Francis Fukuyama tillhörde länge de neokonservativa i USA. Nu har han tänkt om.
Recension av Francis Fukuyama: America at the Crossroads.

Neokonservatismen morrar som ett apokalyptiskt vilddjur över Washington. Alla använder det för att skrämmas. Omvärldens samlade oro för amerikansk arrogans samlas i detta enda begrepp. En av idétraditionens policytänkare, Richard Perle, kallas ”The Dark Prince”. Myten har accellererat förbi verkligheten.
Berättelsen om de neokonservativas snabba uppgång från outsiders till vilddjur är fascinerande. Först en krets trotskister i New York, briljanta judiska intellektuella, som på 1950-talet drömde om en demokratisk värld. Skrev långa inlägg. Konspirerade i universitetens matsalar. Sedan en skarp glidning åt höger. En ny generation formade sig i opposition till den förhatlige Henry Kissinger. De argumenterade för en demokratisk antikommunistisk aktivism. Inte maktpolitik utan en moralisk. Men fortfarande med imperiets intressen överst. Reagan var en första ljusning. George W Bush deras genombrott.
Francis Fukuyama var länge en i gänget. En lovande filosof i ett litet målmedvetet nätverk. Nu skriver han träffande att de tänkte som leninister.
19XX (KOLLa, kolla) definierade Fukuyama en epok med boken Historiens slut. En genial framställning om den liberala ordningens slutseger. Samtidigt helt rätt och alldeles fel. Hans nya bok är mindre grandios, skriven i lägre ton, och fungerar som en sjunkbomb rakt in i Bushadministrationens hjärta. America at the Crossroads fixerar inte en epok, men en samtid.
Neokonservatismen är förbrukad, skriver han. Bushadministrationen förvandlade en lockande idétradition till arrogant lomhörd imperiepolitik. Fukuyamas uppgörelse inleddes med kriget mot Irak som han motsatte sig från dag ett. Det är där leninismen kommer in: den farliga illussionen att världen kan revolutioneras i ett enda stort slag, av ett övertygat avant-garde.
Hans beskrivning av neokonservatismens arv skalar av myterna. Framhäver en filosofisk debatt som i vissa avseenden varit avskräckande, men i andra sympatisk och driven av de viktiga frågorna om friheten och maktens ansvar. Man kan läsa den parallellt med James Manns Rise of the Vulcans som ägnar sig mer åt politiken än filosofin. De gör vilddjuret enklare att bemöta.
Fukuyama sammanfattar den ofta motsägelsefulla neokonservativa tankevärlden till fyra hörnpelare. Den första är viktigast. Nämligen att länders inre förhållanden — det neokonservativa kallar regimer — har avgörande betydelse för hela världens säkerhet. Ur det följer att länder måste demokratiseras och nationell suveränitet ibland vika. För det andra att USA:s globala makt ska användas moraliskt, inte bara maktpolitiskt som Kissinger sade. Den tredje punkten är en stark misstro mot global rättsordning och internationella institutioners förmåga att garantera säkerhet och skapa rättvisa. Och slutligen en misstro mot all form av social ingenjörskonst.
Det här sammanfaller väl med Bushdoktrinens mål: global dominans med sådan styrka att inga andra länder eller regioner ens ser någon idé att utmana den.
Men med stor träffsäkerhet punkterar han medlen, sättet att nå imperiekontroll, och sopar samtidigt banan med hela kriget mot terrorismen. Administrationen tänker bara militärt, aldrig långsiktigt och bortser från allt internationellt samarbete. Har man bara en hammare i verktygslådan ser man alla problem som spikar, skriver han.
Huvudargumentet är filosofiskt, men rullar rakt in i the heartlands alla småbyar, snabbmatshak, kaffebarer och villaförorter. USA:s credo är maktdelning, att maktkoncentration korrumperar och slutligen raserar ett land. Alla amerikaner kan läxan, skriver Fukuyama. Men varför ska samma princip inte gälla globalt? För mycket makt gör USA svagare.
När det morrande vilddjuret blir sakligt kan man börja resonera. Neokonservatismen är inte bara mörker. Där finns en tilltro till människor, till frihet som frigörelse, till politisk aktivism som ursprungligen kommer från vänster, från de skarpa diskussionerna i universitetens matkantiner på 1950-talet.
Den aktivismen borde Europa lära av. Tänk om Frankrike kunde tänka på frihet istället för korrupta maktintressen när de agerar i Västafrika? Och varför kan inte EU aktivt stötta oppositionen i Iran, arbeta för regimskifte, inte med bomber men med politisk, ekonomisk och logistisk support?
Fukuyama samlar sig kring en amerikansk utrikespolitik efter neokonservatismen. Fortfarande aktivistisk. Men lyhörd för samarbeten, kompromisser och med en ”dramatisk avmilitarisering”. Hård maktutövning, måste ersättas med mjuk. Tonläget dämpas. USA i viss mån europeiseras. Med ett kryptiskt begrepp kallar han sitt program för en ”realistisk wilsonianism”, och lutar sig mot Woodrow Wilsons hundra år gamla utrikespolitik.
Det är mer än sympatiskt. Bättre än så här kan amerikansk politik inte formuleras. Man kan inte hoppas på mer. Inte nu. Det kommer ta decennier innan USA, och Fukuyama, accepterar att bäddas in i en global rättsordning. Tills vidare föreslår han en imperiepolitik med större hänsyn, mindre arrogans och mer respekt för andra.
Francis Fukuyama är inte vem som helst. Han är filosofen inne i maskinen. En republikan som nu skrivit mallen, skickligt erövrat problemformuleringsprivilegiet, för den stora diskussion som väntar: om USA efter Bush.
Per Wirtén