Självmordsbombaren fyller cityryggan med dynamit och rostiga skruvar, tar taxin till pizzerian och smäller av. Alla hi-techvapen och superplan står maktlösa. Terrorn är rationell i imperiets skugga och ”martyrerna” är inga onda demoner.

En ständig ström av folk tränger sig ut på den lilla gården. Det är tyst. Några stannar länge. Genom fönstret från Historiska muséets café ser jag bilden på Hanadi Jaradat och den lilla båten Snövit som rör sig för vinden över den knallröda vattenytan: ”De vilda odjuren ska snart ha slukat dig,” skriver Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler i texten till installationen. En flykting som förlorat sina ben i något av de sydostasiatiska krigen får hjälp med sin rullstol. Jag vet inte vad han tänker. Det stora tumultet dagarna efter invigningen känns avlägsna.
Jag läser den amerikanska journalisten Barbara Victors bok Army of Roses om palestinska kvinnor som tryckt på utlösningen och sprängt sig. ”Jag kommer alltid att minnas var jag befann mig och vad jag gjorde när nyheten kom,” skriver hon om bilderna från Jerusalem på den söndertrasade Wafa Idriss, den 47:e palestinska ”självmordsmartyren” och den första kvinnliga. Hon hade träffat henne tidigare och mindes henne som en vacker och lekfull volontär på Röda halvmånen. En vecka efter attentatet söker hon upp Wafas hem i flyktinglägret al-Amari, nu urblåst av israelisk militär men laddat av de vanliga martyraffischerna som det vore en vallfartsplats.
Senare träffar Victor mamman till en ung manlig självmordsbombare från Gaza. Mammans berättelse om hur hon tränade sin son mentalt i veckor, spelade in en martyrvideo och sedan sa adjö är plågsam. Han vinkade, drog ett djupt andetag och gick.
Tillbaka från muséet möts jag av nyheten att en självmordsbombare sprängt sig i Moskvas tunnelbana. Bilderna som sprids från den urblåsta vagnen är de brutalaste jag sett. Döda människor på golvet, spridda avslitna kroppsdelar och blod blandas med trasiga reklamskyltar, väskor och lösa elsladdar.
”Snövit och sanningens vansinne” är en meditation över denna samtid, känslan av att något glider oss ur händerna och hur en ny terrorbalans träder fram mellan precisionsmissiler och självmordsbomber. Installationen är tyst men spelar på högsta volym. Jävla nuläge, ungefär. Och när jag lyssnar hör jag musiken, en en ovanligt karg kantat av Bach, som svävar runt den röda bassängen: ”Mitt hjärta badar i blod, för så vidriga synder förvandlar mig, till ett monster i Guds heliga ögon, och mitt samvete plågas av smärta, för mina synder är intet annat än helvetets eld.”
Fram till Berlinmurens fall bestämdes balansen av atombomben: båda sidor kunde på några minuter utplåna mänskligheten. En massförstörelse i industrialismens stordriftsanda. Nu är båda sidors vapen mer sofistikerade, svårkontrollerade och decentraliserade. De är inte bara postkommunistiska utan även postindustriella. På ena sidan en avancerad digital och högteknologisk krigsmaskin som med hjälp av precisionsvapen, distansstyrda bombplan och maximal säkerhet för de egna soldaterna försöker förvandla kriget till virtuella expeditioner återgivna på teve- och datorskärmar i imperiets huvudstäder och provinsiella utposter. På andra sidan dess raka motsats: självmordsbombaren. Den ensamme mannen eller kvinnan, åldringen eller barnet, som spänner på sig dynamiten runt midjan eller packar sin chica cityrygga full med sprängmedel och tar taxi till köpcentrat eller pizzerian nere i downtown. Och i sin mest extrema form: flygplanskaparna som med hjälp av några enkla kartongknivar förvandlar passagerarplan till megastora självmordsbomber laddade med tusentals liter flygfotogen.
Två teknologinivåer mot varandra: det mest avancerade i människans historia vs hemsnickrade bomber laddade med skruvar och skrot från närmsta bygge.
