Rapporter från Västeuropa talar allt oftare om en "migrationsindustri", en ekonomi och arbetsmarknad som ligger likt en skugga bredvid den lagliga. Det mjuka innanmätet är de migranter som saknar dokument: arbets- och uppehållstillstånd.

LONDON. Jag skrubbar bort sandkornen från musslans skal. Om jag ser den från sidan har den tydlig form av ett hjärta. Det var för de här små hjärtmusslorna som 21 kinesiska migrantarbetare drunknade i Morecambe Bay för två år sedan. I våras föll domarna hårt för de ansvariga.
Cardium Edule heter hjärtmusslan i min handbok. Jag läser att de sitter nergrävda någon centimeter under havsbottnen. ”Om en hjärtmussla hamnar ovanpå botten, borrar den snabbt ned foten i sanden och drar sig ned i sedimentet.” Den finns där, men syns inte.
Skalet sluter sig som en hård fästning runt det mjuka sårbara inre. Jag tänker på musslans form, på Europa, att de direkt skyldiga sitter inlåsta men att det omslutande systemet är orubbat.
Rapporter från Västeuropa talar allt oftare om en ”migrationsindustri”, en ekonomi och arbetsmarknad som ligger likt en skugga bredvid den lagliga. Det mjuka innanmätet är de migranter som saknar dokument: arbets- och uppehållstillstånd. De som varje dag riskerar utvisning och att kastas utanför den europeiska gränsmurarna. En parallell struktur.
Jag sparar den lilla musslan, som en påminnelse.
Någon timma senare är jag hos Anti-Slavery International i södra London. ”Vi är världens äldsta NGO. Och säkert den mest misslyckade eftersom slaveriet fortfarande inte avskaffats,” skrattar Klara Skrivankova. Hon är nästan klar med en rapport om modernt slaveri mitt i London: tvångsarbete bland migranter utan dokument.
– Skuldfällan är det överlägset vanligaste tvångsläget. Man har satt sig i skuld för att komma hit, få visum eller bli smugglad. Och nu tvingas man arbeta av det, annars hotas familjen i hemlandet. Man pratar nästan bara om sexarbetare i det här läget, men jag vill visa att det är mycket mer utbrett.
Migranterna hamnar i totalt beroendeförhållande till sina arbetsgivare och –förmedlare. Hänsynslös exploatering är ett mönster som nu präglar bransch efter bransch i London: renhållning, städning, hemarbete, bygg, hotell, restaurang och livsmedelsindustrins alla led. Men hur vanligt är rent tvång, modernt sofistikerat slaveri? Klara vet inte. Vågar inte ens gissa om de hon mött och intervjuat är undantag eller länkar i ett växande mönster.
Hon delar samma slutsats som en rapport från forskningsinstitutet COMPAS vid universitetet i Oxford: ”I våra intervjuer fann vi ett klimat av osäkerhet och skräck, en känsla att man inte kan skydda sin fysiska integritet ifall andra försöker exploatera den.”
De återger många exempel som det här: ”En ukrainsk kvinna har arbetat flera år utan dokument i Storbritannien. Hon har utstått två sexuella övergrepp – ett när hon låg mycket svårt sjuk men utan vård eller tillsyn – och utsätts fortfarande för ständiga sexuella trakasserier i sitt arbete. Hon tror det är farligt att gå till polisen.”
Var går gränsen mellan exploatering, föreställt tvång och verkligt tvång? Det är en gråzon och vi vet alldeles för lite, säger Klara.
Jag går ut i duggregnet, genom Stockwell med hyreshus i slitet tegel. Balkongerna bågnar av tvätt på tork. Från ett fönster dånar hip-hop. London har blivit en magnet. 35 procent av invånarna har invandrat. Det knakar i fogarna men ändå är arbetslösheten obefintlig.
En tunnelbanestation söderut ligger Brixton. 1980 var det symbolen för raskravaller och Clash sjöng om ”The Guns of Brixton”. Nu är det ett av stans bästa utflyktsmål. Det är tätt mellan kosmopolitisk oas och grym exploatering i migrantstaden. Jag tittar på tunnelbanans logotype som marknadsför swinging London. Men den markerar också plats för hårdhänt rättslöst arbete. På nätterna städas vagnar, tunnlar och stationer av afrikaner, många utan dokument, med villkor som ingen vill veta. De är osynliga men inneslutna i logotypens röda cirkel.
Senare samma dag fastnar jag framför Mona Hatoums manipulerade vardagsföremål i Tate Modern. I morse läste jag om villkoren för dokumentlösa i hemvården och som hembiträden: inlåsning, 20 timmars arbetsdygn, hot och våld. Hatoums rullstol med handtag av köttknivar är plötsligt på riktigt. Hennes järnbädd sluter sig som en likkista, eller kanske en svart jättemussla. En spjälsäng är fängelse för de instängda och torterade – incommunicado.
Av alla regeringar är det nog bara den svenska som lever kvar i föreställningen att man kan utvisa de dokumentlösa, de som i Sverige ofta kallas ”gömda flyktingar”. Men i England betraktas svensk politik på den punkten som underlig, inhuman och inte uppdaterad. London skulle inte överleva en vecka utan deras arbete. Forskare uppskattar att 90 procent av de mest lågavlönade servicejobben görs av migranter. Hur många saknar dokument? Ingen vet. Gråzon är ett återkommande begrepp. Men det är de lägsta, de mest rättslösa arbetarna som sätter normen, de andra dras neråt mot deras villkor.
