Unionen står på tröskeln till en större lavin. Där kommer europeiska politiska partier spela en avgörande roll.

Kraven på ett mer demokratiskt EU får naturligtvis omvälvande konsekvenser. Makthavare känner sig hotade. Välsmorda strukturer hoppar ur led. Det märks tydligt i svensk debatt, att argumentera för en demokratisk union är inte särskilt populärt, varken bland EU-motståndare eller EU-euforiker, varken till höger eller vänster.
Demokratiseringen har två spår, eller nivåer. För det första det konstitutionella: hur ska makt och ansvar fördelas, hur löser man den federala ekvationen så att makten kan utgå från både folken och medlemsländernas regeringar. För det andra den nivå som handlar om en demokratisk offentlighet. Båda lika viktiga.
Man kan bli deprimerad. Demokratirörelsen är ännu svag. Nästan obefintlig. Motståndet överväldigande – och det kommer ofta från oväntat håll. När den nationella demokratin bröt vallarna kom motståndet från höger, nu från alla håll.
Men jag anar ändå att unionen står på tröskeln till en större lavin. Där kommer europeiska politiska partier spela en avgörande roll. Liksom europeiska fackliga organisationer och andra sociala rörelser.
Den europeiska offentligheten tar form genom protester och motstånd. Människor gaddar sig samman. Över nationsgränserna, för att föra fram krav eller bli starkare motkrafter. Det avgörande ögonblicker var Danmarks nej till Maastricht. Sedan dess har folken strömmat in i etablissemangets EU. Förskräckta eurokrater, kommissionärer och regeringschefer har tvingats inse att nåt förändrats. EU är inte längre en diplomatisk klubb. Det är på väg att förvandlas till en öppen offentlig arena.
Buttiglioneaffären var ytterligare en sådan liten omvälvning som slet undan draperierna. Det blev uppenbart att parlamentet är en plats där höger och vänster bryts, en politisk arena som spräcker föreställningar om EU som en tummelplats för Europavänner som enats om kontinentens framtid. Det finns ingen europeisk konsensus, lika lite som en svensk. I ett ögonblick politiserades EU skarpt. En hel kontinent grälade: från arbetsplatser till tevesoffor.
Naturligtvis kommer detta kanaliseras på nya sätt. För Buttiglioneaffären blir inte den sista. Starka sociala intressen, som nu jobbar med lobbyister och PR-grupper, kommer snart inse att även folken måste engageras för att stärka den egna saken och därmed dras in i striderna om kommande beslut. Därifrån kommer en viktig impuls till helt nya politiska partier.
Men det skapar nervositet. Inga svenska politiker verkar gilla idén med europeiska politiker. Ytterst är det en fråga om kontroll och makt. Jag tycker det är beklämmande att Europas socialdemokrater inte ens försökt enas om gemensamma valmanifest inför valen till Europaparlamentet. Samma sak med de andra partierna. De klamrar sig fast vid tanken att svenska intressen är viktigare än de ideologiska. Men väl på plats i parlamentet tillhör de i varje fall europeiska partigrupper.
Och när EU nu beslutat om offentligt partistöd till Europapartier säger Vänsterpartiet tvärt nej. De ser uppenbarligen hellre att partierna finansieras av det privata närngslivet – som i USA.
Jonas Sjöstedts och vänsterpartiets argument är märkligt. Det finns inget europeiskt demos, eller folk, säger de. En illasinnad, men tyvärr realistisk, tolkning är att de betraktar demokratin som omöjlig utanför ett kulturellt och etniskt homogent folk. Eller också att de anser att ett kosmopolitiskt demos skapas av sig själv, sänker sig ner från himlen som en gåva. Men ett demos skapas. Och där spelar politiska partier en avgörande roll. Så har det alltid varit. Antingen är man med i ett sådant demokratiprojekt – eller inte.
Det finns redan europeiska partier. Kraftlösa och osynliga därför att de ofta är kopplade som annex till nationella. Men Europa är en öppen arena som bara väntar på en politisk entreprenör – en Alf Svensson, en Silvio Berlusconi, en Joschka Fischer, en Gudrun Schyman – eller en framgångsrik explosivt växande social rörelse, som Attac var för några år sedan, som drar igång ett helt oberoende parti på Europanivå.
Det är klart att svenska partiapparater, från höger till vänster, känner sig obekväma. Demokratirevolutioner hotar alltid sittande maktordningar. Så var det i Ukraina. Så är det i den europeiska unionen.