Båda lika skrämmande. Lika förlamande. En ny terrorbalans, en begynnande våldsspiral, ännu inte fullt utvecklad men mycket nära ett läge där den inte längre kan förhindras – bara kontrolleras eller balanseras. I sin senaste bok, Global Civil Society – An Answer to War skriver Mary Kaldor att vi befinner oss i det farligaste internationella läget sedan Kubakrisen. Och Jan Hjärpe påpekar att självmordsbombarna ger den svage, vanmäktige och ringaktade makt mot de mäktiga. Nu med brännpunkter i Jerusalem och Bagdad, nyligen i New York, Moskva och på Java, i morgon kanske i London, Malmö, Bombay eller Beijing.
Självmordsbombaren är den enkla människan som får systemen att vaja. Och som sätter maktens logik ur spel, eftersom en person som inte vill leva varken kan hotas, lockas eller ens tvingas till lydnad.
På Historiska museet låg Snövit i en sjö av blod, utan minsta antydan till triumf. Den nya terrorbalansen leder inte till ökad frihet utan bara till nya inlåsningar och brända möjligheter. Världen stängs. Igen. ”Och det röda var vackert mot det vita/som ett ogräs i hennes hjärta tills hon inte hade någon frid, varken dag eller natt.” En stege i lättmetall stod lutad mot museigårdens träd, som en möjlig flyktväg bort. Men trädet erbjöd inget skydd, lövmassan var för länge sedan borta, det enda var nakna knotiga grenar; bar vinterkyla och ingenstans att gömma sig.
Självmordsattentat har en lång historia: Simson, assasinerna, ryska anarkister och 1900-talets antikoloniala uppror. Under andra världskriget sänkte japanska kamikazepiloter amerikanska fartyg och i kriget mellan Iran och Irak skickade ayatollorna ut barn, med ”paradisnycklar” runt halsen, som gick rätt fram över minfälten, dog i tusental och skrämde livet ur irakiska skyttegravssoldater.
Men den moderna självmordsbombaren uppfanns hösten 1982 i Libanon. Inspirerade av den iranska martyrkulten som utvecklats kring de döda barnen började en islamistisk grupp, så småningom känd som Hizbollah, packa bilar fulla med sprängmedel och köra rakt in i hus eller israeliska armékolonner. På ett år dödades 500 personer i fem välplanerade attacker. Mest spektakulära var de samtidiga sprängningarna av amerikanska marinkårens och franska fallskärmsjägarnas högkvarter i Beirut. Strategin var framgångsrik: USA och Frankrike lämnade landet. Under de följande åren förfinade Hizbollah självmordteknikerna samtidigt som de utvecklade Korantolkningar, politisk retorik och en raffinerad bildkult runt de döda; palestinierna hade länge hyllat martyrer – gerillasoldater som dödats i strid – med minnesbilder och affischer, men Hizbollah lät sin tevestation producera videor där intervjuer gjorda i förväg varvades med bilder från attentatsplatsens förödelse. Hollywooddramaturgi blandades med klassiska legender och ikoner till en starkt magnetiserad mytologi runt martyren – shahid – som kan påminna om gamla kristna martyrkulter. Så här berättade ”Söderns brud”, den för
sta kvinnliga självmordsbombaren: ”Jag befinner mig bland er, jag sjunger, jag dansar, jag uppfyller alla mina drömmar. Jag är så lycklig att jag fick offra mig som en hjältemodig martyr.” Man brukar säga att självmordsattentaten upprätthålls med hjälp av en starkt närvarande och framkallad dödskultur. Ingen, inte ens föräldrarna, får sörja martyrerna utan förväntas visa glädje och stolthet.
Ställd inför det nya vapnet drog Yitzhak Rabin slutsatsen: ”Terror kan inte bekämpas med krig. Det är fullständigt nonsens; det var en illusion.”
Vapnet spreds snabbt till de Tamilska tigrarna i Sri Lanka, tjetjenierna, kurdiska PKK, palestinierna och de revolutionära islamistiska nätverk som försöker operera på en global nivå. För tjugo år sedan var självmordsbombare sensationer. Nu är de vardagliga företeelser och på väg att bli naturliga inslag i bittra konflikter. De sprids som en gräsbrand, som de fattigas kärnvapen.
