Det går åt helvete i Irak. Oron sprider sig runt Vita huset. Men det finns arbetsrum där tillförsikten brinner vidare, där skrivborden svämmar över av positiva rapporter och artikelutkast med stora utropstecken i marginalen. Världen väntar och Washington är avant-gardet. Fortfarande.
Ur denna obotliga revolutionära optimism hämtar Richard Perle energi. Han är den neokonservativa högerns mest outtröttlige policymaker, fixare och mediamanipulatör – från Reagan till Bush junior. Mer uppriktig än Dick Cheney. Mer uppknäppt än Donald Rumsfeld. Men mitt i samma grandiosa imperieprojekt.

Tillsammans med David Frum har han skrivit en omfattande traktat som alla intellektuella amerikaner skriver oerhört långa analyser av – mest nergörande. Frum är talskrivaren som uppfann ondskans axelmakter. Och boken, som kom i februari, heter An End to Evil – How to Win the War on Terror.
Texten på bokens omslag sammanfattar handlingsplanen med skrämmande precision: ”Understöd störtandet av terroristmullorna i Iran. Gör slut på terrorregimen i Syrien. Betrakta Saudiarabien och Frankrike som rivaler – möjligen fiender. Dra tillbaka allt stöd till FN om det inte reformeras. Skärp invandringsreglerna på hemmaplan. Omorganisera CIA och FBI radikalt. Pressa Kina och inför blockad mot Nordkorea för att tvinga ondskans axelmakter att överge sina atomprogram. Ge upp illussionen att en palestinska stat stärker USA:s säkerhetsintressen.”
Man undrar om de är riktigt kloka. Om de menar allvar. Om de missat nåt i Cervantes författarskap.
På min teve ser jag bilder från kaoset i Irak. Kidnappningar, bombningar och ett land på väg mot sönderfall. Perle var en av krigets mest energiska tillskyndare och ideologer. Som ordförande för Pentagons Defense Policy Board och med direktlinje till Cheney och Paul Wolfowitz hade han inflytande. (Efter uppdagade oegentligheter avgick han men är kvar som vanlig ledamot). I någon mening stor förlorare. Men Perle brydde sig inte om massförstörelsevapen. För honom var Irak första ledet i en större revolutionär process för en ny morgondag – frihetens – men under Washingtons milda kontroll.
På teve framstår kontrollen som omild. Och friheten som en hägring.
Men tilltron till handlingsprogrammet består. Framtiden är utstakad. Som den var för Lenin. Och för de brittiska kolonialideologerna vid förra sekelskiftet.
De stora orden och aggressiviteten avslöjar nervositet. Oron gnager: vägen kanske inte är så självklar. Don Quixote skramlar i korridoren. Perle påminner om Cecil Rhodes löfte att annektera allt – även stjärnorna om så krävs. Några decennier senare var imperiet i upplösning. Perle och Rhodes förenas i löften om konstitutionell ordning och i spridandet av barbari.
Richard Perle har i trettio år verkat i det neokonservativa nätverket. Från början en bred koalition av både vänsterliberaler och konservativa som förenades av hård antisovjetisk kallakrigspolitik. Vänsterarvet förklarar den uppdrivna frihetsretoriken. Men med tiden en allt smalare högerextrem krets. Utan motsvarighet och förankring i amerikansk historia, konstaterar Michael Lind i en intressant analys (The Nation 23/2 –04). I dag knappast större än det intellektuella nätverket runt landets socialdemokratiska parti (jo, det finns!), men oändligt mycket mäktigare.
När Perle skriver är formuleringarna skarpa. Men i byråkratiserad språkform återfinns de i Dick Cheneys försvarspolitiska program och presidentens tal. Perle drar undan ridån. Spelet tillåts bli direkt.
När britterna erövrat Irak efter första världskriget skrev kolonialtjänstemannen Gertrude Bell euforiska ord i brev hem till pappa: ”It´s the making of a new world”. Den första krigsdagen 2003 skrev Perle i en debattartikel att kriget var slutet för ”fantasin om FN som grundstomme i en ny världsordning”.
Det ofattbara är att han fortfarande tycks bäras av samma övertygelse. Det kräver många utropstecken. Och en viss dövhet.
Per Wirtén