Valresultatet i Israel är ett paradigmskifte.

Det israeliska valet är en vattendelare. Markerar en israelisk samsyn av nytt slag och slussar Palestinakonflikten ut i ett annorlunda landskap. Jag vet inte om man kan använda vänster eller höger om segrarna. En bättre beteckning är nog paradigmskiftare.
Det nya partiet Kadima är en svag segrare, med sämre resultat än väntat. Men det nyfödda Arbetarpartiet gör ändå en stark koalition för politisk handling. En aning oroande är att båda styrs av en stor tyst gestalt i total koma: Ariel Sharon.
Förändringarna kan bli lika snabba och omvälvande som ockupationen 1967, den första intifadan 1987 och Osloprocessens rivstart 1993. Men nu med innebörden att den gamla ockupationspolitiken avvecklas. Drastiskt och kompromisslöst. De täta palestinska områdena på Västbankens högplatå muras in — städer, byar, olivlundar, hela klabbet. Resten annekteras av Israel. 70 000 bosättare i de palestinska enklaverna tvångsförflyttas till de växande bosättningar, nu städer, som ligger utanför murar och gallergrindar.
Dagen före valet sade Ehud Olmert, ledare för Kadima, att: ”Inga bosättningar ska bli kvar på andra sidan staketen. Att dra de slutliga gränserna är vår uppgift.”
Många politiker, opinionsbildare och journalister kommer att skriva optimistiska betraktelser om möjlig fred. Pelstinierna verkar stå utan argument mot nyordningen. Och Israel har inga planer att lyssna på de som möjligen finns. Men är det rättvisa, folkrätt och fred?
Kanske några år av omvälvande förvirrat lugn. Men sedan? Nya mönster som ritas upp ensidigt på marken, i städerna och i människors huvuden förändrar konfliktens politik. Men avskaffar den inte. De palestinska områdena kommer påminna om sydafrikanska bantustans eller homelands: övervakade och söndertrasade, laddade av hat, rädsla och frihetslängtan. Israel blir ett större land med en sofistikerad apartheidgeografi och stenhårda passlagar där demokrati är granne med rättslöshet.
Diskussionerna är i full gång. Intellektuella spanare har länge skrivit om ett sydafrikanskt läge. Kanske definierar sig palestinierna om några år inte längre som ockuperade, utan som förtryckta i en rasistisk stat. Kampen skiftar då från oberoende till demokrati i gemensam stat.
När valresultatet tickade in på israeliska Haaretz engelska web i går kväll läste jag Pernilla Ahlséns nya reportagebok ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva”. Hennes nära porträtt av israeliska och palestinska kvinnor avslöjar hur apartheidssystemets alla attityder redan blivit vardag. De ligger som ett moskitnät över landet. Inte underligt att Kadima vinner, tänker jag.
Den oförändrade ockupationens förespråkare, Likud, blev valets megaloser. Det nya oppositionspartiet heter istället Yisrael Beiteinu och passar bättre in i konfliktens nya paradigm: ett hårt xenofobiskt parti typ Sverigedemokraterna. Palestinakonflikten är inte längre densamma.
Per Wirtén