De liberala argumenten är ofta blinda för den liberala praktiken. Per Wirtén bemöter sina kritiker i debatten om liberalismens skuld. (Se även "Kastar första stenen" 11/1 06).

Daniel Defoe skrev Robinson Crusoe. Men var också en av Londons första intellektuella. Under 1700-talets första decennier skrev han för yttrandefrihet och folkstyre. Det blåste en stark frihetsvind genom hans texter. Han var helt enkelt en liberal pionjär.
Det kan verka motsägelsefullt att Defoe samtidigt argumenterade för koloniala erövringar. Oförtröttligt. Den som läser alla tre delarna av Robinson Crusoe upptäcker att den i själva verket handlar om hur den liberala individen — en europeisk man från medelklassen — grundar en koloni och sedan erövrar världen. Hans sista bok, ”A New Voyage Around the World”, är en kolonial Nils Holgersson-tripp genom en värld mogen att erövra.
Defoe var starkt påverkad av den liberale urfilosofen John Locke. De idéer om privat ägande han presenterade blev en grund för kolonialismen. Nordamerikas urbefolkning hade helt enkelt inte samma rätt till marken som de europeiska kolonialisterna. Det var inte en fråga om makt utan liberal filosofi, menade Locke.
Jag har beskrivit kolonialismen som ett liberalt projekt (Expressen 11/1). Johan Norberg (17/1) och Per T Ohlsson (20/2) sveper undan det som grundlöst. Båda lägger sig i bestämt försvar. Liberalismen måste synas, skriver de. Men finner inget att syna.
Svårigheten att se sambandet mellan liberala idéer och kolonialism ligger kanske i att vi uteslutande ser det koloniala som mörkrets hjärta: slaveri, folkmord och övergrepp. Vi ser facit. Men missar de förhoppningar som ursprungligen knöts till expansionen: 1700-talets globaliseringsyra.
Defoe och andra progressiva menade att erövringarna inte bara gynnade brittisk handelskapitalism, utan också befriade människor och öppnade för en global upplyst ordning. De anföll världen med parollerna förbättring och förnyelse.
Den framstegsvänliga — och naiva — liberala optimismen var viktig när världsordningens idéer tog form: från 1700-talets början fram till 1800-talets mitt. Och den personifierades av epokens politiske gigant och ständige premiärminister Lord Palmerston. London skulle erövra världen med frihandel och avregleringar. Handeln befriade även icke-européer. Revolutionsåret 1848 formulerade han det koloniala projektets ljusa credo:
”Vår plikt — vår kallelse — är inte att förslava, men att befria. Utan högfärdigt skryt, och utan att såra andra, kan jag påstå att vår moraliska, sociala och politiska civilisation står högst. Vår uppgift är att visa och styra riktningen för andra nationer på deras väg.”
Historikern Ronald Hyam har i sin enkla grundbok Britain’s Imperial Century sammanfattat hur britterna tänkte sig erövringens metoder: konstitutionella rättsordningar, frihandel, kristen mission, utbildningsinsatser och modern teknologi.
Det är svårt att blunda för hur kolonialismen var nersänkt i upplysningen och de liberala idéerna; i den revolutionerande framstegstanken. Frågan är om det inte här döljs en idé som kan kallas utopisk om en ny värld och ny människa. En som lever starkt och i viss mån förverkligats. En sådan som Per T Ohlsson menar att liberalismen saknar. Men är det inte just denna tysta utopi som format de politiska projekt för global omstrukturering som ibland kallas The Washington Consensus? Jag är rädd att även liberaler är beredda att offra människor för sin ideala världsordning.
Norberg säger att liberalismen alltid var antikolonial. Tala om förenkling. Det är klart att många liberala röster protesterat mot övergrepp. Men det motsäger inte sambanden.
Man kan ha en starkare invändning mot mitt påstående. Nämligen att liberaler var offer för sin samtids världsbild. De förmådde inte bryta sig loss. I sådant fall är skulden tystnadens. Det var de koloniserade folken, inte Europas liberaler, som gjorde uppror mot systemet. Och när brutaliteten blev för uppenbar valde det liberala partiet i England inte att lägga ner förtrycket — upplösa imperiet — utan mildra det med humanare bojor.
De liberala rättighetsidéerna är fortfarande oslagbart frigörande. Utan liberala idéer skulle Europa vara ett fängelse. Ohlsson har fel utgångspunkt. Jag gör inte liberalismen en oavsiktlig tjänst. Den är avsiktlig. Att mitt tonläge är uppdrivet — han skriker, skriver Ohlsson — kan förklaras av frustration och oro över den liberala hybris jag möter varje dag.
Men liberalismen har två poler. Å ena sidan alla människors lika fri- och rättigheter. Å den andra ett optimistiskt vurm för frihandel och oreglerade marknader. Ofta får rättigheterna stå tillbaka, tolkas tunt eller kanske bara omfatta vissa. Den koloniala epoken skapade ett mönster som klibbat fast.
När John Stuart Mill skrev den berusande Om friheten uteslöt han de ”efterblivna samhällena”, icke-européerna, från frihetens rike och förstärkte därmed den koloniala ordningen. Hans grund var utilitarismens och rasfilosofins: folken lever i en hierarkisk ordning från lägst till högst, identifierad av vetenskapen. Kolonialtjänstemännen måste uppfostra vildarna till frihetens nivå, tänkte han.
Efter revolutionen döptes flera franska slavskepp om. I fortsättningen packades afrikanerna ner i båtar med namnet ”Frihet, jämlikhet, broderskap”. Mer outhärdligt tydligt blir nog aldrig det dubbla arvet.
Det finns fler exempel på hur epokens liberala arv kastar reflexer långt in i vår tid. Den universalism liberaler utvecklade i samband med kolonialismens globalisering, men som Mill inte fullföljde, verkar fortfarande rymma en lockelse att utöka frihetens domäner med krig och ockupation.
Jag tänker på två liberala krig som präglade 1900-talets andra hälft. Både det långa terrorkriget i Latinamerika från 1950-talet till 1989 och Vietnamkriget var mer liberala än nationellt amerikanska. Ansvaret för Vietnam vilar tungt på två liberala favoriter: JFK och LBJ. I Sydamerika utplånades de bästa i den generation av socialdemokrater, fackföreningsledare och radikala liberaler som nu skulle varit politikens eliter. Återigen: det fanns starka liberala motröster, men krigen utkämpades i de liberala idéernas namn.
Och jag tänker naturligtvis på kriget i Irak. Platsen där liberala argument förvandlas till antiliberal praktik. Omärkligt, som av den osynliga handen.
Det är exempel på att en liberalism utan kritisk självreflektion, utan viljan att se skuggan i den egna spegelbilden, kan bli lika hänsynslös som andra ideologier.
Per Wirtén