Är "Da Vinci-koden" ett plagiat? En domstol i London har prövat anklagelserna mot Dan Brown.

Rättegången avslutades i måndags. Nu väntar alla på domen. Är ”Da Vinci-koden” ett plagiat och har Dan Brown stulit storyn?
Megabestsellers anklagas regelbundet för att vara stulna. Det finns alltid någon mindre framgångsrik som känner sig förbigången. Många lockas av att sno åt sig en kant av den stora kakan.
Processen mot ”Da Vinci-koden” är annorlunda. Mer allvarlig. I sal 61 i Londons High Court har något mer principiellt än bara girighet satts i gungning. Frågan är klassisk: vilka delar av sitt arbete kan en författare äga? Men nu ställd i en tid när copyrightsskydden växer och det tillåtna krymper.
Jag läser de engelska dagstidningarnas bevakning av rättegången. Även enstaka bloggkommentarer. Mycket handlar om rättegångens charmiga dekorationer: Dan Browns svarta tröja av kashmirull och den frånvarande hustruns minutiösa researcharbete. De två forskare som anklagat honom för stöld, Michael Baigent och Richard Leigh, tecknas som lunsiga figurer. Reportrarna begrundar Leighs tunga polisonger, typ ”heavy metal roadie”. Men begravt i attiraljerna skrapar oron att nåt viktigt står på spel. Alla dock osäkra på exakt vad.
1982 kom boken ”The Holy Blood and the Holy Grail”. Författarna spekulerade i att Jesus varit gift med Maria Magdalena, fått barn och att ättlingarna nu lever i Frankrike med maktambitioner. De gjorde sig en bra hacka. Boken sålde två miljoner ex och fortsätter rulla.
Alla vet att Dan Brown läst deras bok. Hans privata sönderlästa exemplar med understrykningar och hundöron har demonstrerats noga i sal 61. Men Baigent och Leigh försöker inte visa att han plagierat enskilda kapitel eller ens korta avsnitt. Frågan är större.
De anklagar Brown för att ha ”övertagit berättararkitekturen” och stulit 15 bärande idéer. Copyright har alltid tolkats som att enskilda uttryck, meningar och karaktärer kan skyddas. Men att man aldrig kan äga en idé eller en struktur.
Ingen har blivit klokare av rättegången. De svepande anklagelserna är fortfarande okonkreta. Brown vinner säkert prövningen. Men vad händer om det otänkbara inträffar?
Redan att det blivit rättegång sprider rädsla. Nästa gång kan anklagelserna komma från författare med mer power och starka förlag i ryggen. I USA har romaner under senare år fyllts med försäkringar att olika citat sker med vederbörligt tillstånd. Friheten att skriva krymper. Utan citat, utan ekon från äldre verk kan inget nytt trollas fram. Alla författare skriver inneslutna i bibliotek, ror över hav av böcker.
Litteraturen är inte isolerad. De kulturella allmänningarna retirerar över hela linjen. Växande områden privatiseras och får varningsskylten ”Förbjudet att beträda”. Anklagelserna mot Brown kan framstå som bisarra, men har samtidens vind i ryggen. Läget är oroande.
Om idéer eller böckers ”arkitektur” kan förklaras som privat egendom har vi snart romaner med fotnötter, litteraturlistor och en växande byråkrati av tillståndshandel. Den dokumentära romanen skulle tystna. Inga fler P-O Enquist eller Agneta Pleijel. Problemet är inte upphovsrätten som sådan — den är förutsättning för konstnärligt arbete — men hur den tolkas.
I sal 61 öppnades hela dilemmat när Dan Browns försvarare vek upp en gammal gulnad dagstidning, The Observer från 28 mars 1971. Där trycktes en lång artikel av en då topprespekterad teolog. Han presenterade samma spekulation som Leigh och Baigent gjorde 1982 och Dan Brown broderade ut 2003. Ingen författare skriver ensam. Alla boksidor måste få ligga öppna.
Per Wirtén