USA:s strategi i Irak påminner om de smutsiga krigen i Latinamerika. Per Wirtén ser imperiepolitiken som den stora förloraren i dagens val.

Irak utspelas i ett större sammanhang. Man kan säga att det är ett krig som testar hållbarheten i olika världsordningar. I det smala perspektivet är det ockupationsarméerna mot motståndsrörelserna. I det större är det USA mot resten av världssamfundet. Och kanske också en amerikansk fantasi grundad i det förgångna mot en amerikansk realitet i den faktiska världen.
1954 störtades Guatemalas demokratiskt valde president Jacobo Arbenz i en militärkupp som stöddes, och säkert också initierades, av USA. Arbenz representerade ett demokratiskt uppvaknande, ett stort anlagt politiskt språng i det lilla centralamerikanska landet mot en mer fungerande marknadsekonomi, jämlikt fördelade rättigheter och sociala reformer. Inspirationen kom från europeisk socialdemokrati och nordamerikansk frihetstradition. Framtidsoptimismen var stor och inte isolerad. 1944 var det bara fem latinamerikanska länder som formellt kunde beskrivas som demokratiska. Två år senare var förhållandet det motsatta: bara fem länder var inte demokratiska.
Kuppen i Guatemala blev optimismens vändpunkt och brukar beskrivas som USA:s första stora ”slag mot kommunismen” i Latinamerika. Den skulle sedan följas av en rad militärkupper och en allt mer hänsynslös terror som bestämdes av hur USA definierade sina intressen i det kalla kriget. Om detta har Greg Grandin skrivit nya boken ”The Last Colonial Massacre – Latin America in the Cold War” som kastar ett oväntat ljus över Bushadministrationens krig i Mellanöstern.
Guatemala är ett litet land där olika strategier kunde prövas innan de användes i Chile, Uruguay, Brasilien och Argentina. Till exempel började oppositionella ”försvinna” med början 1966 i just Guatemala. Systematiskt utplånades sedan en hel generation av demokratiska politiker, reformvänner, socialdemokrater, fackföreningsaktivister och kommunister i Latinamerika. De mördades, avrättades, torterades och begravdes eller dumpades i havet. År efter år med CIA:s och Washingtons goda minne. I början av 1980-talet prövades på samma vis ett kalkylerat folkmord där regionerna i Guatemala graderades efter hur stor del av befolkningen som skulle mördas. Det skedde samtidigt med Saddam Husseins folkmord mot kurderna och något årtionde före serbernas och kroaternas i Bosnien.
1996, det vill säga 42 år efter kuppen, slöts äntligen ett fredsavtal mellan Guatemalas militär och vänstergerilla. Det sista på kontinenten. Terrorn hade spelat ut sin roll för USA. Kriget var vunnet. Bara Kuba hade fallit för kommunismen. Resten av Latinamerika var utbränt, men ”fritt”. I Guatemala var priset ohyggligt -– 200 000 döda.
Att Irak ska bli ett nytt Vietnam är en amerikansk mardröm. Men att Mellanöstern kan bli ett nytt Latinamerika -– nu i kriget mot terrorismen och kampen mot alla de regioner som vågar utmana den amerikanska globala dominansen – är en tanke som säkert har föresvävat strategerna i Washington. Därför finns det anledning att påminna sig Guatemala. 100 000 döda irakier anses med det här perspektivet inget orimligt pris för ”friheten”.
Samtidigt som kropparna efter los desaparecidos, de försvunna, grävs upp i Latinamerika och dokumenten som avslöjar USA:s skuld grävs fram i Washington så skrivs nya strategidokument – nu för Mellanöstern.
Kretsen runt Dick Cheney och Donald Rumsfeld är inte historielös. Många fanns med i Washingtons innersta maktkretsar under slutskedet av de smutsiga krigen i Latinamerika, som Nicaragua och El Salvador. Under det kalla krigets kärnvapenrace ansågs Latinamerika ha stor geopolitisk betydelse för USA. Nu projiceras liknande geopolitiskt intresse på Mellanöstern: oljans strategiska betydelse, den islamistiska terrorismen och ett behov av större kontroll i en region där USA sedan revolutionen i Iran 1979-80 tappat inflytande.
