Tornseglarna sveper blixtsnabbt över himlen här hemma. Över Beirut, Tyr och byarna i söder drar israeliska stridsplan blixtrande linjer.

Vad kan man göra? Jag måste tvinga mig till att läsa nyheterna. Det är så mycket tid som återvänder. Den slår hårt som en boomerang. Hela mitt vuxna liv har palestinierna funnits nära: i skrivande och läsande. Samma tid är perforerad av israelisk arrogans, ett rasistisk präglat förakt för människors liv. Jag kan räkna mina år i israeliska bomber, sprängda hus, sönderskjutna familjer. Det är en skugga som rör sig. En världsbild jag grundat i Jerusalem, Ramallah, Beirut och i ruiner från en etnisk rensning i det förflutna.
Jag lyssnar till en ny cd med Dror Feilers musik. Energi som fötts på samma platser.
Titelstycket ”Point Blank” är ett böljande hav av oväsende. En storm som står stilla. En konstant vrede, ett tillstånd där våldets dån smälter samman med rasande vanmakt. Ett flimmer ingen kan stoppa. Där inne hör jag röster som talar, spröda flöjter som spelar.
”Point Blank” binder samman åren. Boomerangen skär genom slagverken. Våldet är inte utbrott. Det är tillstånd. För femtio år sedan utkämpades Suezkriget. Ett krig med början och slut. Sommarens i Gaza och Libanon kommer bara ses som en namnlös intensifiering, ett plågsamt crescendo, i ett enda långt accellererande krig.
Israelernas angrepp följer terrorns logik: skärp motsättningarna, radikalisera motståndarna så att deras sanna natur framträder. Samma som bestämmer Hizbollahs nålstick.
Feilers skärande oväsen är skört som tunt glas. När som helst kan det flimrande oväsendet krackelera och gå sönder. Varje sekund kan vara den sista. Som Serbiens. Som Sydafrikas. Sedan tomhet, tystnad och skam.
Per Wirtén