Per Wirtén läser mångkulturella teoretiker och hittar danskt folkepartis världsbild på svenskt universitet.

Först kom novemberupproret i Paris förorter. Sedan striden om de danska karikatyrerna på Muhammed. Bara några månader innan hade Tariq Modood skrivit om ”den muslimska utmaningen” i Europa. Hans bok heter Multicultural Politics och jag läste den samtidigt som Danmarks ambassader brann.
Modood poängterar muslimers successiva frammarsch i brittisk samhällsdebatt — inte som sydasiater eller svartskallar utan som just muslimer. Han pekar på Rushdieaffären 1989 som en startpunkt. I sin vrede mot Satansverserna hittade landets sydasiatiska muslimer äntligen en gemensam röst, skriver han. Protesterna och hoten utgick den gången från London. Brittiska muslimer bad Khomeini om en fatwa.
När en ny våg av muslimska protester nu rullade fram, när mordhoten dunkade in och nordiska flaggor strimlades var det ändå få européer som såg sambanden mellan Paris förorter och Jyllands-Postens kultursida. Skillnaderna var stora, men det fanns ju likheter. Båda utlöstes av konkreta händelser, inga spektakulära men vardagliga, som slumpen förvandlade till den berömda ”droppen som fick bägaren att rinna över”. Båda uttryckte majoritetssamhällets arrogans, likgiltighet och rent av förakt för andra medborgare.
De var påminnelser om förhållanden hela Europa redan borde fatta. Inga europeiska städer bärs längre upp av starka homogena majoriteter. Mönstret har oåterkallerligt spräckts upp. Klass, hudfärg, kön, religion och andra kategorier för uteslutning och tillhörighet — för att identifiera ”vi” respektive ”dom” — samverkar istället som jazzmusiker i en improviserad konstinstallation.
Och även en annan sak: att stadsmurarna har fallit, att städerna ligger mer öppna och uppkopplade än någonsin. Maktstrider i Pakistan sätter genast spår i London. Nationalistisk opinionsbildning i Danmark utlöser upplopp och politiska kriser i Damaskus och Islamabad.
Det är enkla slutsatser. Men de europeiska, och i synnerhet de nordiska, panikreaktionerna avslöjar att läget ännu inte förändrat tanken. I Danmark upptäckte man kanske, till sist, att danskhet inte längre är en fråga för bara danskar. Kanske var båda konflikterna just därför bra. På sätt och vis ofrånkomliga.
Man kan säga att sociologen Tariq Modood skriver inifrån det här politiska skeendet. Hans föräldrar kom från Pakistan och själv har han bytt fadersfigur från Trotskij till Allah. Han delar indignationen över Rushdies hädelse. (Kolla nätet om han skrivit nått om karikatyrerna).
Den muslimska politiska identiteten har framkallats i korsvägen mellan trycket från majoritetssamhällets institutioner och den egna gruppens erfarenheter och strävanden. Modood försöker visa att hudfärgsrasismen nu ersätts av en kulturell rasism. Muslimer är ingen ras, men rasifieras ändå. Det som verkar är ingen enkel islamofobi utan mer sammansatt: ”Jag menar att rasifierade grupper som har distinkta kulturella identiteter eller ett gemensamt vardagsliv som anses ”främmande” utsätts för ytterligare en nivå av diskriminering och fördomar.”
När muslimer erövrar en stark gemensam röst får andra problem: antirasister, liberaler och socialister. Idén om ett sekulärt mångkulturellt samhälle baserat på strikt individuella rättigheter spräcks av stark religion.
Modood landar i en pluralistisk syn på det mångkulturella. En där även grupper kan ha rättigheter, där det finns gemenskaper som staten ska skydda och där ett land ses som ett av många små gemenskaper. En ståndpunkt som länge ansetts omodern. Men rösterna från moskéerna tvingar fram en ny diskussion. För en pluralist är Jyllands-Postens karikatyrer inte bara omdömeslösa. Den typen av förakt för en av samhällets gemeskaper bör kanske förbjudas. Respekt för gruppen begränsar individens friheter och blir oförenlig med en radikal sekularism. Detta är kärnan i vad Modood kallar den muslimska utmaningen.
Michael Keith, en annan brittisk sociolog, skulle nog avvisa Modoods pluralism som en förfärlig förenkling av både maktförhållanden och vardagsliv i den mångkulturella staden.
I sin svårtillgängliga bok After the cosmopolitan? Visar han hur de identiteter och tillhörigheter, som Modood strävar efter att fixera, i själva verket flyter, förändras, muteras och bara kan förstås som processer. I vissa lägen är fasta gruppidentiteter, som den muslimska i London, otroligt viktiga bräckjärn för att bända upp murar och skapa större utrymmen för demokrati och rättvisa. Men de kan nästa dag vara förtryckande gemenskaper. För Keith bör det mångkulturella förstås kosmopolitiskt, som en radikal rörlighet. Konfliktlinjerna kan bara fångas i stundens strider. Alla gemenskaper måste hållas öppna.
