1964 och 1975 är två startpunkter för den amerikanska högerns revansch. Per Wirtén konstaterar att USA och Europa numera lever i olika berättelser.

1964 förlorade Barry Goldwater presidentvalet. Republikanerna var utskåpade och Lyndon B Johnson sopade banan med den ultrakonservativa senatorn från Arizona.
Alla vände Goldwater ryggen. Andra republikaner hånade honom. Ingen annan politiker ville efteråt ens anställa hans kampanjledare, som i desperation sökte jobb som hisskötare på Capitol Hill, fick nobben och slutade som verkstadsarbetare i mellanvästern. Hans trista öde kunde blivit storyn om hur konservatismen upplöstes och försvann.
Men historien tog en annan vändning. När den amerikanska högern nu fått sin revansch. När den segrat över hela linjen. Och när den börjat blicka bakåt för att summera sin come back har Goldwaters nederlag getts ny innebörd. Det var då allt sattes i rörelse av de utslagna, misshandlade, hånade, uträknade. Startpunkten för en helt ny höger.
Den triumfatoriska historien upprepas nu i bok efter bok. Detaljerat och med fulla segel i ”The Right Nation” av två brittiska sympatisörer och reportrar på The Economist, John Micklethwaite och Adrian Woolridge. De beskriver hur intellektuellt arbete och folkliga rörelser, stark övertygelse och elak propaganda knöts samman.
Men jag letar mest efter nollpunkten. Ögonblicket då deras egna berättelser tar sin början.
I en av sina mest underskattade böcker, ”Beginnings”, pekade Edward Said på hur betydelsefull själva startpunkten är. Hur valet av nollpunkt avgör berättelsens karaktär. Barry Goldwaters skugga.
Om 1964 anses som rörelsens nollpunkt, så verkar 1975 vara motsvarande år i deras mytologiska berättelse om hela den amerikanska nationen.
När armén lämnade Vietnam, våren 1975, tolkade Henry Kissinger nederlaget som att USA var dömt att förlora maktpolitisk terräng över hela linjen.
Andra var övertygade om motsatsen. För en liten krets, så småningom kända som neokonservativa, blev slutsatsen att global dominans krävde total militär överlägsenhet. Sedan dess har den stora striden stått mellan Henry Kissingers strategi för maktbalans och Paul Wolfowitz neokonservativa aktivism.
Neokonservatismen vann och skriver nu en berättelse som inleds 1975, i kaoset på USA:s ambassadområde i Saigon. Den finns återgiven med briljant politisk journalistik av James Mann i ”Rise of the Vulcans – The History of Bush’s War Cabinet”.
Två år noll – 1964 och 1975 – som kompletterar varandra och förenas på en intressant punkt: Båda börjar i nederlag, bitterhet och revanschlystnad. Det är ousideridéerna, de utdefinierade världsbilderna, de dödförklarade värderingarna som mot alla odds slår sig tillbaka in på arenan. Och vinner.
Men aggressiviteten lever kvar ända in i maktens centrum, och leder till gåtan varför högern är så arg, biter sig kvar i offerrollen och fortsätter uppträda som hotade losers. Anatol Lievens drar i ”America, Right or Wrong” en parallell med den europeiska bitterheten före och efter första världskriget. Revanschisternas konspiratoriska mörker. Den aggressiva oförsonligheten kan få sin förklaring i berättelsernas val av utgångspunkt: fönedringsläget. Thomas Frank skriver i ”Whats the Matter With Kansas? How Conservatives Won the Heart of America” att indignationen är högerkulturens estetiska princip.
För Europa betyder 1964 och 1975 inte mycket. Europeisk politik och samhällsdebatt bestäms istället av ett annat år noll. Allt som skrivs och sägs tar sin startpunkt 1989 med murens fall och kommunismens kollaps. Befrielsens ögonblick där berättelsen om globaliseringens och nätverkssamhällets epok tar sin början.
Men för det konservativa USA betyder 1989 mycket litet. Det är en stunds osäkerhet, inskärper James Mann, men inget som i grunden rubbat de neokonservativas stora berättelse om imperiets återupprättelse.
Europas förståelse av världen börjar med en seger, och får en optimistisk karaktär. Den amerikanska högerns startar i ett militärt nederlag, och utmärks av ett ständigt lika hotfullt mörker. De som säger att Europa lutar sig mot Kant och USA mot Hobbes har rätt.
Globalisering är därför ett begrepp som aldrig används av Bushadministrationen. Det skulle antyda en tolkning av samtiden som pekar mot ömsesidigt beroende, gemensamma beslut och kräva en hänvisning till Kant.
Men de neokonservativa har också en riven Berlinmur. Ett ögonblick av ljus. 1986 ställdes Ronald Reagan inför att backa upp Filippinernas president Marcos, en gammal allierad gangster, när protesterna om valfusk rasade i Manilla. Paul Wolfowitz gjorde då en helt ny kalkyl: Låt regimen falla, demokrati gynnar USA:s globala maktanspråk. Han kuppade igenom beslutet mot Reagans vilja. Marcos föll och de neokonservativa blev över en natt ivriga demokratiförespråkare.
Vem i Europa uppfattar Marcos fall som en världspolitisk vattendelare?
Under kalla kriget levde USA och Västeuropa inneslutna i samma stora berättelse om världen. Den tog sin början – år noll – vid Normandie och Hiroshima. Fienden var entydig. Tolkningen av historien och samtidsläget gemensam.
Vad får det för konsekvenser om USA och Europa nu lever i olika berättelser om världen, med olika startpunkter, referenser och nyckelord?
Man kan faktiskt tänka att den hundraåriga idén om en gemensam västvärld på så vis krackelerar och kanske upphör. Att the West against the Rest spricker. Och att grälen om Irak bara är en början.
Per Wirtén