Politikens mittfåra håller på att förgiftas. Främlingsfientligheten smyger sig in som symbolpolitik. Det är att leka med elden. Uppgiften måste vara en annan.

Läget är inte så himla kul. Det danska folkpartiets politik ser ut att smyga in över sundet. Inte för att Sverigedemokraterna eller nåt annat litet parti rullar fram, utan genom att den svenska mittfåran spårar ur.
Göran Perssons tal om “social turism” förstärkte den gamla bilden av ett hotat fosterland på vakt längs Östersjökusten mot främmande hot. Socialdemokraternas krav på övergångsregler för att skjuta upp de nya EU-medborgarnas rättighet att flytta över nationsgränserna var en naturlig konsekvens av hotbilden.
Det intressanta var att Persson inte böjde sig för något starkt opinionstryck. Det fanns I själva verket inte ens en antydan till folkstorm. Ledar- och nyhetssidorna skrev mest förväntansfullt positiva artiklar och opinionsmätningarna gav inga märkbara utslag. LO var mot övergångsregler och krävde istället starkare regler på arbetsmarknaden och skydd mot den samvetslösa exploateringen av svart arbetskraft som breder ut sig. Istället valde Persson den enkla vägan: att själv gå ut och bilda opinion för bibehållna gränsmurar. Men vilken opinion var det han gynnade, egentligen?
När jag skriver ligger övergångsreglerna I riksdagen tillsammans med flera regeringsförslag för att skärpa asylpolitiken ännu mer, bland annat det omstridda transportörsansvaret. Och i Malmö har plötsligt Ilmar Reepalu börjat diskutera behovet av en egen stadsmur mot oönskade människor -– det vill säga nyanlända flyktingar. För att få ordning på stadens svajiga ekonomi och sociala problem har kommunledningen tagit fram krisprogrammet Välfärd för alla med en hel del vettiga förslag. Men också en tillfällig “begränsning av invandringen till Malmö”.
Det är ännu ett exempel på hur en en ledande socialdemokratisk politiker kliver fram, bildar opionion och i det här fallet pekar ut “svartskallarna” som orsak till Malmös problem. Och återigen måste man fråga: Vilken opinion är det som gynnas och vilken samhällsanalys legitimeras?
Hela tiden bubblar islamofobin som den respektabla rasismens nya huvudfåra. Det är som att det franska förbudet att bära huvudsjal I skolorna varit efterlängtat av en massa vita svenskar och nu öppnar dammluckorna I land efter land.
Europas murar mot omvärlden har byggts steg för steg I en rörelse som brukar kallas den nedåtgående spiralens politik. Skärpta asylregler har spritt sig från land till land och det har visat sig nästan omöjligt att backa åt andra hållet. De länder med högst murar har hela tiden tvingat andra regeringar att följa efter. Och eftersom alla murar läcker som såll har varje beslut nästan omgående lett till krav på nya skärpningar. De har motiverats och förstärkts med politisk retorik om “social turism” och “asylshopping” där poängen hela tiden är att Europa behöver skydda sig mot ett föreställt hot som kommer inträngande utifrån och hotar kontinentens etablerade samhällsordningar. Övergångsreglerna är ett tydligt exempel på hur spiralen fungerar, motiveras och besluten sprider sig mellan länderna.
Det är sannolikt att det franska beslutet nu leder till en motsvarande spiralrörelse för att förstärka det vita Europas inre skyddsmurar. Kopplingen mellan krav på huvudsjal och patriarkala maktordningar är inte svår att se. Men inte heller den mellan förbud och de större mönster av rasdiskriminerande murar och rasifierade makthierarkier som präglar hela Europa. I Tyskland diskuteras förbud I åtminstone sex delstater och på en del platser finns redan förbud för lärare att bära religiösa symboler, men I praktiken riktat mot muslimsk huvudsjal inte katolsk nunnedok. I flera andra EU-länder som Belgien, Danmark och Sverige har förbudskraven fått ny kraft efter det franska beslutet.
Det märkliga med kraven är att de inte gör skillnad mellan människor och institutioner. Svenska skolor ska självklart vara sekulära. I dag traskar många skolklasser till kyrkan första advent eller vid andra kristna högtider. Det är en ohållbar tradition, ett brott mot alla sekulära idéer. Men ingen protesterar. Tänk om Fittjaskolan, där många elever är muslimer, skulle gå till moskén för att fira ramadans avslutning? Istället projiceras nu konflikterna på unga kvinnokroppar. Tonåringar ska tvingas spela sekulära I skolan, medan systemet även fortsättningsvis ska företräda nåt slags luddigt judiskt-kristet-humanistiskt värdesystem. Ett slöjförbud skärper I själva verket rasdiskrimineringens eviga dubbelmoral.
Slöjförbud, Malmös försök att stoppa inflyttningen av nyanlända flyktingar och talet om “social turism” krattar manegen för en större opinionsbildande dagordning. Närmare bestämt ett försök att marginalisera och misskreditera hela den diskussion om rasdiskriminerande strukturer och mångkultur – eller det kosmopolitiska – som äntligen börjat få fotfäste I offentligheten. Det finns massor av forskare och journalister, många till vänster, som bara väntar på chansen att få skapa legitimitet och vara budbärare för en sådan motoffensiv. Ibland undrar jag om ett helt kompani vita män I övre medelåldern med goda inkomster håller på att tappa tryggheten, inte klarar att orientera sig I en värld där nya komplicerade konfliktmönster tar plats och därför I panik drar I handbromsen.
Kraven på förbud, andrum och assimilering – handbromsreflexen – motiveras ofta med en önskan att stoppa Sverigedemokraterna och andra nationalistiska småpartier. Genom att kompromissa I symbolpolitiken tänker man att de ska förlora dragningskraft. Folkpartiets krav på språktest för medborgarskap var en testballong – de vann vita väljare, men enligt vallokalsundersökningarna förlorade de nästan alla “svartskallar”. Strategin är en lek med elden. Den legitimerar nationalisternas problembeskrivningar och därmed även idéerna. Men ännu värre: den förgiftar politikens mittfåra. Är det inte precis det vi ser hända just nu?
Ska den negativa spiralens politik – som I slutändan hotar de mänskliga och politiska rättigheter de flesta européer tar för givna – bromsas och kanske vändas kan man inte hålla på och kompromissa eller fega. Istället gäller det att fortsätta underminera det murkna fundament förslagen och besluten vilar på. Antirasism är inte ett pliktskyldigt slagord utan ett politiskt projekt, ett radikalt försök att reformera några av Europas mest grundläggande strukturer och idéarv. Det kräver ett visst mått av kompromisslöshet.