Flyktingpanik och raskonflikter söker nya fält att exploatera. Per Wirtén ser nya konfliktpositioner prövas i Londons East End.

Jag är på väg till Eltham, en trädgårdsförort söder om London. Miljön påminner om Enskede eller Älvsjö. Les Back kör. Och det är en svindlande känsla att åka vänstertrafik genom rondell efter rondell. Les är kultursociolog med initierat kunnande om stadsdelarnas olika ”race-politics”.
Vi stannar vid Well Hall Road med genomfartstrafik, grönska och stora villor. Här mördades Stephen Lawrence, en unga begåvad svart engelsman, en aprilkväll 1993.
Jag ser busshållplatsen där han knivskars. Där det vita grabbgänget skrek ”Nigger” innan de försvann i mörkret. Stephen sprang, blödande, upp för backen men sjönk ner vid trottoarkanten.
Här började en politisk historia som fortfarande präglar Storbritannien. Mordet blev en vändpunkt och den havererade polisutredningen slutade i stor rättsskandal.
När Tony Blair och New labour vann valet 1997 var Stephen Lawrence närvarande varje dag. Partiet gjorde hans sak till sin. Det kunde inte fortsätta så här. Det rasistiska våldet och polisrasismen förgiftade hela landet.
Nu finns en minnestavla i trottoaren där Lawrence dog. Fortfarande kommer människor med blommor. Den här dagen mest nejlikor. Andra har försökt slå sönder den svarta graniten eller måla över orden ”May he rest in peace”. Jag blir överrumplad över platsens starka laddning.
Under öppna förhör avslöjades den institutionella rasism som präglade Londonpolisen. Les berättar att engagemanget från Blairs regering inte bara var politiskt, utan efter hand allt mer personligt. Mordet utlöste skarpare lagstiftning, en beslutsamhet att bekämpa diskriminering och det nya signalordet: diversity. Cool Britannia skulle ha många färger.
Les Back använder ofta ordet ”intensitet” för att beskriva de senaste årens utveckling. Real changes took place, säger han.
Hur hänger det samman med valrörelsen där tories kampanj påminde om Le Pens, undrar jag.
Efter de första åren av engagemang och förändring kom 11 september och kriget i Irak, globala kriser som slog in hårt över brittisk inrikespolitik. Intensiteten är kvar. Men med nya mönster. Svåra att riktigt tolka.
– Alla de processer som sattes i rörelse, och symboliserades av musikscenerna – inte minst the Asian Underground – lever vidare. Men de är oavslutade. Nu kryper en ny rädsla, nya hot, och lägger sig ovan eller bredvid. Jag tror att de kapslas in i det till synes oskyldiga ”sökandet efter förklaringar”: alla med brun hudfärg förväntas kunna förklara terrorn, den revolutionära islamismen, självmordsbombarna i Irak, hatet och våldet.
Les pekar på hur Labour försökt bemöta det nya läget med ett slags kompromiss. En hård hand vid gränsen, mot invandring och asyl. En mjuk hand inne i landet där lika möjligheter och rättigheter ska gälla.
– Det är en politik som jag tror har stöd bland många invandrare och även vit arbetarklass. Samtidigt satsar de på fattiga stadsdelar. Besök vilken skola, vilken vårdcentral som helst. Förändringen är förbluffande.
Nästa dag tillbringar jag i Bethnal Green, Shoreditch och Hackney. Londons klassiska invandrarpräglade fattigkvarter i East End. Förr slum. Nu mer sammansatt. Överallt finns laddade levande minnen av politiska och sociala strider.
Körsbärsblommorna faller och häggen doftar längs Old Bethnal Green Road. Stadsdelens skyltar är tvåspråkiga: engelska och benguli. Bibliotek och skolor demonstrerar sin nya välmåga. Bakom Hoxton square har en rullande arbetsförmedling parkerat. En sydasiatisk kvinna står tvekande utanför men dras in av en storväxt svart arbetsförmedlare. Arbetslösheten är på reträtt även här.
De senaste årens förändringar är märkbara. Delvis gentrifiering, arkitektbyråer och läckra coffeeshops flyttar in, men mest något annat: en ny självmedvetenhet.
Inte långt från Brick Lane passerar jag det som nästa år ska bli East Ends motsvarighet till Fryshuset i Stockholm – Rich Mix – med Asian Dub Foundation och lokala labourpolitiker i spetsen.
Varje år invandrar ungefär 250 000 personer med tillstånd till landet. I år mest polacker. Warszawa har blivit brittisk förort. Sjukhusen dammsuger hela världen på jakt efter folk. London framstår som Europas New York – migranterna myllrar in, får jobb och absorberas.
Det är därför svårt att förstå den hårda handens politik. Och tories gälla kritik framstår som politisk spekulation utan samhällsförankring. En exploatering av gamla rasistiska föreställningar. I Guardian skriver Roy Hattersley hur tories partiledare Michael Howard under valrörelsen förlorade kontrollen: ”Han återvände till frågan om invandring med den vilt stirrande besattheten hos en alkoholist som inte kan lämna flaskan i fred”.
I skräckens bulls eye står flyktingen. Den asylsökande. Tories vill helt enkelt lämna Genevekonventionen och den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Labour står och stammar.
Ännu framstår asylpolitiken som mindre repressiv än den svenska. Men en märklig flyktingpanik sprids över landet. Ett slags masshypnos. Frågan är hur den påverkar den självmedvetenhet som invånarna i East End byggt under New labours år.
1979 skrev en kommission att de bengaliska muslimerna i East End levde ”under belägring”. Isolerade och hotade av rasisitiskt våld. 26 år senare har Bethnal Green blivit friare och definitivt coolare. Men plötsligt slår så fascismen från två håll. Nu även från revolutionära islamister som, i likhet med de gamla rasistpartierna, hotar svarta och sydasiatiska politiker – och stadsdelarnas nyerövrade power. Stridsgränserna följer inte längre ”The Colour Line” på ett lika entydigt och enkelt vis som förr.
Det är som Les Back sade. Något viktigt, men ännu oklart, är i rörelse. Skeendet är inte längre en brittisk angelägenhet – utan europeisk.
East End har alltid fungerat som ett laboratorium. För socialismen, anarkismen, feminismen, rasimen, antirasismen, det mångkulturella och kosmopolitiska. Nu prövas nya konfliktpositioner igen. Ingen vet vilka. Men alla letar nervöst efter ledtrådarna.
Högerns reaktion på osäkerheten är att falla tillbaka till Enoch Powells toriesrasism från 1960-talet – ren panik – men med ett mer civiliserat språkbruk. En viktigt iaktagelse är att den faktiskt inte gav utdelning. Väljarna vände partiet ryggen.
Det är som att alla väntar på en händelse som kan fixera samtiden. Precis som mordet på Stephen Lawrence gjorde för Tony Blairs era.
Per Wirtén