Under Blairs regeringsår har Storbritannien blivit både rikare och rättvisare. Per Wirtén reser till London och summerar en era inför morgondagens val.

Flygplatsen. Tidig morgon. Guardian skriver om Tony Blair från den stora presskonferensen. ”Hans fientliga ögon sköt pilar genom rummet. Man kunde se hur han tänkte samma tankar som prins Charles gjort för någon vecka sedan: I hate doing this. Bloody people. I hate these people.”
I The Sun poserar tre damer med stora bröst på sidan tre. De har olika färger på trosorna. En är labour (röda), en tories (blå) och en liberal (gula). Det parti som vinner dagens kampanjrace får sin girlie i morgondagens tidning.
Det känns signifikativt för hela New labour. Jag undrar dystert hur den tredje vägen egentligen kunde hamna där. Stora ord, inga reformer och sedan Bagdad. Det är ju så jag föreställer mig Blaireran.

En coffeeshop i centrala London. Tre timmar senare. I närmaste bokhandel har jag köpt Polly Toynbees och David Walkers nya bok ”Better or Worse?”. En total utvärdering av de senaste fyra årens politik av två radikala kolumnister i The Guardian.’
Jag läser, blir helt omskakad och vet sedan inte vad jag ska tro.
Alla säger att Blair gett upp reformambitionerna. Eller att han aldrig varit annat än Thatcher i kostym. Men här framträder en helt annan bild. Med hjälp av statistik och rapporter avslöjar de en av Europas mest välbevarade politiska hemligheter.
Under New labour har Storbritannien blivit både rikare och mer rättvist. Färre lever i fattigdom, realinkomsterna stiger, långtidsarbetslösheten är näst intill bortsopad, tillväxten stark, brotten minskar, skolor och sjukhus har fått mer pengar och fungerar bättre än på decennier.
Regeringen har satt in hela batterier med nya bidrag. Barnfattigdomen, landets stora skam, har minskat med en fjärdel på fyra år.
Det så kallade bidragsberoendet har exploderat – och människor fått det bättre. Skatterna höjts – och mötts av allmänhetens bifall. De offentliga utgifterna stigit – och pengarna har först gått till fattiga stadsdelar och människor.
Allt är inte bra. Fördelningspolitiken är svag. Regeringen kunde gjort mer. Toynbees och Walkers kritik är obeveklig. Men slutdomen faller solklart till New labours fördel.
När man tror att allt bara är mörker är det lätt att bländas av ljuset. Plötsligt känner jag mig helt förblindad. Varför visste jag inte det här? Gör korrespondenterna i London inte sitt jobb? Det är som att hatet mot Blair varit så starkt att sakpolitiken skymts. I England har hatet kommit från höger. I Sverige från vänster.

Kväll framför teven. Tony Blair plågas av frågor om Irak. Rättvisa plågor. När frågorna övergår till välfärdspolitik fortsätter han i samma defensiva försvarsläge. Jag läser Toynbee och Walker, tittar på Blair, läser mer. Det finns ett underligt glapp här. Som att Blair inte vågar berätta om regeringens reformer: vad de gjort, gör och tänker fortsätta göra.

Nästa dag i Bethnal Green, East End. Jag träffade Geoff Mulgan första gången 1999. Då var han på väg till 10 Downing street och tillhörde den nya generation som stormade fram, som ville förändra landet efter de nyliberala förfallsåren. Energin gnistrade. Ett år senare blev han chef för statsministerns policy- och strategigrupp.
– Arvet efter Blair är fyra punkter. Ett: Den offentliga sektorn fungerar nu bättre än den privata. Två: Fattigdomen har minskat. Tre: Landet är mindre xenofobiskt och mer internationellt. Fyra: Den totala punkteringen av tories, som i sig är en historisk bedrift.
Han har kvar sin barnsliga charm. Flyttade bort från maktens centrum i höstas och rakt ut i periferin. Nu chef för ett legendariskt socialpolitiskt forskningsinstitut i en av Londons fattigaste stadsdelar. Lokalerna så nerslitna att han omedelbart tar mig till ett café i kvarteret.
Mulgans nya karriärval är ännu en länk i den kedja av paradoxer som kännetecknar New labours avant-garde.
En annan är att de alltid letat förebilder i Skandinaviens och Hollands välfärdssystem. Samtidigt som de argumenterat mot ”det gamla sosseriet”.
– Vi försökte summera oss själva förra året och gjorde en stor jämförande undersökning mellan olika länder. Slutsatsen var att små länder, med mycket snö, som gått igenom något slags kombination av förnyelse och kris ligger bäst till.
Han ritar snabbt upp ett diagram där han placerar in olika länder. Mönstret är tydligt. De som inte klarat en revidering av välfärdssystemen – Frankrike och Tyskland – eller helt avvisat välfärdsstaten – USA – ligger sämst till på punkt efter punkt. Den tredje vägen verkar ha varit rätt tänkt.
– Storbritannien måste lära sig fungera som ett litet land, säger han. Förstå att alla system står öppna för omvärlden. Som Sverige.

