När bombröken lagt sig är kärnan en filosofisk strid, om man ska tro Paul Berman.

Paul Berman var en av ytterst få amerikanska vänsterliberaler som tog ställning för krig i Irak. Andra har backat. Men inte Berman. När han i går besökte Stockholm och talade på Utrikespolitiska institutet fanns inte ett spår av darr, osäkerhet eller ens taktisk defensiv. Det är som han talar från en annan planet.
Men Bermans argumentation är en utmaning. Han är varken Bush eller neokonservativ imperiekrigare. Berman kommer från vänster och bär på de klassiska omvälvande upplysningsidealen. I boken Terror och liberalism lägger han fram sin sak: vi står inte inför ett krig mellan civilisationer, men ett krig mellan idéer: mellan liberal frihet och totalitär islamism. Inte ett som kan förklaras med maktanalyser, social och politisk desperation eller skuggor från kolonialismen. På seminariet säger han, ganska häpnadsväckande, att 1900-talets historia är en om ”ideologiernas fria spel”. När bombröken lagt sig är kärnan filosofisk strid.
För att rädda Irak tvingas han göra en slirig, men inte obefogad, sammanlänkning mellan islamism och radikal arabisk nationalism: båda fann avgörande inspiration i europeisk fascism och kommunism. Ockupationen av Irak kan på så vis inordnas i den större striden, trots att det inte lurade några revolutionära islamister i Bagdads pampiga palats.
Manövern är typisk. Berman lockas gång på gång in i samma förenklingar som 1950-talets hökar i det kalla kriget.
Det paradoxala är att i hans senaste bok, Power and the Idealists, rullar en helt annan diskussion fram: sammansatt, gnistrande och motsägelsefull. Kanske för att han själv kliver åt sidan, låter andra tala — och gräla. Han berättar helt enkelt historien om en krets europeiska radikalers resa från 1968 till Bagdad: Joschka Fischer, Daniel Cohn-Bendit och Bernhard Kouchner. Hur de bibehöll sin antiauktoritära radikalism in i 2000-talet och formade en ny vänster som återgav mänskliga rättigheter och demokrati en revolutionär potential. Det är på samma gång en politisk generationsstory och ett idémanifest.
De ärvde den franska frågan från andra världskriget: hur är man en résistant och när blir man en collabo?
I Bermans berättelse brottas de med frågan. Inget är enkelt. I Irak sattes den på sin spets. Orden brinner och de flesta valde en annan ståndpunkt än Bermans. Hela tiden befinner de sig mitt i det komplicerade, ger aldrig efter för det förenklade och blir just därför inte bara intellektuellt utan också politiskt intressanta.
Men av detta finns inget kvar när Berman står i talarstolen på Utrikespolitiska institutet. Det svåra och motsägelsefulla har kammats rakt. Det intressanta punkterats. Kvar är en enkel konflikt mellan frihet och tyranni, som alla kan enas om, utan att egentliga vara eniga om nånting alls.
Per Wirtén