1718 arbetade Daniel Defoe som i trans. Han var en mästare på politisk rännstensjournalistik och idégrundad polemik. Fönstret i arbetsrummet stod öppet ut mot gatans larm och i skrivandet var gränsen mellan högt och lågt diffus. Men det här året slog Defoe London med häpnad. Han skrev Robinson Crusoe – samtidigt en äventyrsroman och en filosofisk undersökning.

Frågan var enkel och sysselsatte hela hans samtid: När blir människan en människa? Robinson blev den moderna epokens gestalt.
Generationer av unga män läste och drömde. Äventyraren gjordes till ett ideal. Man började tala om robinsonader: ensamna män på öde öar, i små segelbåtar eller risflottar på väg över havsvidderna. De svenska folkbiblioteken fylldes så småningom med deras berättelser.
Roddar-Anders kallades en av alla dessa Robinsonmän. På mitt skrivbord ligger breven han skrev från sitt ”liv som äventyrare” genom Sahara, Australien, Nya Guineas djungler och Söderhavets paradisöar. 1971 rodde han ensam i en liten roddbåt från Australien till Afrika. Några år senare försökte han med Stilla havet, men nådde inte ända fram.
Det vilar något gåtfullt över alla dess robinsonader. Över de böcker som nu packats ner i magasinen och ingen längre läser.
En ensam gestalt i roddbåt mitt på Indiska oceanen är möjligen galenskap. Men också en skarp bild av den moderna människans idé om sig själv och sin uppgift.
Daniel Defoe skrev inte bara en fantasieggande bestseller. Utan ringade även in den förnuftiga och liberala individen. Den ensamne mannen som erövrar världen och skapar sig själv, men bara kan göra det på en ö isolerad från alla andra människor. Robinson är individualisten. Den där gestalten vi fortfarande brottas med.
Man kan säga att Defoe lekande enkelt gav kropp åt den idé som samtidens upplysningsfilosofer – Descartes, Hobbes och Locke – försökte fästa i sina tankesystem.
Robinson Crusoe är en segrande gestalt. Han har sedan vandrat fram genom hela den moderna epoken. En förutsättning för både demokratins genombrott och marknadsekonomins hänsynslöshet.
Men vem läser Defoes roman i dag? När jag växte upp på 1960- och 70-talen var Robinson en tråkig bok som pappa försökte få mig att läsa. Dragningskraften har gått förlorad. Äventyraren blivit avmagnetiserad.
När myten nu fått ny laddning som dokusåpa på teve är den vänd på huvudet. När Robinson Crusoe återvände till London – och Roddar-Anders till Mullsjö – var de segrare därför att de i ensamhet skapat sig själva till starka individer. Men för att vinna prispengarna i teve gäller det att klara motsatsen: att framgångsrikt behärska det tillspetsade sociala samspelet i ett tight kollektiv. Den som är bäst på rollspel, anpassning och identitetsskiften vinner som postmodern Robinson.
Inte ens äventyrarna är längre ensamna. Den här våren ror en ung fransk kvinna över Stilla havet. Kontrasten mot Roddar-Anders är slående. Hon är ett miljonföretag med sponsorpengar och avancerad teknisk utrustning. En entreprenör på en marknad där äventyr blivit lönsam nisch. Varje dag skriver hon dagbok på sin hemsida. Via satellittelefon deltar hon i talk-shows på fransk teve. Hon ror själv, men är uppkopplad till ett samhälle och agerar på en digital scen öppen för alla. Ensamheten är ren fiktion.
Nu kan frågan ställas om den självskapade och autonoma individ, Robinsongestalten, som upplysningen höll fram som ideal längre existerar – eller ens är önskvärd. Vi säger ofta att individualismen aldrig varit så stark som nu. Men är det verkligen så enkelt?
Roddar-Anders överlevde sina äventyr. Men i breven framstår han sällan som en lycklig människa. Bara ensam i sin båt kände han sig hel och laddad av inre mening. Men ensamheten i samhället – i staden – förblev outhärdlig.
Sanningen är nog att Robinson försvunnit in i myllret på pendeltåg, varuhus och de trånga gatorna i metropolernas fattigkvarter.
Per Wirtén