Ariel Sharon har aldrig trott på en lösning med en palestinsk stat sida vid sida med Israel.

Ariel Sharon försvann ur politiken som en segrare. Eftermälet påminner om David Ben-Gurions: en kompromisslös hårding. Skillnaden är att Ben-Gurion dolde det i en aura av klok landsfader. Medan Sharon aldrig skämts för sin raka brutalitet.
Den första intifadan 1987-91 innebar att konflikten allmänt började betraktas som en mellan två nationer. Slutsatsen blev att landet borde delas och de ockuperade delarna bli ett självständigt Palestina. Osloprocessens poäng var att israeler och palestinier enades om synsättet. Det var ett ljust ögonblick.
Både Rabin och Arafat satsade sin politiska trovärdighet på en tvåstatslösning. Hela världen slöt upp bakom dom. Alla utom Ariel Sharon.
Sedan han tillträdde som statsminister, våren 2001, har han ägnat all energi åt att göra hela idén omöjlig. Han har bit för bit raserat de grundläggande förutsättningarna. Och han har lyckats. Det är Sharons seger. Hans livsverk.
Han har pressat fram konflikten till en punkt där den nu står inför ett paradigmskifte. Världen talar fortfarande om ”fredsprocess” och ”två stater”, men det låter mer ihåligt för varje dag. De kommande åren innebär helt säkert att nya begrepp, ord och tolkningar träder in i deras ställe.
Västbanken är nu en sönderskuren och svårbeskrivlig mosaik. Avspärrningar och vägspärrar har låst in människor. Förändrat geografi, kommunikationsmönster och förutsättningar för palestinsk politik. En hel stad på Västbanken — Qalqiliya — har stängts in. Muren har ställt den gamla gränsen mellan Västbanken och Israel i politisk skugga. Ockupationens entydiga geografiska gränslinjer har upplösts.
Gaza lever i inspärrat självstyre, övervakat med dagligt bombhot. Nästa projekt verkar vara att slutligen avskilja det ockuperade Östra Jerusalem från resten av Västbanken. Samtidigt växer bosättningarna som starka judiska enklaver nära sammanbundna med moderlandet och omöjliga att rubba.
Man vinner konflikten genom att ”etablera fakta”: erövra mark och förändra förhållanden i geografin. Det har Sharon lärt av Ben-Gurion. Och genomfört med samma hänsynslösa konsekvens. Action speaks louder than words, ungefär.
En helt ny politisk geografi framträder. Och med den en konflikt i andra banor.
Det är svårt att förstå de politiker och kommentatorer som nu skriver att Sharon mjuknat. Att han blev en ny gestalt innan stroken slog till. Genom att lämna Likud fullföljde han i själva verket Ben-Gurions och sin egen tjurighet: de som vill rubba mitt livsverk kan inte tolereras.
En sofistikerad israelisk apartheidstat verkar ta form; med murar, hemländer, enklaver, svarta hål och gränszoner. En bild som ersätter den enkelt tudelade, den av ett demokratiskt Israel och ett ockuperat Palestina.
Palestinier med israeliskt medborgarskap har demokratiska rättigheter. De i Östra Jerusalem bara vissa rättigheter. Västbanken utvecklas mot ett virrvarr av visst självstyre, total rättslöshet och naken apartheid. Gaza är ett belägrat hemland. Den palestinska politiken ligger sönderslagen.
Möjligen växlar konflikten in mot ett sydafrikanskt spår. Eller något helt annorlunda. Det går säkert långsamt. Men tvåstatslösningen blir mer orealistisk för varje ny bosättare, för varje ny meter betongmur.
Sharon kunde ta sin hjärnblödning. Grovjobbet var gjort. Han hann till och med starta ett parti som garant för den egna politikens fortsättning. Konflikten ligger nu precis där han ville ha den. Då är man en segrare.
Och ändå finns inget gott att säga om Sharons politiska gärning. Inte ett ord. Inte ens vid dödsbädden.
Per Wirtén