Fackföreningarna, kyrkan, aktivisterna, forskarna pekar bara på en möjlig väg, den sociala: amnesti, reglering och organisering. England förlorar 15 miljarder kronor per år i skatteintäkter. Landets största tankesmedja har räknat ut att det skulle kosta 60 miljarder att utvisa de osynliga.
Europa har satsat på ett raffinerat system av gränsmurar för att hålla migranterna borta. De är ett slags zoner som börjar på avlägsna flygplatser och sträcker sig djupt in i kontinentens storstäder.
Samtidigt finns stark efterfrågan på lågavlönade arbetare innanför murarna. Och ett stort utbud utanför. Många vill in för att skapa sig bättre liv. Andra flyr undan våld, tortyr, terror.
Nu märks facit. I murarnas skugga skapas ett rättslöst låglöneproletariat – mer utsatt än det amerikanska. De hålls på plats och pressas ner av rädslan att utvisas. Och längs murarna dör samtidigt varje dag människor som försöker ta sig in. Deras kroppar rullar in över sandstränderna och ligger kvar när tidvattnet drar sig tillbaka.
I år har Spanien och EU skärpt övervakningen mellan Nordafrika och Kanarieöarna. Migranterna har tvingats till ännu längre havsresor, ända från Senegal, med resultat att fler än någonsin drunknar.
Hela Europa – även Sverige – har accepterat en politik som dödar människor. Kropparna på sanden är priset för en föreställd trygghet. På ena sidan gränsen står vi som har medborgarskap och tillstånd. På den andra de som saknar. En gräns mellan att betraktas som människa eller illegal.
Luffaren Bolle i Harry
Martinssons ”Vägen till Klockrike” var också livrädd att förlora sina identitetspapper, men i ett landskap före välfärdsstaten: ”Den som driver runt i naturen utan papper och utan att vara känd på orten, kan anses vara vad som helst, från mördare och dåre till godmodig rymmare eller skälm, intill dess annorlunda bevisats.” Klockrike var byn dit ingen främmande släpptes in. Nu dras gränsen mitt i välfärdsstaten – och försvaras som ett skydd för denna välfärd. Jag förstår det inte. Är det inte tvärtom, att skyddsmuren underminerar välfärden?
På Paddington Station dricker jag kaffe med Don Flynn, ordförande för Picum som är en europeisk lobby för dokumentlösa. Tony Blairs labour började helt rätt, påpekar han. De öppnade för invandring, förklarade att landet var mångkulturellt och att rasismen måste stampas ut ur institutionerna.
– Men de gjorde två misstag. De tänkte sig högutbildade invandrare, inte att det stora trycket var låglönejobben. Och sedan att alla regler skrevs utifrån ett nationellt intresse. Inte alls med tanke på migranternas rättigheter.
– Invandringen har blivit en byråkratisk mardröm. Vi har 80 legala vägar in i landet. Alla med olika regler. En del arbetstillstånd kopplas till företagen och gör arbetarna helt beroende. Inga invandrare förstår sina rättigheter. Bad social engineering, helt enkelt.
Jag berättar för Don om min vandring över sanden i Morecambe Bay. Om hur de kinesiska musselplockarna drogs ner under havet. Han tittar ner i bordet och säger att han ofta åkte till Morecambe som barn.
Deras död blev i viss mån en vändpunkt. Senare i höst träder en ny lag i kraft: The Gangmaster Act. Ett direkt resultat av Morecambe Bay. Alla gangmasters som förmedlar billig arbetskraft till jordbruks- och livsmedelsindustrin måste nu ha licens och uppfylla minimikrav. Att anlita de som saknar licens blir straffbart.
– Det är en bra början, säger Don.
På väg tillbaka till hotellet passerar jag platsen där dubbeldäckaren sprängdes 7 juli förra året. En minnestavla och nya blommor på trottoaren. I Guardian följer jag efterspelet till de senaste terrorhoten mot Heathrow. Inför valet förra året fick Tony Blair frågan om hur många migranterna utan dokument det fanns i landet. BBC:s journalist ställde den 17 gånger i samma program. Han fick aldrig något svar. Ingen vet ju.
Två berättelser konkurrerar: en om hot och förlorad kontroll, en annan om rättigheter. Striden står hårt om hur man ska berätta. Jag märker det i varje nyhetstidning, i varje politiskt utspel. Det står och väger.
I Sverige gick kyrkan i spetsen med Påskuppropet. I London är det facket och kyrkan. Första maj höll den katolske kardinalen en mässa för migrantarbetarnas sak. Skillnaden mellan människor som har respektive inte har så kallade dokument är en teknikalitet kyrkan inte förstår sig på, sade han. Politik och moral smälter samman. London laddar för amnestiuppror.
Tillbaka på hotellrummet tar jag fram den rengjorde musslan och lägger den på bordet. Jag stryker försiktigt med fingrarna över de vackra räfflorna.
Men nästa morgon märker jag en obehaglig lukt. Den har börjat ruttna inifrån.
Per Wirtén