Det var inte Tony Blair som vann valet i Storbritannien. Det var Labour.

Om vallokalsundersökningen sent i går kväll stämmer har Tony Blair förlorat. Segern går oavkortad till Labours politik. Till de små stegens reformer.
En politik som inte ger löpsedlar. Inte poäng bland de intellektuella. Journalister med biffiga månadslöner på 60 000 pix bryr sig sällan om små reformer som lyfter fattiga människor. Dom tycker sånt är gammaldags, rentav lite genant. Trots ryktet om motsatsen har Blairs regering hela tiden haft alla medier mot sig.
Men vanliga britter har uppenbarligen sett. Skolorna har rustats upp. Vårdcentralerna börjat fungera igen. Fattigdomen minskat. Storbritannien är på väg upp från bottenskiktet i Europas välfärdsliga. Sånt som jet set-socialister, typ Slavoj Zizek, inte håller koll på.
För att anknyta till P-O Enquists artikel på gårdagens kultursida: Tandvårdsreform ger inga applåder från de intellektuella. Men det är med sånt man vinner val. Och gör landet bättre.
Krav på systemskiften – nyliberala eller socialistiska – skapar däremot numera noll entusiasm.
Nu är Tony Blairs era över. Kriget sänkte honom. Inte ens hans egna väljare vill att han sitter mandattiden ut.
Men en tredje valseger gör att den eviga lillbrorsan i brittisk politik blivit dominant. Hög tid att därför våga större steg: hitta starkare fördelningspolitik, ge alla rätt till dagisplats, fortsätta kriget mot fattigdomen och återvinna trovärdighet i internationell politik.
En gammal socialdemokratisk insikt är att det inte räcker att minska fattigdom och utplåna arbetslöshet. Samhället måste också bli rättvisare. Skillnader i rikedom krympas.
Det är först när Tony Blair avgått som Blair-erans betydelse avgörs.
Per Wirtén