Den första viktiga slutsatsen man kan dra är att de inte kan bindas till islam eller ens islamism. De Tamilska tigrarna som använt självmordsbombare på ett iskallt brutalt och omfattande vis har inga kopplingar till islamism – de har lärt sig från nyhetsrapporteringen och kopierat. Varken PKK eller tjetjenska nätverk har haft islam som drivkraft. Terrorn är politiskt motiverad, men ibland förklädd i religiösa språkdräkter och världsbilder. Att vissa islamistiska revolutionsgrupper – men långt ifrån alla – än så länge dominerar innebär inte att de gör det även i morgon; då kan det lika gärna vara andra slutna och fundamentalistiska grupper som neokommunister, etnofascister, hinduer eller kristna. I den grundläggande boken Med livet som vapen argumenterar den tyske journalisten och islamologen Christoph Reuter mycket övertygande för den slutsatsen. Han skriver bland annat att självmordsbombarnas drivkraft inte är ”ett uppror mot det moderna, utan ett modernt uppror”.
Istället kan man välja en annan utgångspunkt: att betrakta fenomenet som konsekvensen av en rymningssäker värld utan ”utgångar”, tillflyktsorter eller tänkbara ”på andra sidan”. Under det kalla krigets epok kunde rebellrörelser och revolutionärer alltid söka stöd från antingen den kommunistiska världen eller Washington. Den moderna terrorn måste förstås som ett postkommunistiskt fenomen. De som inte får med sig USA eller Europa i uppror för sin sak eller mot lokala missförhållanden är chanslösa. Motståndet blir monumentalt eller likgiltigheten mördande. Och då drivs man mot ett extremt våld. När tjetjenier tar gisslan eller spränger sig i luften är det den politiska desperationens logiska slutsats.
Därifrån gör man ofta misstaget att sätta likhetstecken mellan politisk och existentiell desperation. Det kan men behöver inte finnas sådana samband. Varken individuella självmordsbombare eller de organisationer som valt terror som metod behöver nödvändigtvis uppleva sig som särskilt desperata. Den amerikanska journalisten Barbara Victor drar till exempel slutsatsen att den palestinska desperationen blivit så djup att de finner en tröst i att kunna skrämma och döda israeler: ”Att göra mot dem som de har gjort mot oss”. Men hon får snabbt svar på tal från en Hamasledare i Gaza som menar att martyrerna skapar en anda som är stärkande: ”De flesta av våra martyrer är kultiverade, rika och välutbildade med akademisk examen, så det här handlar inte om desperation. De är inte fattiga. Om man är fattig, desperat, frustrerad och tar livet av sig så har det inget med jihad att göra.” Två olika perspektiv och försök att förstå – ”vårat” och ”deras” – där olikheten är viktig att uppmärksamma. De palestinska självmordsbombarna är nödvändigtvis inte desperata, men lever i en miljö präglad av total desperation och daglig systematiserad förödmjukelse. Det är skillnad.
Ändå dominerar de ytliga stereotyperna när politiker, försvarsstrateger och journalister talar om självmordsbombare. De sammanfattas väl av den danske socialantropologen Michael Taarnby när han skriver att ”Den islamistiska självmordsterroristen är inte bara en politisk schackpjäs, en religiös fanatiker eller en förvirrad personlighet, utan i majoriteten av fall allt detta på samma gång” (Axess sept/03). I individuella fall kan det naturligtvis vara så. Men som generalisering innebär det att fenomenet framställs som irrationellt och förövarna som manipulerade objekt utan någon stark övertygelse: sexuellt frustrerade unga män som lockas av falska religiösa löften om massor av oskulder och fritt sex i himlen. Samtidigt kopplas självmordsbombaren – i motsats till den västerländske generalen – samman med ondskan som sådan, en demoniserad gestalt som med sin handling sprider ett virus över världen.
