Allt globaliseras. Utom demokratin. Det kan bero på att de som bryr sig om demokratin fortfarande agerar som om ingenting förändrats.

Allt har globaliserats. Allt rör sig mer och mer obehindrat över gränser, har bundits samman med starka band av beroenden och ömsesidighet. Allt utom demokratin.
I boken Samtyckets tidsålder fångar George Monbiot, kolumnist på brittiska The Guardian, in läget i en träffande bild. Demokratin står vid gränsen, resklar med packad väska och giltigt pass. Den står där och väntar. Men gränsbommen är nerfälld, gränsvakterna uppmärksamma och inget händer.
Jag kan inte skaka av mig Monbiots bild. Den följer efter mig. Ligger tätt bakom när jag skriver eller rör mig på stan. Knackar mig då och då på axeln för att jag inte ska glömma.
Den är en uppmaning att försöka lyfta bommen. Demokratin skulle då kunna lämna sin gamla inlåsning till nationalstaten och plötsligt återfå samma omvälvande kraft som den hade vid förra sekelskiftet.
Bilden av den otåligt resklara men instängda demokratin är också ett tecken på att vi ännu inte förstått globaliseringens innebörd. Att släppa ut demokratin skulle vara att erkänna de förändringar som svept fram över världen de senaste 15 åren. Precis som att marknaderna vidgats, skulle politikens och demokratins arena då kunna göras större.
Men i Sverige finns inga politiker som på allvar pushar på gränsbommen. Inga arga demonstranter. Ingen stark opinionstorm bland medborgarna.
Socialdemokratin och vänstern verkar mesta tiden befinna sig på gränsvakternas sida: Demokratin får absolut inte slinka ut och revolutionera Europeiska unionen. Gränsbommen måste hållas nere till varje pris. Det är en märklig scenförändring. För hundra år sedan tog arbetarrörelsen och liberalerna stora risker för att omvandla Europas länder till demokratier. Men i det tidiga 2000-talets demokratistrid väljer svensk vänster vänner i den europeiska reaktionen.
Göran Persson argumenterar envist för att EU ska fortsätta vara ett mellanstatligt samarbete. Europaparlamentets makt ska begränsas, helst bara vara en diskussionsklubb för intellektuella och politiska snedseglare. De stora politiska frågorna kan fortsätta avgöras genom att regeringscheferna låser in sig på konferenshotell, kohandlar bakom låsta dörrar och sedan håller presskonferens där varje statsminister skryter med att just hans land vann mest. Perssons socialdemokrater verkar tillfreds med situationen.
Vänsterpartiet och miljöpartiet går ett steg längre. Helst ska hela den politiska unionen monteras ner. De nationella gränsbommarna renoveras. Att just europapolitiken gör ett regeringsamarbete otänkbart mellan de tre vänsterpartierna otänkbart är nonsens. De förenas ju i den euroskeptiska slutsatsen att ett demokratiskt EU varken är möjligt eller önskvärt. Federalism — det vill säga demokrati tillsammans med decentraliserad beslutsordning — har de skjutit åt sidan som en kontinental idé främmande för svenskt tradition.
Jag förstår inte rädslan för en europeisk offentlighet, partier över nationsgränserna och ett starkt Europaparlament. En demokratisk gemenskap där politiken är enda sammanhållande band. Språken kan förbli olika och medlemsländernas politiska strukturer tillåts spreta. Den demokratiska idéns seger över nationalism och gränschauvinism.
Mest tolkar jag rädslan som en flykt från världen. Istället för att välkomna globaliseringen — som är en frihetsrörelse — låser man in sig. Ett tecken på time out inför samtiden. Uppgivenhet. Kanske även ett svek mot arbetarrörelsens pionjärer.
Men samtidigt pockar den europeiska politiken hela tiden på uppmärksamhet. Jag tänker ofta att de sociala striderna pyst ut ur nationalstatens trånga ramar. Under de senaste två åren har istället EU med jämna mellanrum exploderat i skarpa konflikter mellan höger och vänster, arbete och kapital, upplysning och reaktion. Minns ni bråket när abortmotståndaren Rocco Buttiglione var tilltänkt som kommissionär? Under några veckor var varje europé engagerad i en politisk kraftmätning. I det fallet förlorade nationalstaten (Italiens regering) och den europeiska politiken vann. Tjänstedirektivet, kemikalielagstiftningen och hamndirektivet är andra viktiga frågor som klyvt och engagerat hela Europa. Gemensamt är att Europaparlamentet varit stridernas politiska arena.
EU politiseras mitt framför ögonen på oss. En demokratisk ordning ligger kanske närmare än vi tror. En stark knuff i rätt riktning och demokratin rör sig fritt. Till och med en övertygad svensk statsminister skulle kunna göra skillnad, ha avgörande betydelse.
Ett demokratiskt EU är samtidigt också länken till resten av världen. Efter kommunismens fall har Europa förvandlats till ett slags experimentverkstad. Om Europa med hjälp av sin Union kan överbrygga urgammalt etniskt hat, lyfta nergångna fattiga före detta diktaturer, enas om välfärdspolitiska grundvärderingar och kanske utveckla en övernationell demokratisk ram — ja, då kan resten av världen också lyckas med samma sak.
