Att spana efter rasister har blivit ett slags ornitologi. Alla väntar med spänning.

I går var det lokalval i delar av England, bland annat i hela Londonområdet. En viktig mätare på tories förmåga att vända opinionen och sänka Blair. Men som en skugga bakom Blairs öde rör sig en annan fråga: Är rasisterna i British National Party på väg mot ett genombrott? Många tror det. Intensiv spaning har pågått hela veckan.
Och allt talar för enstaka mandat. Men inte många. Den stora ankomsten verkar utebli, igen.
BNP påminner om sverigedemokraterna. De har viss förankring lokalt men lider av ointelligens och brutalitet. I båda länderna verkar idéerna dessutom slinta.
I Sverige blev påskuppropet våren 2005 en oväntad folkstorm för flyktingamnesti. När tories partiledare i parlamentsvalet samma vår testade skarp nationell chauvinism slog det tillbaka med sådan styrka att han tvingades avgå. Och under karikatyrfejden var protesterna bland europeiska muslimer fredliga och inte kravaller. Tre fenomen som är intressanta. Kanske betydelsefulla. Men sällan diskuterade.
Engelsk politik för mångkultur är fortfarande en av få positiva i Europa. Förbättringarna i Londons gamla invandrardelar är bevis för labours lyckade sociala ingenjörsarbete på mikroplanet. Möjligen borde vi spana mer där.
England och Sverige framstår som europeiska undantagsländer. I de flesta andra är nationella eller rasistiska partier nu så starka att de påtagligt påverkar politiken.
Den fråga rasistspanarna måste försöka besvara är varför spaningsobjekten inte etablerat sig i londonpolitiken för länge sen, utan i ett historiskt perspektiv faktiskt verkar försvinna.
Per Wirtén