De som genom intervjuer med anhöriga och medhjälpare eller analyser av efterlämnade videoinspelningar och texter försökt göra så kallade terroristprofiler har dragit slutsatsen att det inte finns några gemensamma personlighetsdrag hos självmodsbombare. Slutsatsen verkar däremot vara att de vanliga demoniseringarna och stereotyperna inte håller. Istället måste man se till varje enskild politisk konflikt för att finna motiv, drivkrafter och rationalitet.
De undersökningar som gjorts av till exempel palestinska självmordsbombare, som påfallande ofta är välutbildade med medelklassbakgrund, pekar på sambandet med ockupationens dagliga våld och förödmjukelser. De flesta självmordsbombare har sett hur vänner, föräldrar och syskon dödats och fönedrats. Ofta utan orsak. Att spränga sig blir en handling för hämnd och upprättelse. I många av de efterlämnade ”videomanifesten” pekar attentatsmännen på en specifik händels: vänner, familjemedlemmar eller små barn som dödats av israelisk militär. Men hämnd kan utmätas på andra sätt. Varför just självmord? Den israeliske filosofen Avishai Margalit (i New York Review of Books 16/1 03) menar att självmordsbomben i all sin förfärlighet rymmer en moralisk idé. Man gör sig till offret – det ultimata offret – för den egna handling och ställer på så vis plågoandarna (i det här fallet israelerna) vid skampålen. En vanlig gerillaliknande attack kan, även om överlevnadschansen är noll, aldrig leda till samma moraliska övertag.
Den kristne palestinske teologen Na’im Ateek beskriver (i den nyutkomna antologin I skuggan av ockupationen) den miljö som skapar självmordsterroristen som en dödsskuggans dal: ”Dessa unga människors vardag kantas av död och lidande. Det symboliseras tydligt med att de dagligen måste delta i kollektiva begravningar. Faktum är att många känner att Israel har utfärdat en dödsdom över dem. Det är bara en tidsfråga innan den verkställs. Döden nalkas dem, antingen långsamt genom ekonomiska åtstramningar, hårda politiska förhandlingar eller genom daglig perso
nlig förnedring.” Det till synes dramatiska steget kan i själva verket vara kort.
I sina intervjuer med anhöriga till kvinnliga palestinska självmordsbombare förklarar Barbara Victor just kvinnors val att spränga sig med att de låsts fast i en outhärdlig konflikt mellan traditionella patriarkala maktstrukturer och löftet om en sekulär urban frihet vid till exempel universiteten på Västbanken. Kvinnor tvingas in i konflikter, ofta hedersrelaterade, där döden till sist framstår som den enda lösningen, menar hon.
Att det på individplanet – den enskilde självmordsbombarens – handlar om den klassiska konflikten mellan tradition och modernitet är en populär tolkning. Michael Taarnby skiljer mellan två kategorier. Å ena sidan de som ingår i starkt organiserade och övertygade grupper, som shiiterna runt Hizbollah och de afghanska veteraner som spreds för vinden efter kriget som den sovjetiska ockupationen. Å andra sidan de som är mer löst anknytna och som i första hand drivs av personliga motiv: hämnd, förvirring, frustration. Mest gåtfulla bland dem finner han europeiska självmordsbombare, invandrare som till det yttre varit framgångsrika akademiker men uppenbarligen också alienerade. ”Avsaknaden av riktning i livet och upplevelsen av desillusion drev dem rakt i de tröstande armar som fanns i jihad.” Återigen spökar tanken om personlig meningsförlust i modernitetens strömvirvlar.
Liknande tankar för terroristexperten Jessica Stern fram i Terror in the Name of God där hon träffar religiöst motiverade terrorister: judar, kristna och muslimer. Stern, menar att den personliga resan till att bli övertygad terrorist börjar med känslor av förnedring och främlingskap. De söker sig sedan till terrorn för att förvandla sig själva och förenkla livet. Det senare – att göra livet enkelt, slippa modernitetens valmöjligheter och osäkerhet – är hennes nyckel till terroristens själ.
Mycket av detta är intressanta iaktagelser och slutsatser. Men ett genomgående problem för många som söker gåtans svar i djupt personliga problem, där konflikten traditionalism-modernitet utgör ramen, är att självmordsbombaren inte bara avpolitiseras utan i viss mån även fråntas sin övertygelse och bleknar som självständigt subjekt, det vill säga en person som själv avgör sitt öde.
