Fjärde juli i tvillingstäderna Carrboro och Chapel Hill, North Carolina. Den amerikanska södern. Firandet börjar med arabisk soul och stämningen kommer vara dämpad.

Hettan är tropisk. Luften är en trög fuktig substans och man befinner sig inuti den. Märkligast under de vintermörka nätterna i juli. Man svettas under stjärnorna och bränns av månljuset.
I dammen nedanför radhuset knarrar grodorna. Ljudet ekar mellan husen. De låter uppfodrande, som att de har något viktigt att säga, men inte hittar orden. ”It was a loud night,” skrev Hemingway i en tidig novell. Här är det uppenbart vad han menade.
Värmen skruvas långsamt upp mot sitt crescendo i augusti. Mina grannar övar nu mental överlevnad. Sommar i Södern är en prövning liknande vintern i Skandinavien. Alla blir deprimerade.
Förra veckan var George W Bush i delstaten. Det regnade. Han höll tal om kriget. Jag satt i bilen, lyssnade och tänkte att det börjar låta Vietnam: uppdraget kräver uppoffringar, det är plågsamt, blir långt men friheten vinner till slut. Han lät sammanbiten. Retoriskt stark – men ihålig. I centrum hördes en stor tystnad: inte ett ord om varför allt gått fel, och vad som bör göras för att hitta rätt. It was a loud silence, kan man skriva och alla som nu ska fira nationaldag i Carrboro skulle förstå.
Kriget anländer varje morgon med dagstidningen. Gårdagens bomber är alltid på förstasidan. Namn och personuppgifter på alla döda amerikaner. Ingen kommer undan. North Carolina är en fattig redneckstat med många soldater.
Jag hade väntat mig patriotism, flaggor och klistermärken på bilarna, som under kriget i Afghanistan. Men ser ingenting. Kriget är påträngande i media men frånvarande på gatorna. Alla vänder sig om, fullt upptagna med något annat. När en lokalreporter gick ut på shoppingmallen för att ställa frågor ville de flesta inget säga. Det är något underligt med denna tystnad.
Opinionsundersökningarna är mer dramatiska. För ett drygt år sedan var opinionen i North Carolina överväldigande positiv till kriget. Nu är siffrorna helt omvända.
I Carrboro och Chapel Hill sitter små affischer om Fjärde juli. Som om det vore en demonstration av nåt slag. Det vilar en känsla av oppositionell aktivism över hela arrangemanget. Folkets parad, karnevaliska upptåg och musik. Många kommer att sitta utanför den stora kooperativa mataffären, där man brukar träffas, ta ett glas vin och äta vegetariskt. Här verkar alla ha varit mot kriget från första början. En urban frizon av en typ som det finns många av i USA. Fler än i Europa.
Men vad ska landet göra?
Är kravet på omedelbar reträtt, som den nu obetydliga fredsrörelsen driver, verkligen rätt?
Jag frågar bekanta här, jag frågar fackföreningsradikaler i New York och jag läser vänsterpressen. Inga har några svar. Med frågan tar samtalet slut. Det blir tyst i rummet.
Alla vet att om USA nu lämnar Irak och det folkvalda provisoriska parlamentet åt sitt öde så fullbordas katastrofen. Landet kommer då sannolikt att sjunka ner i samma blodbad som Bosnien för tio år sedan, Algeriet för 15 år sedan och Libanon för 25 år sedan. Inför Fjärde juli fångade Michael Ignatieff, i New York Times, stämningen – tystnadens orsak – genom att göra dilemmat tydligt: ”Problemet är att ingen vill se imperialismen segra, men ingen sansad person kan heller önska att friheten ska lida nederlag.” Och som ytterligare komplikation: ingen vill hamna på samma sida som Bush – han som ljög, inledde ett oförsvarligt anfallskrig och sedan misslyckats med det mesta.
Ginny, en gammal bekant, har en mer materialistisk förklaring till tystnaden. Det är arbetarklassens barn som dör i Irak. Vietnamkriget angick studenterna och medelklassen, de som samlas i Carrboro, eftersom de riskerade inkallelseorder. Den här gången går de fria, säger hon melankoliskt. Kan tryggt vända sig om och gå på rockklubb istället, där tystnaden är på högt uppskruvad volym.
I går hörde jag de första cikadorna. De ringde som varningsklockor. Varnar för den väntande sensommarhettan. För åskmolnen som rullar in på kvällarna. För orkanerna i september. För dagarna när möglet breder ut sig, saker börjar spricka upp – och falla sönder. I lokaltidningen skrev en kolumnist att de närmaste veckorna kräver att man varje morgon upprepar för sig själv: ”Jag vill leva. Jag vill leva.”
I kväll äter jag middag med några progressiva liberaler: läkare och akademiker. De kommer att be om ursäkt för sitt land. Rulla sig i skam. Vrida sig som maskar på den irakiska kroken. Jag har varit med om det förut och kommer som vanligt att svara något snällt om USA:s betydelse för Europas vänster. Det är ju ändå Fjärde juli. Även om Star Spangled Banner låter mer nostalgisk lied än triumfaria den här sommaren, och verkar följas av en ovanlig tystnad.