Amerikanen Jeremy Rifkin beskriver i sin bok The American Dream hur USA under 1900-talets andra hälft var ”tha mansion on the hill” — det stora huset på kullens topp — som resten av världen såg upp till och strävade efter att efterlikna. XXX menar överraskande att den rollen nu övertagits av Europa.
Man kan också säga det omvända. Om Europa bromsar en demokratisering av EU, så faller också argumenten för en global rättsordning präglad av demokratiska värderingar.
När George Monbiot skrev om hur den resfärdiga demokratin stoppas av fällda gränsbommar tänkte han på Europa, men också på världen. Sedan 1989 har demokratin svept fram som en segrare. Land efter land har förvandlats. Men samtidigt har relationer mellan olika länder inte alls påverkats av demokrativågen. De institutioner som reglerar relationerna är kvar i gamla byråkratiska system som är slutna för insyn, svåra att påverka och inte kan avkrävas ansvar för dåliga beslut. FN, Världsbanken, WTO och Internationella valutafonden är exempel på politiska sammanslutningar som fortfarande verkar utanför demokratins ljuscirkel.
Den italienske filosofen Norberto Bobbio, känd vänsterpolitisk tänkare som avled för något år sedan, skrev att demokratin hela tiden måste utvidgas för att överleva. Demokratin är en kämpande idé, menade han. Om mellanstatliga institutioner, eller enskilda länder, undandras folkstyrets principer kommer de långsamt att förgifta demokratins arenor. Inget kan längre ses isolerat. Alla murar läcker.
Globalisering är en gammal process. Den första vågen var 1700-talets koloniala erövringar. För först
a gången framträdde då ett ”planetariskt medvetande,” som Mary Louise Pratt påpekat i sin bok om kolonialismen. Sedan dess har världen bundits samman. Varje hörn dragits in i helheten. Processen har rört sig ryckigt. Ibland snabba förändringar. Sedan långa perioder av stillastående.
Kommunismens fall och det kalla krigets slut utlöste de förändringar vi menar när vi nu säger globalisering. Jag tror det är i bilden av Berlinmurens fall tankeglappet uppstår. Vi tänker murens fall som en seger för demokratin. Men sedan fullföljer vi sällan tanken till att även omfatta globaliseringen som en frihetsvind — och en demokratins möjlighet.
Men de senaste 15 årens globaliseringblitz har fått fler omvälvande konsekvenser. En del, mest de ekonomiska är vi plågsamt medvetna om, men även andra börjar långsamt uppenbara sig.
För det första lever vi i en situation där inget enskilt imperium kan kontrollera världen. Ingen region, inget land, ingen stad är längre maktens centrum. Den amerikanska Bushadministrationen försöker hävda global kontroll i sin politik och i sina säkerhetspolitiska doktriner. Men deras ambitioner misslyckas på område efter område. Bush imperiepolitik ligger i ruiner.
Världen är sammanbunden och maktens centrum är många, rör sig i nätverk och har börjat lämna gamla geopolitiska mönster bakom sig. Kanske den svårgripbara värld Michael Hardt och Antonio Negri för några år sedan beskrev i sin både beundrade och avskydda bok Imperiet — en värld utan entydigt geografiskt maktcentrum.
För det andra slår de gamla kolonierna nu tillbaka med full kraft. Inte bara genom att dra till sig investeringar från USA och Europa. Med ekonomin stärks också deras politiska positioner. Norra halvklotet kan inte längre diktera några villkor. Indier, kineser, brasilianer vill också ha ett ord med. Deras åsikter om rättvisa, ekonomi, ekologi, mänskliga rättigheter och hur världen ska vara ordnad är lika tunga som européers och amerikaners. Deras maktposition lika stark. Det har vi inte förstått.
Inte heller att Europas befolkning snabbt förändras. Sydeuropa kommer om några decennier domineras av araber och afrikaner. Leicester är snart Englands första stad med vit befolkningsminoritet. Migrationen kan beskrivas som en kolonial bumerang: ”A colonising in reverse,” som en brittisk-karibisk poet utropade redan på 1960-talet.
För det tredje att en helt globaliserad värld saknar platser som befinner sig utanför. Det är också en ny situation. Man kan inte längre bege sig bort och förbi gränsen, till platsen annorlunda. Det kan möjligen låta abstrakt. Men jag tror att betydelsen är omvälvande.
Inget land, ingen världsdel, ingen region kan längre välja att leva i en radikal annorlundahet. En tätt sammanbunden värld där det ömsesidiga beroendet är starkt utesluter lokala revolutioner och alternativa maktordningar typ kommunistiska, fascistiska, islamistiska, evangelikala eller anarkistiska. Alla människoöden är nu så sammantvinnade att ingen längre kan fly. I någon mening är det en förlust. Men det gör också förändring till både en större möjlighet och trögare, långsammare process än någonsin.
För första gången kan alla världsmedborgare vara med. Men dilemmat är att förändring nu också kräver att alla måste vara med i processerna. Enda sättet att lära sig är att lyfta på gränsbommen. Med andra ord hög tid för arbetarrörelsen att börja orientera sig. EU är en bra början.
Per Wirtén