Stern undviker i viss mån fällan genom att visa hur våldet bidrar till att bygga nya viljestarka personligheter. ”Från deras perspektiv så renar de världen från orättvisor, grymhet och allt som är omänskligt,” skriver hon. De är goda – världen är ond. ”De svaga blir starka. Egoisterna blir osjälviska och redo att göra det yttersta offret i tron att deras död gynnar allmänhetens väl.” Den bakomliggande människosynen säger att självmordshandlingen är den högsta graden av självbestämmande. Människan blir aldrig friare än när han eller hon trycker på utlösningen. Då infrias individens högsta potential genom att avgöra sitt eget öde.
Det finns ett mysterium, en gåta, i självmordsbombarens handling som fascinerar och skrämmer. Långt därinne, minutrarna innn man vänder sig mot väggen och somnar, gnager frågan: skulle jag? Mellan de båda möjliga svaren finns en zon av djup skräck som självmordsbombaren frigör. Inte bara tanken att jag kunde befunnit mig i den ryska tunnelbanevagnen, utan samtidigt att jag kunde burit bomben.
Strategerna och tänkarna vet att vår djupa fasa inte framkallas av de oskyldiga som dödas. Skräcken kommer från attentatsmannens egen död: valet att med stark övertygelse döda sig själv och dra med så många som möjligt. Och den förfärliga insikten att detta framkallar glädje och stolthet hos många av de tusentals, kanske miljoner, i vars namn bomben sprängs. Därtill den tunna hinna som skiljer ”oss” från ”dom”. Så enkelt att byta sida. Vem minns inte Bibelns triumfatoriska berättelse om Simson – en av de äldsta dokumenterade självmordsdåden.
Den känslan av mod, styrka och triumf som omger Simson finns däremot inte hos ”Snövit”. I texten läser jag: ”Och visst gråter många människor nu: Zer Avivs familj, Almogs familj och alla släktingar och vänner.”
Ingen kan skydda sig mot självmordsbombarens gestalt. Om han eller hon siktas en dag i Stockholms tunnelbana kan ingen stoppa personen. Ingen kan utrymma lokalen, tillkala polis eller ens varna andra. För vid minsta misstanke smäller det.
Terroristen som dödar sig själv för en sak motsäger en av den moderna människans innersta kärnföreställningar. Han eller hon spränger den kropp och det medvetande som människan mödosamt samlat ihop och konsoliderat. Så här skriver Christoph Reuter mycket träffande: ”Ett system som vårt, som grundar sig på den för oss självklara rationalitet som egenintresset innebär, är bara oantastlig så länge ingen ifrågasätter denna rationalitet. Men just denna för oss orubbliga rationalitet, som så väl motsvarar den mänskliga existensens grunddrag, förnekas radikalt genom självmordsattentaten.”
Om man betraktar Robinson Kruse som en grundmall för den moderna individen – för en självuppfattning som kanske inte ens fanns före den moderna epoken – är självmordsterroristen dess nutida nemesis.
Det är kanske därför de vanliga demoniseringarna, och medföljande avpolitisering, är så effektiva. Om terrordåden är utslag av irrationell ondska och hänsynslös indoktrinering finns bara ett motvapen: att identifiera, isolera och oskadliggöra de människor som kan välja bombbältet. Då hamnar man i det som den svenske terroristexperten Magnus Norell betraktar som det avgörande valet: huruvida terrorismen ska bekämpas med polisiära eller militära medel (Terror i Guds namn, nr 12/02 av Världspolitikens dagsfrågor). Ett begränsande tunnelseende som bara ser repressionens väg.
En annan möjlig slutsats är att självmordsbomben väljs efter rationella överväganden, analyser och kostnadsberäkningar. Såväl i gruppen som hos individen. Libanesiska Hizbollah är ett exempel på det. Efter att först ha uppfunnit det moderna fenomenet som både handling, myt och teckenkultur avvecklade man det när terrorn inte längre gav önskat resultat. Sedan Israel lämnade Libanon framstod Hizbollahs val av medel som uppenbart framgångsrikt. ”Hade vi inte haft självmordsbombarna hade vi inte kunnat segra. Men nu behöver vi dem inte längre,” är rörelsens ledare shejk Fadlallahs kalla kommentar. Efter 11 september var fördömandet av dådet snabbt, skarpt och otvetydigt. Hizbollah erbjöd till och med USA hjälp att finna förövarna.
