Martin Luther King är en av USA:s stora revolutionärer, jämförbar med Washington och Jefferson. Ändå är det märkligt tyst om honom. I ett försök att ta reda på varför läste Per Wirtén ett av de få bokverk som skrivits om King. Taylor Branchs biografi i tre delar där den sista precis kommit ut.

Martin Luther King är ett som ett spöke alla vill städa undan. Etablissemanget har förvandlat honom till en ofarlig ikon. Popradikaler föredrar den mer lättsmälta Malcolm X. Det skrivs nästan inga böcker om King och han citeras aldrig i samhällsdebatten. Washington storknar av historiska muséer, men inget om rasismen, King och medborgarrättsrörelsen.
Rädslan för Martin Luther King lyser lika stark som gåtfull. Han tillhör USA:s stora revolutionärer, tillsammans med Jefferson, Madison, Washington och de andra. Men hans radikala livsfilosofi om samhörighet mellan idé och handling, om icke-våld som befrielsens och rättvisepolitikens princip har reducerats till fyra oförargliga ord: I have a dream.
1983 började historikern Taylor Branch leta i arkiven och göra intervjuer för en biografi. Han drogs in i en till stora delar glömd berättelse om medborgarrättsrörelsen. 1988 kom första delen, ”Parting the Waters”, om åren 1954-63. Jag köpte den på ett amerikanskt antikvariat några år senare, låg sjuk länge och läste alla 900 sidorna med stigande feber. Jag ville förstå varför King förvandlats till ett spöke.
Branch bild av King var inte okomplicerad. Han skrev om den politiska senfärdigheten, tvivlet, depressionerna, svårigheterna att fatta klara beslut, masskonsumtionen av älskarinnor på anonyma motellrum. Men också om modet, aktivismen och filosofin. Jag blev omskakad.
Sedan följde ”Pillar of Fire” och nu i år den sista delen, ”At Canaan´s Edge” om åren från 1965 fram till mordet i Memphis 4 april 1968. Det som skulle bli en enkel biografi svällde till en stor episk berättelse om en man, en rörelse och en hel tid. Jag har hypnotiserats av varje kapitel, varje sida, varje andhämtning.
Det är förvisso en hjälteberättelse. Men hjälten är hela tiden bekymrad, trött och deprimerad. Med vännerna går han ofta omkull av trycket och rädslan. En del gör skräcken till suicidalt knark, andra flyr till sprit, kvinnor, ensamhet och bön. Uthålligheten är mirakulös.
Branch förbryllas av Kings roll i rörelsen. Han är ingen ledare, snubblar ofta motvilligt in i sina kampanjer, men väl där är han orubblig. Det var inte King som skapade en rörelse, det var en stormvåg som letade en King. Andra träder fram ur skuggorna: den legendariske Bob Moses på rösträttskampanj i Mississippis skogsbyar, den lika modiga Stokely Carmichael i Alabamas förfärliga Lowndes County där lantarbetarna valde eget parti och snodde symbolen från ett litet collegelag i Atlanta – en svart panter. Typiskt att båda gick under: Moses bytte namn och försvann, Carmichael flippade ut i egotrippad Black Power. Och så finns alla de anonyma, de glömda som offrade livet för sina idéer och här återupprättas genom att berättas ut ur namnlösheten. De mördades på öppen gata, de misshandlades och sänktes i träsk, de sköts i biljakter, deras hus och bilar bombades. Det är många namn här. Väldigt många. Den gamla svåra frågan tränger sig på: vad skulle jag ha gjort?
Det finns saker som förvånar mig. John F Kennedys kalkylerade distans till King är känd. Men han sjunker faktiskt till en politisk dvärg bredvid Lyndon B Johnsons beslutsamhet att offra sitt parti för rättvisans skull. Telefonsamtalen mellan LBJ och MLK var först mellan vänner. Sedan den bittra tystnaden när presidenten väljer väg i Vietnam, tungt medveten att han är dömd förlorare, och King följer en annan.
Branch sista del är laddad av konflikter och gräl. Efter den stora dramatiska manifestationen i marschen mellan Selma och Montgomery 1965, rörelsens sista höjdpunkt, började sönderfallet. Frågan var våld eller icke-våld. King stod på sig: de som valde black power och beväpning ansåg sig radikala, men återvände i själva verket till USA:s våldstradition och blev därför bakåtsträvare. Brytningen blev definitiv under den hopplösa marschen genom Mississippi sommaren 1966. På dagarna riskerade Martin Luther King och Stokely Carmichael livet. På nätterna grälade de.
Det var även annat som splittrade. Skulle man bredda kampen till stadsslummen i norr och sedan förvandla striden mot segregring till en mot fattigdom? King ville båda. Men de flesta sade nej.
Kings val framstår som konsekventa. Och det är här, under sina sista år, som han förvandlas från nationens blivande svarta hjälte, till hotfullt spöke. Han är helt enkelt radikalare än alla andra. Malcolm X framstår som självupptagen filosof som aldrig riskerade livet i vita sydstatsfängelser. Black Power som konservativ manschauvinistisk romantik. Kings icke-våldsfilosofi expanderade däremot ut ur Södern, upp till Chicagos glödheta rasism, ut mot Vietnam och in i det amerikanska klassamhällets hjärta.
Slutet utanför rum 306 på Lorraine Motel blev abrupt. En förrymd fånge, James Earl Ray, spanade från sitt rum på andra sidan gatan. När King kom ut på balkongen sprang han genom korridoren till badrummet, öppnade fönstret, ställde sig på badkaret och sköt.
Runt King fanns rörelsens hela inre kärna samlad den kvällen. De skämtade och tjoade på väg till stort party. Eniga och sammansvetsade för första gången på flera månader. MLK hade lyckats övertala dom. De var i Memphis för att marschera med renhållningsarbetare som strejkade för högre lön och rätten att organisera sig fackligt. Ras länkades till klass.
De var trängda från alla håll. Borgmästaren sade blankt nej och skickade ut poliser med tårgas och batonger. Unga radikaler ville hellre slå sönder skyltfönster än sjunga psalmer. Presidenten hade vänt rörelsen ryggen. Men Martin Luther King, James Bevel, Jesse Jackson, Andrew Young, James Lawson och Ralph Abernathy var ändå på gott humör. De hade alltid framstått som losers: i Montgomerys bussbojkott 1955-56, i Birmingham 1963 när de packade fängelserna fulla med barn, i Selma 1965 och när Chicagos vita stadsbor sommaren 1966 slog till med raskravaller.
Memphis såg ut att kunna bli ännu ett oväntat steg framåt. En ny början. Men det blev slutpunkten för en ofärdig revolution. Sedan dess har han varit ett spöke
Per Wirtén
Taylor Branch: Parting the Waters (1988), Pillars of Fire (1998), At Canaan´s Edge (2006). Alla utgivna på Simon & Schuster.