Men somliga ställs utanför frihetens rike. Kommentar till folkpartistiskt förslag till integrationspolitiskt program.

Liberalernas eviga dilemma är att vilja frihet till de flesta, men aldrig till alla. Det blir alltid några som ska hållas utanför frihetens rum. Som om liberaler innerst inne skräms av den odisciplinerade friheten.
Problemet blir påträngande när jag läser det förslag till integrationspolitiskt program som kommer från fyra folkpartister: Gulan Avci, Avni Dervishi, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni. Det är innovativt, skarpt och väldigt frihetsliberalt. Ända tills rädslans och uteslutningens mekanismer slår till.
Förslaget heter ”Bryt utanförskapet!” och är en intressant kontrast till Malmös ”Välfärd för alla” som skapade rabalder för ett år sedan. I Malmöprogrammet gjordes stadens svartskallar till problemet och därför skulle åtgärdas eller stängas ute. Folkpartisterna har ett helt annat perspektiv. Dom är systemkritiker. Det är samhällsstrukturer och systematisk diskriminering som driver fram en utanförskapskultur där en ”dynamiska kärna är den konflikt som uppstår med det nya samhället som avvisar nykomlingarna och kränker deras självkänsla.”
Jag delar inte gruppens övergripande (ny)liberala reformiver eller problemanalys där höga skatter och offentlig verksamhet är orsak till allt elände. Men många av de konkreta förslagen är träffsäkert rätt. Jag tänker på förslag som ska gälla bara de stadsdelar de kallar utanförskapets, typ Rosengård: Direktvalda lokala utvecklingsråd. Statligt finansierade solidaritetsbanker som lånar ut riskkapital till noll ränta. Mer pengar till kvinnojourer. Närpolis i varje sådan stadsdel.
Dom föreslår också obligatoriskt avidentifierade jobbansökningar för att bromsa diskrimineringen. En kompromisslös attityd mot patriarkalt förtryck i kulturens namn. Och att religionskunskapen – äntligen – avskaffas och ersätts med ett sekulärt livsåskådningsämne. I kristna, muslimska och judiska friskolor ska det ämnet ha extern kommunalt anställd lärare. Bingo.
Dom sopar banan med en idé- och handlingsförlamad socialdemokrati. Bara för att sedan förlora allt med två omvälvande ofrihetsreformer.
Två grupper ställs entydigt utanför frihetens rike. Det är dömda brottslingar och socialbidragstagare. Där går uteslutningens gräns. Hård och brutal.
För det första ska brottslingar utan medborgarskap utvisas och i praktiken göras laglösa. De vill bygga en gammaldags mur runt medborgarskapet samtidigt som utvecklingen går åt annat håll: att nationalitetstanken ersätts av mänskliga rättigheter där färgen på passet är betydelselöst.
För det andra ska socialbidragstagare sättas i tvångsarbete – rensa maskrosor i parken – och låsas in på institution. De som vägrar och vill promenera fritt får inga pengar. Då återstår att spela klarinett på torget eller lämna avidentifierad jobbansökan till närmaste maffiagäng.
Det är två 1800-talsförslag i modern språkdräkt: Landsförvisning och lösdrivarstadga. Båda präglade av rädsla. Kan den liberala friheten bara tänkas under hot från mörkrets barbarer? Först de koloniserade folken, sedan arbetarklassen och de oskötsamma. Nu ringar liberalerna in de postmoderna barbarerna.
Per Wirtén