Men är nationell imperiepolitik där makten utgår från en huvudstad – – Washington – längre möjlig? Kan ”segrarna” i Latinamerika upprepas? Säkert i ett mycket kort tidsperspektiv men inte i längden, svarar en växande svärm samhällsforskare.
Det finns till exempel en grundläggande motsättning mellan den amerikanska politiken och de maktstrukturer samt ekonomiska flöden som Manuel Castells beskrivit i sina böcker om det globala nätverkssamhället. Kapitalismens intressen sammanfaller inte längre med ett enskilt lands, inte ens om det är det klart världsdominerande. Föreställningar om makt begränsad till nationellt egenintresse har förlorat i kraft och rationalitet. Världen är erövrad och muren i Berlin var det sista hindret.
Den amerikanske socialdemokraten Michael Walzer drar liknande slutsatser: marknadsdominans och profitskapande förutsätter inte längre traditionell kontroll. Inte ens kontroll över naturresurser kräver politisk eller militär närvaro. ”Den fria marknaden ser ensam till, genom själva sitt funktionssätt, att rika stater kan ta kontroll över fattiga staters resurser.” (Arena 2/04).
Walzer nämner de båda revolutionära filosoferna Michael Hardt och Antonio Negri som betraktar varje försök att driva unilateral imperiepolitik som sandslott. Försöken är reella, men sårbara, bräckliga och märkligt kraftlösa. I sin nya bok Multitude skriver de: ”Styrkan i användandet av unilaterala medel framstår plötsligt som en svaghet. Det centrum som den lyfter fram framstår som en plats som är maximalt sårbar för alla former av angrepp.”
Andra konstaterar mer stillsamt att USA inte längre har den ekonomiska och politiska styrkan som krävs för att förvandla Mellanöstern. Det amerikanska imperiet klarar ju inte ens att kontrollera Irak. Hur ska landet då klara av att upprepa de latinamerikanska maktdemonstrationerna i Mellanöstern? Walzer påminner om den globala opposition USA mötte inför Irakkriget, även från länder som under kalla kriget var extremt följsamma och beroende av USA:s välvilja.
Samtidigt ska politikens kraft inte underskattas. Åtta år med ett sammansvetsat neokonservativt Washington förändrar för en livstid. Institutioner och regeringar anpassar sina beslut och sätt att fungera.
Men världen kan inte längre ensidigt styras från en plats. Det är en allt mer uppenbar konsekvens av de ömsesidiga beroenden som globaliseringsprocesserna framkallar, revolutionerna inom telekommunikationer och digital teknik som svept fram i vågor från olika silicon valleys samt de demokratiska idéernas folkliga framstötar.
Den amerikanska strategins svaga punkt återfinns i dess absoluta mitt. Administrationen upprepar hela tiden att deras utrikes- och säkerhetspolitik bygger på att åstadkomma en frihetsrevolution och att sprida demokratin, i första hand till Mellanöstern. ”Vi försöker befria demokratin från det som klavbinder den,” förklarar den neokonservative ideologen och vice försvarsministern Paul Wolfowitz i en brittisk intervju (Axess 9/04).
Det är en uppdatering av retoriken från det kalla kriget. Men då kunde demokrati definieras som en negation: att vara motsatsen till kommunistiskt tyranni. Militärkupper, fängslanden, inbördeskrig och tortyr kunde förklaras nödvändiga i försvaret av demokrati och frihet, mot sovjetkommunismens spöke.
Sedan 1989 är negationen upphävd. Varken revolutionära islamister eller terrorister klarar att framkalla en lika starka hotbild. I det läget kan demokratin bara mätas mot sin egen idé och får en helt annan dynamik. Den återgår helt och fullt till sin ursprungliga revolutionära och frigörande potential. Därmed vänder den sig mot all form av imperiepolitik, allt som inskränker människors självbestämmande – även nationalismens gränsdragningar och uteslutningar, rasismens uppdelningar och den privata äganderättens maktanspråk. Den amerikanska imperiepolitiken faller på sina egna löften. Utan en fiende på andra sidan muren blir det svårt – kanske omöjligt – att stoppa demokratins vilja till frihet och social rättvisa. Där föds det tredje nederlaget: det amerikanska försöket att på helt egna villkor upprätthålla ett geopolitiskt imperium.
Men inte ens tre amerikanska nederlag innebär att kriget i Irak har någon enda vinnare.
Per Wirtén