Ingen talar om valrörelsens viktigaste fråga: Är de europeiska välfärdsstaterna med sina gemensamma murar förenliga med idén om alla människors lika värde?

Vi står på havets botten. Sanden är hård och regnet sveper in vågrätt med vinden. Byarna längs kusten har fösvunnit bakom dimman. Jag har börjat förlora orienteringsförmågan.
Alan sparkar upp små hjärtmusslor ur sanden. Han öppnar dom med en snygg knyck. Det lilla djuret darrar och jag petar in det i munnen. Smaken påminner om ostron: salt hav och skön kyla.
Vi måste fortsätta. Det är en dryg timma kvar till andra sidan och floden är på väg in. Havsvattnet rinner nu mot buktens inre. Det strömmar som vårfloder genom smala bäckraviner i sanden. Jag tror vi hinner.
Det här är Morecambe Bay, en vidsträckt havsbukt sex mil norr om Liverpool. Vid ebb torrläggs alltsammans. Havet försvinner som tvättvattnet i ett handfat. Kvar blir en flack och våt sandöken. Här ute drunknade 21 kinesiska arbetare en svart natt i februari 2004. Havet kom in med våldsam fart och tog dom med sig. De var här för att plocka hjärtmusslor. Ett hårt och farligt arbete som traktens småbönder alltid tagit in extrapengar på. Men som nu inlemmats i ett större system av lågavlönade migrantarbetare, många utan uppehållstillstånd, kanske insmugglade, möjligen i tvångsarbete.
Engelsmän rycker till när jag säger att jag ska till Morecambe och sandbankarna där kineserna försvann. Deras död utvecklades till en av landets största polisutredningar. I våras kom domen. Gruppens gangmaster, kinesen Lin Liang Ren, dömdes till 14 års fängelse för dråp. Hans jobb var att fixa fram arbetare, betala löner och leverera musslor till beställarna. När arbetarna kröp på knäna efter musslor satt han i bilen och väntade. ”Jag gillar varken kyla eller vatten,” förklarade han i rättsalen.
Rättegången öppnade en springa till en fördold värld: ett system av arbetsförmedlare och smugglare, av gangmasters och snakeheads, av rättslösa migrantarbetare, av hot, rädsla och starka drömmar. Den gav en glimt av ett Europa många accepterar, men ingen vill se. Sedan slöt sig springan lika ljudlöst som när musslorna kryper ner under havsbotten.
Sanden ligger i små dynor, fin som kaffesump i en espressokokare. Det till synes flacka är i själva verket en egen geografi av hemliga tecken där inget ligger fast: höga sandbankar, floder från bergen, förrädisk kvicksand.
Alan Sledmore kan varje skiftning. Han är fruktansvärt arg. Mest på myndigheterna som avreglerat musselplockandet och släppt det fritt utan kontroll. ”Dom visste vad som väntade,” muttrar han regelbundet. ”Kineserna kunde ingenting om buktens hemligheter. Ingen hade berättat om hur farlig den är.”
Vi korsar floden Kear, som flyter över sandbottnen ut mot öppna havet, med vatten upp över knäna. Sedan upp på en stabil och torr sandbank.
De kinesiska musselplockarna gick samma väg den ödesdigra kvällen för två år sedan, men i mörker och bitande stormvindar. De fick 75 kronor för varje full musselkorg. Deras gangmaster tog 225. På en månad kunde arbetarna få ihop mellan 8000 och 10000 kronor. Men då hade de betalt en inträdesavgift för att ”få vara med” och varje månad drog gangmastern av för trångt källarboende. Ibland dök det upp andra okända kostnader de tvingades betala för. Ändå lyckades musselplockarna skicka hem pengar till Kina varje månad, där barn eller syskon väntade med obetalda skolavgifter. När musselsäsongen var över fanns alltid annat jobb på den ändlösa svarta migrantmarknaden: hotellrum och tunnelbanevagnar att städa, hus att bygga, tomater att plocka.
Det ligger nu ett system av gangmasters över hela England, som förser arbetsgivare med billig, hyperflexibel och rättslös arbetskraft. De flesta som skjutsas omkring har invandrat, många saknar papper för arbets- och uppehållstillstånd, en del har kanske smugglats in i landet – de kallas migranter utan dokument.
Man räknar med att mellan fem och åtta miljoner migranter utan dokument vaknar varje morgon i Västeuropa. De lever här, men har inte rätt att göra det. De arbetar, men har inte rätt att göra det heller. De har inte ens rätten att hävda sina mänskliga rättigheter. De är inneslutna i arbetslivet, men uteslutna ur samhället. Hela systemet styrs av rädsla och hot – rädslan att bli deporterad, hotet att bli polisanmäld av chefen. Många har betalat hundratusentals kronor för att komma hit, andra har riskerat livet i rangliga fiskebåtar eller inlåsta i containrar.