Sen kväll. Brottas med datorns motsträviga tangenter. Det finns ett förbisett samband mellan New labours valseger 1997 och den unga aktivistvänster som sedan svept fram över Europa. De har löpt parallellt. Blair och de laddade diskussionerna om tredje vägen gav hela vänstern en nödvändig energikick. Känslan att vara losers försvann. Politikens konsekvenser kan vara paradoxala: brittiska socialdemokrater gick till synes åt höger, bröt nyliberalismens hegemoni och gav politiskt rörelseutrymme för en helt ny radikal vänster.
Det verkar som att kurvorna fortsätter vara parallella. Blairs era är över och rättvisevänsterns energi planar ut.
Jag läser om Anthony Giddens manifest ”Tredje vägen” från 1998 och slås av att det som då var provokativt blivit politiskt allmängods. Återvänder också till Will Huttons då minst lika betydelsefulla och mer radikala böcker ”The State we´re In” och ”The Stakeholding Society”.
Arvet är kanske gemensamt för vänsterns båda poler. De har smulat sönder nyliberalismen. Det tog åtta år. Nu är det dags för nåt annat, nåt mer, att verkligen förändra. Gå från Giddens till Hutton.
Ett litet tecken är att uttrycket New labour inte används i årets valmanifest. Nu är det bara Labour, igen.

Frukost. Richard Grayson var strateg i Liberal democrats. Nu kandidat till parlamentet. Han säger en smart sak:
– Thatcher vann språket och fick på så vis britter att se samhället och politiken på hennes sätt. Det har inte Blair lyckats göra.
Labour har ingen berättelse om sin reformpolitik, om vad de faktiskt gjort. Alla jag träffar i London påpekar problemet. Det började lysande med hypen runt tredje vägen. Men sen gick de in i dimman. En gåtfull vandring.
Triangulation har varit New labours omtalade strategi. Vi ska tala höger, men göra vänster, som Mulgan skämts
amt sade vid en middag hösten 1999. Syftet var att vinna mittfältet.
När reformerna blev framgångsrika, oväntat populära och tories utslagna kunde regeringen därför inte beskriva dem som led i ett större projekt om en modern välfärdsstat. De mest populära förändringarna tvingades bli de mest hemliga. Partiet blev trianguleringens fånge. Jag och alla andra kunde inte få veta.
Alla trodde att New labour bara var språk, som en postmodern postpolitik, men att skapa berättelser blev oväntat deras svagaste gren. Den starkaste blev istället gnetig social ingenjörskonst i det tysta.
I en artikel i nya Prospect skrev därför Mulgan att ”det finns tyvärr bara marginella tecken på att de här åtta åren medfört ett skifte till mer progressiva värderingar hos den brittiska allmänheten”.
Det är Blairerans ena stora misslyckande.

Nyheter på BBC. Väljarna rankar Irakfrågan lågt i valet. I nivå med djurrätt. Men den är ändå överallt närvarande. Irak har skadat Blair men inte regeringen, är slutsatsen.
I dagens The Guardian angriper Polly Toynbee de vänsterintellektuella som på grund av Irak tänker rösta liberalt. Vänstern ”ivrar mer för frihet än jämlikhet” och bryr sig varken om rättvisefrågor eller Labours välfärdspolitiska ambitioner, skriver hon. Istället föreslår hon näsklämmor mot stanken från krigslögnerna och en röst för ”social justice”.

Senare på stökigt café i Bloomsbury. Toynbee har helt rätt, säger Martin Smith som är en hyfsat ung och klart radikal facklig ombudsman.
– För facket och arbetarklassen är det här den bästa regeringen på femtio år. Längre semester, entydigt högre reallöner, lag om minimilön. Det är uppenbart hur hela atmosfären på arbetsplatserna har förändrats. Jag märker det varje dag. Facket bemöts äntligen med respekt.
– Besvikelsen är att de kunde gjort mer. Jag tror aldrig New labour förstod sin egen styrka. De var totalt oförberedda på de möjligheter som plötsligt fanns.
Geoff Mulgan drog samma slutsats i caféet i Bethnal Green:
– Vi var onödigt nervösa och osäkra. Vi kunda tagit mer radikala beslut, gått längre och klarat det utan att förlora opinionen. Jag vet det nu. Men förstod inte då.
Efter att i tjugo år slagits för sin överlevnad mot thatcherism – och alltid tvingats till kompromisser eller förintande nederlag – var det svårt att tänka om. Att Tony Blair och Gordon Brown blivit trianguleringens fångar beror på att de hela tiden varit paralyserade av historiens spöke – av Margaret Thatchers. De underskattade sin egen frihet och sina möjligheter.
Det är Blairerans andra misslyckande.

Sen kväll i tunnelbanan. Jag ser att The Sun har gett upp partituttarna, att opinionssiffrorna tyder på seger för Labour och att Liberal democrats går framåt. Alltså vänstervind på tre fronter.
Tony Blairs öde avgörs i Irak. Men Blaireran avgörs av det som kommer efter. Av huruvida plattformen utnyttjas och de får ihop en politisk berättelse eller inte.
Per Wirtén