I går räknade vi den som en betydande bok. Men hur är den i dag? Vi bad våra skribenter att på nytt läsa kända romaner med några decennier på nacken. Per Wirtén konstaterar att världen hunnit i kapp Salman Rushdies "Satansverserna".

Det klickar till direkt på första sidan. Just där Gibril Farishta och Saladin Chamcha börjar sitt fall rakt genom atmosfären, från 10 000 meters höjd där Air Indias flight mot London sprängts i flisor, och mjuklandar vid en brittisk vinterstrand. Jag inser att Rushdie kommer förföra mig lika mycket den här sommaren som han gjorde för 17 år sedan.
1989 kom Satansverserna på svenska. Den såldes under mordhot av rädda bokhandlare. Och lästes sedan i laddad stämning. Senare samma år föll Berlinmuren. Jag undrar om någon tänkte att vi efter millennieskiftet skulle uppfatta de båda indiernas fall genom moln och snö som ren realism. Som ett vardagsvanligt försök att överlista en ny mur: Fästning Europas.
Klickljudet återkommer envist. Kapitel efter kapitel i 550 sidor. Det säger hela tiden samma sak: Satansverserna var profetisk då, men har blivit aktuell nu. Vi har sprungit i kapp. Nu är jag äntligen jämsides med hela den här underliga – knakiga, kollapsande, knäpprika – romanen, en enda lång einstürzende neubauten i fritt tumlande fall på minst 10 000 meter.
Det är som att Rushdie skrev elektrifierad av sin tids politiska strider, och just därför fångade in framtiden. Ta till exempel det helt omotiverade avsnittet om en militant imam i Londonexil. Då skrivet som elakt karaktärsmord på Khomeini. Men nu träffsäker snapshot av hundratals, kanske tusentals, alienerade revolutionärers försök att hålla sig rena och inte smittas av Europa ”denna ondskans dypöl som förödmjukar honom genom att ge honom en fristad”. Det som 1989 verkade vara specifikt framstår nu som vidvinkelbild av islamismens totalitära anspråk.
Jag minns att jag aldrig förstod hädelsens exakta detaljer. Jag hörde Jan Hjärpe tålmodigt förklara i radio, men det var ändå bortom min horisont. Egentligen tyckte jag avsnitten om profeten Mahund och staden Jahilia var ökentrista. Istället fastnade jag för de fyndiga angreppen på London – Elloenn Deoenn. Det var uppenbart varför etablissemangets försvar av Rushdie efter Khomeinis fatwa var halvhjärtat. Här var ju romanen som kallade Margaret Thatcher för Mrs Torture och beskrev polisen som en rasistisk sekt där vita öldrinkare njöt av att banka livet ur svartskallar. Helt realistiskt, förstås.
Nu fångas jag mer av hans islamkritik. Jag skjuter fortfarande det snygga intertextuella finliret åt sidan, men uppskattar de bestämda bredsidorna. Jag har som sagt sprungit i kapp. Att effekten blivit starkare beror på att Satansverserna nu fått en hårdare politisk träffyta. Den revolutionära islamismen har hårdnat och här ställs den naken.
Men mest av allt ser jag Rushdies – och hela romanens – idédiskussion tydligare än för 17 år sedan. Naturligtvis för att jag nu läser i skuggan av 11 september, al-Qaida och Kriget mot terrorismen. Inte bara jag, hela världen har hunnit i kapp.
Londons rasism och Mahunds ökenfilosofi speglar varandra i romanen. De rymmer samma längtan efter enhetlighet och likhet, efter ett slags renhet och äkthet.
Klicket ekar in i nuet när Rushdie proklamerar det nyliberala Londons enkla credo: ”Antingen är man med eller död”. Och samma sak när Mahund lägger ut sitt entoniga budskap: en, en, en, allt är en. Det många, myllriga, okontrollerbara ska förvandlas till ett enda en. Mrs Torture och Mahund, Bush och bin Laden är som onda änglar i brottningsläge och fritt fall mot jorden.
Satansverserna kreverade som en splitterbomb bland Englands muslimska sydasiater. Böcker brändes på bål. Människor hotades – och mördades. Från London kom önskemålet om en fatwa, och i Teheran gick ayatollah Khomeini dem till mötes med en dödsdom mot författaren.
Något år senare mötte jag en shiakonvertit i Stockholm: ”Jag skulle kanske inte skjuta Rushdie om han kom in genom dörren där borta. Men domen måste verkställas”.
I romanen läser jag att författaren livnärs av blodet som strömmar ur de sår hans verser river upp. Och Mahund säger till poeten: ”Salman, din hädelse är oförlåtlig.”
Romanen grep in i världen, och förändrade den. Rushdies liv grusades. Han blev symbol för de konstnärer som tvingas leva gömda, på flykt undan islamister, fascister, kommunister, nationalister. Men Satansverserna fick också ett annat mer vinnande svar: brittiska muslimer började organisera sig politiskt, drogs in i det demokratiska maskineriet och det första hatet spreds ut till en nyanserad och mångskiftande kör av röster. En tidigare tystnad fick ljud.
Kontrasten mellan Rushdieaffären och årets om Jyllands-Postens karikatyrer är intressant men förbisedd. Då brann Europa. Men i år var det Mellanöstern och Sydasien. I Europa protesterade muslimer, men de allra flesta anslöt sig till den konsensus som snabbt växte fram: rätten att vara omdömeslös är del av demokratins offentlighet. I Paris publicerades karikatyrerna bara några månader efter novemberupproret, men inte en enda bil brann i protest. Något har förändrats, till det bättre, kanske tack vare Rushdies tveeggade hädelse: mot både Europa och islam.
Jag märker att klickljuden fortsätter. De följer mig på gatan, även när boken ligger hemma, som en puls och ett tempo i min egen stad.
Den Rushdie som skrev Satansverserna – jag tror inte han finns kvar – skulle skrattat åt de taffliga danska karikatyrerna. Hela hans bok är ju en enda lång satans karikatyr av hela rubbet: människor förvandlas till hälften djur, får vingar och giraffhalsar, blir profeter eller djävulsbockar, allt i en värld där realism är en absurditet.
Han skulle reagerat skarpt mot de rasistiska stereotyperna, mot hela det danska nationalismträsket, som ju blir måltavla för bokens giftpilar när man läser den sommaren 2006. Men det anti-islamska skulle han gillat.
Satansverserna föreslår hädelsen som livsfilosofi, som kosmopolitisk princip. Den är uttryck för en radikal sekularism i Edward Saids anda, en som riktar sig både mot religioner och politiska ideologier: mot alla försök att fästa fasta världsförklaringar på staden – och människan – och därmed omintetgöra den som ”flytande föränderlig karaktär av beboelig hägring.” Sökandet efter det enhetliga föder bara mänsklig ondska.
Satansverserna är vild, överdriven, mörk och satanisk. Precis som världen har blivit. Vi är i kapp. Det är äntligen dags att läsa den, befriad från Rushdieaffären och nersläppt mitt i staden.
Per Wirtén