Försöket att göra Irak till ett nyliberalt laboratorium har misslyckats. Per Wirtén ser USA fortsätta Saddam Husseins förstörelseverk.

Kriget mot Irak har inte haft någon militär ikon och förgrundsgestalt – ingen Norman Schwarzkopf, ingen Colin Powell – utan istället en entreprenör och diplomat: Paul Bremer, generalen för den ideologiska huvudoperationen och överståthållare mellan 6 maj 2003 och 28 juni 2004. En man med en plan.
Tanken var att med snabba chockåtgärder förvandla Irak till ett nyliberalt laboratorium, som inom bara några år skulle lysa väg som utvecklingsekonomisk modell för resten av Mellanöstern. Kanske hela södra halvklotet. Landets gränser öppnades för handel och villkorslösa investeringar, företagsbeskattningar slopades och mäktiga privatiseringsvågor utlovades. Allt skulle i högt tempo säljas ut och avregleras. Det var en grandios skrivbordsrevolution från Bagdads gröna zon, då ännu i ett tillstånd av optimistisk stillhet: inga bomber, inga avskurna halsar, affärsmännen kunde landa på flygplatsen och promenera genom staden.
Paul Bremer personifierade en bärande allians i Washington mellan de neokonservativa administratörer som tänker geopolitisk maktstrategi och de nyliberaler som svärmar för idén om McDonald´s logotype som fredssymbol.
Men allt slog fel. Efter maktöverlämnandet till den irakiska övergångsregeringen i juni 2004 försvann Bremer hem med så smidig snabbhet att det kändes som en smitning. Några månader senare skrev den amerikanske statsvetaren Khalid Mustafa Medani ett skarpt eftermäle i tidskriften Middle East Report (3/04): ”Den nyliberala rekonstruktionen, med dess storskaliga attack mot ”staten”, är den orsak bakom det organiserade våldet i Irak som ännu inte granskats ordentligt.”
Naturligtvis skulle amerikanska företagsintressen ha företräde inför den tänkta massutförsäljningen av Iraks statsägda företag. Kontrakten för att bygga upp den infrastruktur som skadats av först sanktioner och sedan krig gick också till amerikanska företag. De lokala entreprenörer som hade färsk erfarenhet av samma reparationsarbeten under lika besvärliga förhållanden efter kriget 1991 ratades.
Men marknadschocken och amerikaniseringen gällde inte bara el, vatten, vägar och telekommunikationer. Även jobbet att skapa demokratiska institutioner och funktioner såldes ut på den öppna marknaden. Amerikanska Research Triangle Institute fick uppdrag att skapa en lokal demokratisk infrastruktur med folkvalda råd på kommunal- eller stadsdelsnivå. De som redan röstats fram på befolkningens egna initiativ förbigicks, underkändes och gavs inga formella maktbefogenheter. Demokratin skulle ju trollas fram av entreprenörsmässigt marknadstänkande. Vid närmare granskning var den inte alltid så demokratiskt utan gick mest ut på att identifiera och ge legitimitet åt personer som ockupationsadministrationen kunde samarbeta med. ”Låt oss vara tydliga, det handlar inte om val utan om urvalsprocesser,” som en anställd från RTI förklarade uppdraget.
Det var ett genuint försök att radera ut ett helt samhälle och bygga upp ett nytt, inte bara avskaffa en avskydd diktatur utan en i ordets djupaste betydelse revolutionär plan.
Mest omdiskuterad blev den när tiotusentals statstjänstemän och hela armén, sammanlagt ungefär 400 000 irakier, i ett svep avskedades. Arbetslösheten steg till ungefär 60 procent. Samtidigt undvek många av de amerikanska företag som anlände till Bagdad att anställa de nu arbetslösa irakierna. Istället importerade de ”mer flexibla och pålitliga” arbetare från Sydostasien. Och när reparationsarbetena behövde byggmaterial – betong, asfalt, virke – var det inte ovanligt att man förbigick de allt mer ödsliga irakiska fabrikerna, som stannat av i väntan på privatiseringar eller uppköp, och istället importerade från grannländerna.