Deras förhållanden växer nu snabbt till Europas största (o)rättvisefråga. De är på väg att tränga in i den politiska debatten, men bara som en fråga om gränskontroll och säkerhet, sällan som en om rättigheter och omänsklig exploatering.
Den stormiga februarinatten 2006 var Lin Liang Ren pressad. Uppköparna i Liverpool Bay Fishing Company ville ha in två bilar musslor till nästa morgon. Efterfrågetrycket var stort och på krogarna i London, Bryssel, kanske vid Stureplan i Stockholm beställdes det skaldjursplatåer och champagne som aldrig förr. Andra musselplockare hade stannat hemma eftersom vädret var för farligt. Men Lin valde att chansa. Han behövde pengarna – oturen förföljde honom på spelklubbarna. Arbetarna vandrade ut i mörkret.
Uppe på sandbanken stannar Alan Sledmore och pekar: ”Det var här de arbetade den där natten”.
Jag vet inte vad som händer, men mina ben känns plötsligt tunga som betong. Platsen suger energi. Fortfarande sticker en av deras musselkorgar upp ur sanden. Jag böjer mig ner och rör vid korgens rostiga metalltrådar. Om några månader har den också dragits ner och försvunnit. Nära sanden ser jag de små hålen efter hjärtmusslorna. Där under ligger de: slutna, hemlighetsfulla, eftertraktade.
Floden rullade in med fasansfull hastighet mot kineserna. Den smög sig på dom, tyst, svart och iskall. De larmade Lin som försökte komma ut med sin fyrhjulsdrivna bil men fastnade i kvicksand, ringde så småningom 999 anonymt och sjappade.
Ute på sandbanken flydde de flesta mot land. Men drogs ner i Kear som förvandlats till en häxkittel av det inströmmande havsvattnet. Andra dröjde kvar i mörkret, spanade mot de avlägsna ljusen i byarna och förstod att allt var förlorat när havet steg längs deras fötter, anklar och knän. Några försökte ringa hem i sina mobiler. Ett vittne berättar hur han hörde sin vän drunkna när vattnet trängde in i munnen och rösten försvann.
En person överlevde. Kanske fler. Ingen vet. En bybo berättade för Guardian att han upptäckte två rädda kineser i sin bod senare på natten, men att de omedelbart försvunnit ut i natten. När polisen började ställa
frågor ville vittnen först ha garantier att inte deporteras. Inför rättegången hotades deras familjer i Kina. Det var som att rädslan hela tiden ville dra ner tragedin i tystnad, ner i sanden, ner till musslornas värld.
Jag tittar upp mot regnmolnen och ut mot havshorisonten. Vad känner jag? Min egen litenhet och naturens väldighet? Eller är det vanmakt inför girighet och exploatering?
Det är som att två linjer genom geografin sammanstrålar vid den där musselkorgen som sticker upp ur sanden. En börjar med de snakeheads i avlägsna länder som skaffar fram arbetare och ser till så att de legalt eller olagligt kan ta sig över Europas gränsmurar. Sedan sköts finkallibreringen på den lokala arbetsmarknaden av gangmasters och andra tills de landar just här där jag står.
Den andra linjen vandrar med musslorna. Via mellanhänder och underleverantörer till storföretag, krogar och kunder som kräver låga priser. Musslorna kan inte plockas i låglöneländer. Enda sättet att pressa priserna är att ”omlokalisera på plats”, det vill säga ta hit låglönearbetarna och hålla dom som en isolerad ö i välfärdssamhället.
Linjerna ritar upp människans villkor och hur drömmar exploateras. Sandbanken bränner. Jag vill inte vara med, men kan inte ställa mig utanför.
Snart kommer floden och vattnet tvättar rent hela bottenlandskapet. I morgon ligger sanden ännu en gång oskyldigt ren.
Vid lunch hade jag suttit på The Crescent Coffee Lounge i Morecambe och tittat ut över bukten när havet drog sig tillbaka. Jag åt steak pie med chips. På väggarna hängde fotografier på gamla brittiska tevekomedianter. Alla rökte. Även i köket. Nordengland är inte att leka med, noterade jag i anteckningsboken.
Vid sekelskiftet kom överklassen hit till strandpromenaden och åkte diligens över havets botten. Nu såg jag mest pensionärer som jobbat på nerlagda bilfabriker, där maskinerna packats ner i tågvagnar och körts till Kina. Det var overkligt vackert över Morecambe Bay. Vattnet var målat med akvarell. Ljuset skiftade som en magisk teater.
Efter fyra timmars vandring genom regnet nådde vi den andra sidan. När jag vände mig om såg bukten dystrare ut än nånsin. Magin var försvunnen. Är rovdrift idyllens förutsättning?
Per Wirtén