Recension av Nina Solomins bok "Gränsen" (Wahlström & Widstrand).

På kanarieön Fuerteventura finns en kyrkogård med anonyma gravstenar. Där står bara ”Immigrant” och datum när kroppen hittats på stranden. Stenarna är nya och fina. Fler och fler varje månad. Snart en stad av döda.
Journalisten Nina Solomin träffar dom som inte lagts i bodybag och grävts ner. Dom som överlevt resan över havet, i mörkret, i små överfulla fiskebåtar och nu stapplar upp på betongbryggan, för att bli lika anonyma som sina begravda kollegor. Levande, närvarande men aldrig synliga som Europas nya efterfrågade låglöneproletärer. Förstummade skuggor. Kontinentens blinda fläckar.
Solomin står där på bryggan och ser dom komma i land. Sedan försvinner de till fastlandet, kanske norrut. Hon följer några av dem. Försöker förstå vilka de är. Ställer frågor och får inte alltid svar. Långsamt förs berättelsen framåt, till synes naivt, lojt och utan gestaltning men i själva verket genomfört med stor konsekvens. Vardagligheten träder fram och därmed även gränspolitikens banala ondska. När spanska kustbevakningen tar hand om migranterna bär de vita overaller, handskar och munskydd. Som om människorna redan vore döda.
Murarna kryper nära. Solomin gestaltar dom suveränt genom den oförståelse som hela tiden uppstår mellan henne och de migranter hon möter. Alla rör de sig i ett landskap av murar. Intervjuerna är mitt i striden.
Men vilken strid, undrar man efter ett tag. Där lämnas läsaren i sticket. Trots att Solomin rör sig i högexplosiva zoner så förblir boken märkligt apolitisk. Sammanhangen som tvingar migranterna in i rättslöshet utelämnas. Strukturerna får inte plats i den närvaro- och samtalsjournalistik som är hennes metod. Säkert ett medvetet val. Men olyckligt.
Man undrar: varför? Väntar nåt slags svar. Men får inget. Migranterna bara kommer, klättrar över murarna, landar, berättar, hoppas, drömmer, tragglar på, tar en chans och undrar om hon inte vill gifta sig och sedan smälter de in i ett Europa som förblir gåtfullt.
Per Wirtén