Man kan helt säkert säga samma sak om Palestinakonflikten. Om ockupationen upphör och det dagliga israeliska våldet, förnedringen och trycket tar slut kommer självmordsbomberna ebba ut.
De franska islamologerna Gilles Kepel och Olivier Roy har länge påpekat att islamismen är en rör
else som gått från nederlag till nederlag och inte på något sätt lyckats skapa det massiva folkliga stöd som de sökt. Kepel menar att islamisternas zenit var 1989. Sedan har det gått utför. Mot den bakgrunden är det inte svårt att se de revolutionära islamisternas val av spektakulärt självmordsvåld på en global scen som ett sista desperat – men rationellt – försök att mobilisera massorna och polarisera konflikterna på ett sätt som suddar ut alla mellanlägen och bara erbjuder ett säkert ja eller nej.
Att försöka se självmordsbomberna som rationella val av politiskt vapen där människor vet vad de gör är inte enkelt. Det är naturligtvis en förenkling. Men för att kunna formulera en strategi mot terrorn och självmordsbombarna gäller det att hålla huvudet kallt. Därför insistera på ett perspektiv där de faktiska rationella orsakerna ställs i centrum. Annars faller man ner i det skräckens tomrum som terroristerna vill framkalla. Eller i den repressiva panik som Bush-administrationens så kallade Krig mot terrorismen leder till.
När Israels ambassadör Zvi Mazel saboterade och försökte tysta ner Snövits uppfodrande tystnad, och därmed förvandlade konstverket till aktör, var det en nästan parodiskt övertydlig illustration av hur Kriget mot terrorismen glider över gränsen och in i motståndarnas logik. En liten händelse i en process där två poler formerar sig till en ny terrorbalans där alla tredje ståndpunkter, problematiseringar eller tystnader är oacceptabla.
Den hotande terrorbalansen kan bara brytas genom att gå till de lokala konflikterna. Till de handfasta striderna om makt i länder och regioner där staten kollapsat, fallt sönder eller förlorat all legitimitet i korruption och maktmissbruk. Eller om rättigheter. Eller rättvisa. Självmordsbombare kommer inte som blixten från en klar himmel. De växer upp på platser och i sociala sammanhang. I länder där tillit och förtroenden ersatts av konspirationsteorier och gamla förljugna antisemitiska myter. Och där den israeliska eller ryska armén rivit sönder allt hopp om ett möjligt vardagsliv i frihet.
Om man undviker att stanna i generella globala förklaringar om det amerikanska imperiet eller en orättvis världsordning, och lyckas ta ytterligare ett steg ner till de lokala konfliktorsakerna där självmordsterrorn blivit möjligt och lockande vapen för att freda sig mot övermakten, kan kanske terrorbalansens logik brytas. Bara där. På alla dom platserna.
Rutinmässigt sägs att västvärlden måste få stöd från den muslimska världen i kampen mot al-Qaida och andra revolutionära islamistiska nätverk och rörelser. Det minsta man kan göra är att vända perspektivet. Det är sekularister, demokrater, feminister och aktvister i den muslimska världen som behöver vårt stöd. Så är det i varje av alla de konflikter som genererar självmordsbombare. De som på plats riskerar livet för frihet och demokrati ska ha vårt stöd. I dag finns inte det. Människor står först försvarslösa mot levande bomber, sedan mot den repression som Kriget mot terrorismen föreskriver.
Den libanesiske poeten och samhällsfilosofen Adonis har i en artikel i Die Zeit påpekat att en terrorist som bin Laden ”kommer enbart att kunna besegras inifrån, av samhället han tillhör, av kulturen han är präglad av och av de värden som fostrat honom. Därför måste ett krig mot bin Laden bekämpa orsakerna till fenomenet inifrån.”
.