Ordfront-affären ältas än en gång i en ny antologi.

Ordfrontaffären handlade om det var rätt eller fel att säga upp Björn Eklund från förlagets tidning. Ledningens misstag var att de inte spelade med öppna kort. Uppsägningen var politisk. Och det skulle de sagt, klart och tydligt. Där låg ju pudelns kärna.
”Pudelns kärna” är också namnet på en ny antologi. Ett bokslut från kretsen som förlorade striden. I mitten Eklunds egna ”Lyckad utfrysning av herr Eklund”. Den ger många inte särskilt värdefulla inblickar i en härdsmälta. Någon gråter. En blir högröd. Stolarna i mötesrummen ryker. Alla förtalar alla.
Det är 300 sidor ensidigt öronbedövande mediadrev. Alla säger samma sak och är lika arga, förbittrat arga, på Ordfront för att ha dumpat yttrandefriheten och gett vika för en liberal Bonnierkampanj.
Har de verkligen rätt? Striden utlöstes av Eklunds märkliga intervju med Diana Johnstone om kriget i Bosnien. Kritiken blev förödande och växte tills Ordfronts hela verksamhet hotades. Det utbröt krig i korridorerna och alla broar brändes. En politisk strid om Bosnien och annat, åtskilligt annat. I det läget tar en publicist sina åsikter och går. Om inte måste ägaren ha rätt att säga upp.
Samma villkor gäller på dagstidningarnas ledarsidor. På Arena. På Axess. Det är en klassisk diskussion i all publicistisk verksamhet. Tingstens slut på Dagens Nyheter är ett känt exempel.
På Ordfront blev striden tilltrasslad. En inblandad med bestämda åsikter konstaterar till sist att hon fortfarande inte förstår vad det handlade om. Den politiska striden kan ingen avgöra. Men i sakfrågan har författarna fel. En politisk verksamhet måste kunna styra sin politik. I varje fall i de avgörande frågorna. Att det hotar yttrandefriheten är en märklig slutsats.
Per Wirtén
(Björn Eklund & Erik Wijk (red): Pudelns kärna (Nixon förlag).