånger. Även i Sverige. Kolla in biofilmen ”Elina” om svenskterrorn mot finskspråkiga barn i Lappland. Nu på väg att veckla ut sig som slöjförbud.
Ett annat spöke som den nationella vänstern har svårt att bemöta är invandraren, migranten, personen på andra sidan gränsbommen. År efter år har de – med all rätt – kritiserat EU för att bygga ett Fästning Europa. Men när det äntligen börjar komma krav på att riva upp öppningar i fästningen, tillåta invandring (som med arbetsköparspråk kallas arbetskraftsinvandring) och diskussionerna inte bara gäller asylrätten säger den EU-skeptiska vänstern nej, eller blir generat tyst, och försvarar därmed den fästning de tidigare gått loss på.
Man kan säga att de nationella ramarna och perspektiven – eller ideologin för att vara mer precis – sprängs från två håll, utifrån respektive inifrån.
Globaliseringen och EU driver utifrån fram krav på övernationell demokrati. Utan en sådan demokrati blir jämlikhetspolitik, arbetsrätt och koll på kapitalet med tiden allt tunnare drömmar.
De mångkulturella eller kosmopolitiska livsmönster som finns på plats och växer kommer att inifrån helt upplösa det intima sambandet mellan nation och stat – den så kallade nationalstaten. Drömmen om kulturell enhetlighet kommer att kräva allt starkare kulturell och socioekonomisk repression för att upprätthållas. Det enda frihetsalternativet är att släppa taget om gränsbommarna. Välfärdsstaten får inte tillåtas bli som överlärarinnan i ”Elina”.
Mitt i denna storm står vänsterns ankare: socialdemokratin, facket, arbetarrörelsen.
I nya numret av Arbetarhistoria skriver Niels Finn Christiansen, dansk professor, hur arbetarrörelsen i Skandinavien blev nationell. På 1930-talet lyckades de i kampen om makten och språket skapa en stark identifikation mellan staten, nationen, folket och – socialdemokratin. Arbetarrörelserna blev en väldig borg för nationen, oavsett klass, mot hoten från kontinenten. Vänstern, kommunisterna, var fräna kritiker. Men projektet blev fundamentet för decennier av unik välfärdspolitik och övervann de flesta utmaningar.
Men på 1990-talet trängde sig två politiska processer in som Christiansen menar att rörelsen gick bet på i både Danmark, Norge och Sverige: Den europeiska integrationen och komplexet asyl/invandring/mångkultur. I dag röstar mindre än hälften av fackets medlemmar på socialdemokraterna i Norge och Danmark. Istället har nationella, mer eller mindre rasistiska, partier sprängt hegemonin.
Ett gammalt fundament vittrar sönder. Det går inte längre att kompromissa med nationella partier och tankegods. Arbetarrörelsen och vänstern måste bli kosmopolitisk. Lämna de nationella ramarna bakom sig. Lyfta bommarna.
Det handlar om inget mindre än att bygga ett nytt fundament. Det är den svåra vägen. Men vem har sagt att vänsterna ska ha det lätt? Många befarar att det innebär att man med det nationella lämnar arbetarklassen bakom sig (Olle Svenning, Aftonbladet 6/3). Andra att landet Sverige försvinner och demokratin flyttas bort. Båda kan inträffa. Men är varken önskvärt eller nödvändigt. Lika gärna kan klasskampen och demokratin vidgas, blir större, rymma fler, acceptera en massa olikheter och bli till plural. Där finns det nya fundamentet.
Vänstern och arbetarrörelsen har kanske kommit längre än den själv upptäckt, ungefär som Åsa Linderborg (6/3) och Petter Larsson (13/3) diskuterar i Aftonbladet. Men mycket återstår. Som att:
Rycka fram som europeisk demokratirörelse med målet att öppna EU-ordningen för medborgarna. Vilket innebär en kritisk opposition mot hela etablissemanget, att återigen våga se demokratin som en omvälvande idé och låta politiken istället för en nationell gemenskap bli samhällets sammanhållande kitt.
Hitta kombinationen av fri invandring, starka kollektivavtal och rättigheter i arbetet. Invandring är inte hot utan kommer bli garant för välfärden. Vänstern ska driva på för öppna gränser och inte stänga ner dom. Fästning Europa skyddar ingen vit arbetarklass, i själva verket är den förutsättning för rovdrift på totalt rättslösa illegalt invandrade arbetare som fortfarande utesluts från det gamla fundamentets solidaritetstanke.
Organisera arbetare utan dokument, som facket i USA äntligen börjat – istället för att kasta ut dom. När högerliberaler kräver språktest bör vänstern kontra med rösträtt till riksdagen för alla som bor i landet oavsett medborgarskap eller inte. En kosmopolitik är alltid inkluderande.
Skaka sönder arbetarrörelsens egna vita manliga strukturer och utmana den rasism som kulturgeografen Katarina Matsson i en ny bok träffande beskriver som ett vitfärgat privilegiesystem.
På allvar suga upp de
olika maktperspektiv som den globala rättviserörelsen formulerar. Flytta ett ensidigt fokus från svenska egointressen till det globala myllret och placera sig själv bredvid motsvarande rörelser i Syd.
I en sån rörelse rasar de nationella ramarna sönder av sig själva. Och alla glömmer gamla drömmar om homogenitet och enhetlighet. Eftersom de inte längre behövs.