Med hjälp av Keiths bok upptäckte jag lugnet i Europas storstäder. Kravallerna och den antidemokratiska intoleransen rasade på andra platser den här gången. I London fanns indignation, men inte alls den okontrollerade och våldsamma vrede som under Rushdieaffären. I Paris publicerades teckningarna. Alla höll andan. Men inga bilar brändes. Novemberupproret fick ingen en ny energi.
I Sverige malde samtidigt föreställningen att detta var en strid mellan europeisk sekularism och Modoods ”muslimska utmaning”. Men skeendet bekräftade inte stereotypen. Den överväldigande majoriteten av Europas muslimer verkade inneslutas i kontinentens konsensus: publiceringen var omdömeslös, men skyddad av tryckfriheten. Staden var återigen mer komplicerad. Mer rörlig. Gled undan alla enkla generaliseringar.
Det är som att 11 september, Irak, självmordsbomberna i Londons tunnelbana raserat föreställningen om en enhetlig muslimsk front eller identitet. Det Modood tar för givet är, precis som Keith skriver, inte alls särskilt givet. I brittisk radio och teve utspelades istället bittra gräl mellan praktiserande muslimer: demokrater och antidemokrater, för och mot rätten att publicera fritt.
Alla gruppidentiteter och politiska gemenskaper ligger lika vidöpna som den stad, den offentlighet, gör där deras strider utkämpas. Det är sannerligen inte lätt att orientera sig. Alla förenklingar slår tillbaka som en snabb boomerang.
Aje Carlboms avhandling The Imagined versus the Real Other är exempel på sådan förenkling. Under några år bosatte han sig, med familj, i Rosengård för att samla material. Den delen av boken är intressant. Han visar verkligen på de tvetydigheter, konflikter och processer som utmärker den mångkulturella staden.
Men sedan har den fått en underlig inramning som skymmer själva undersökningen. Man kan säga att han bekräftar Modoods ”muslimska utmaning”, men vänder honom upp och ner. De muslimska gemenskaperna, Rosengårds enklaver, beskriver han som entydiga hot mot hel
a samhället. Enklaverna pressar ut muslimerna i permanent utanförskap och gynnar islamistisk mobilisering.
Modoods slutsats är den motsatta: gemenskaperna har fungerat som språngbrädor in i brittisk politik, och även varit ett slags trygga resursreservoarer.
Michael Keith ser båda möjligheterna: inlåsning och språngbräda. Hur enklaverna i London utvecklat både en heroisk solidaritet och en extrem etnocentrisk intolerans. Kanske måste London, Malmö och hela Europa leva med båda: två oförenliga realiteter sammanbundna i stadens omöjliga verklighet. Ett osäkert tillstånd som kräver en lyhörd frihet.
Carlboms världsbild är genant klumpig jämfört med Modoods och Keiths. Lomhörd istället för lyhörd. Den låter så här: De intellektuella har tvingat på Sverige en mångkulturalistisk ideologi, som nu dominerar med diktat och hot. Sanningar kan inte sägas. Den som säger annorlunda mobbas ut. Hans definition av ideologin är torftig och hur dominansen — diktaten — upprätthålls beläggs svepande: en sverigedemokrat lär ha fått sparken från en cirkus, hans egna inlägg bemöts med tystnad på forskarseminarier, en moderat i Kristianstad fick problem av dold kamera i känt teveprogram.
Han identifierar tre aktörer som styr debatten: Pluralisterna som upprätthåller mångkulturalismen och är förankrade i medelklassen. Nationalisterna som försvarar det homogena folkhemmet och har sin bas i arbetarklassen. Och så islamisterna som exploaterar mångkulturen för egna syften. Andra grupper, idéer eller nyanser förpassar Carlbom för enkelhets skull in i tystnaden.
Fram träder en förvrängd bild av Sverige. Arbetarklassen identifieras som etniskt svensk och mångkulturalismen som ett försök att riva upp jämlikhet och välfärd. Alla vet att det inte ser ut så här. Men enkelheten och folkhemsperspektivet är lockande. Aje Carlbom har också fått respons i Malmö. Hans artiklar har ivriga läsare. Ilmar Reepalu citerar honom uppskattande. Avhandlingen används som kurslitteratur.
Men är det inte just den här beskrivningen som är ryggraden i danskt folkeparti, undrar jag. Om man placerar dansk politik i Carlboms ramverk framstår den som både logisk och progressiv. Försvaret av Jyllands-Posten gällde då inte tryckfriheten, utan något annat.
Per Wirtén
Aje Carlbom: The Imagined Versus the Real Other (Lunds universitet, 2003).
Michael Keith: After the Cosmopolitan? Multicultural cities and the future of racism (Routledge, London, 2005).
Tariq Modood: Multicultural Politics — racism, ethnicity and muslims in Britain (Edinburgh University Press, 2005).