Att bygga en fungerande stat och demokrati brukar handla om att skapa institutioner, byråkrati, ett hållbart centrum och en öppen offentlighet. Bremers plan var samma process men baklänges: Allt föll sönder, spreds för vinden och stannade långsamt av.
Det var Irak år noll, som Naomi Klein träffande formulerat läget.
I sin artikel (Ord & Bild 4-5/04) beskriver Klein hur Paul Bremer installerade sig i Bagdads så kallade Gröna zon. Berättelsen kunde vara en Bröderna Marx Goes to Bagdad. Bremer påminner om ett slags utrikespolitikens Ebbe Carlsson som omgav sig av diplomatiskt oerfarna fixare från Washingtons luckrativa gråzon mellan näringsliv och politik. Många påfallande unga. ”Jay Hallen, en 24-åring som hade ansökt om arbete i Vita huset, fick ansvar för att skapa Bagdads nya aktiebörs. Scott Erwin, 21 år och tidigare praktikant hos Dick Cheney, skrev i ett e-post hem att ’Jag hjälper irakier med att sköta finans och budget för den inhemska säkerhetsstyrkan’. Den unge collegestudentens tidigare favoritjobb? ’När jag körde glassbil en tid.’”
I efterhand framstår misslyckandet som enkelt att förutse. Kombinationen av nyliberal revolutionsiver och tung militär ockupation skapar inte de fasta spelregler som är nödvändiga för att skapa nytt. Men ideologisk övertygelse förblindar, särskilt i fotspåren efter en framgångsrik militär offensiv där en avskydd tyrann drivits på flykt.
Men det finns fler förklaringar till misslyckandet. Naomi Klein pekar på en extra intressant – och uppmuntrande. Privatiseringslagarna stred mot Genevekonventionerna, internationell rätt och var därför helt enkelt olagliga. De storföretag som skulle köpa upp Iraks statsegendom konsulterade sina jurister och insåg snabbt att Bremers plan var ett sandslott. Bara en irakisk regering – inga ockupationsmyndigheter – har rätt att privatisera eller genomföra andra strukturella förändringar. Eftersom en framtida irakisk, möjligen folkvald, regering skulle ha rätt att förändra och i värsta fall även ogiltigförklara de amerikanska besluten var det säkrast att avvakta och ligga lågt. Man kan säga att Washington ännu en gång underskattade den internationella rättens starka status i världssamfundet. De paragrafer och värderingar som använts för att snärja Bushadministrationen före kriget, som isolerat den i FN och motiverat hundratusentals demonstranter och krigsmotståndare över hela världen fortsatte att förfölja även efter att Bagdad fallit.
När sedan den formella makten överlämnats till den irakiska övergångsregeringen och Bremer åkt hem var det för sent. Tanken på McDonald’s eller Starbucks i Bagdad hade då förvandlats till standardskämt bland stand-up comedians i Atlantic City. Inga amerikanska direktörer, administratörer eller ens hjälparbetare kunde längre promenera längs Eufrat och investeringsplaner hade ersatts av överlevnadsstrategier.
Khalid Mustafa Medani drar en intressant historisk linje från de ekonomiska avregleringar Sadd
am Hussein, mitt i en djup lågkonjunktur, beordrade 1987 till Bremers plan 2003. Husseins reformer verkställdes i ett land utan ett demokratiskt fritt civilsamhälle och skapade därför en parallell och svart ekonomi. Lojalitetsband vid sidan av lagen och utan hänsyn till gemensamma samhällsintressen, baserade på det gamla klansystemet, konfessionell eller etnisk tillhörighet växte sig sedan ännu starkare efter Kuwaitkriget och under sanktionsårens smuggel- och mygelekonomi.
Medani menar att förutsättningarna för dagens våldsmönster –både det politiska och kriminella – grundlades under Saddam Hussein och slog ut i full blom efter Paul Bremers angrepp mot de sista offentliga och ekonomiska strukturer som kunde hålla samman idén om Irak som ett samhälle med gemensam framtid.
Paul Bremers snabba reträtt från Irak tillbaka till USA markerade ett fullständigt nederlag för de neokonservativa och nyliberala framtidsplanerna för Irak. Är det nån som ens vet var han tog vägen? Landet befinner sig visserligen mycket nära ett år noll – men ett helt annat än det planerade.