Shirin Ebadi, hyllad fredspristagare, och Soudabeh Ardavan, en vanlig iransk kvinna, har i var sin bok skildrat livet som kvinna i Iran. Två röster från männens diktatur.

Shirin Ebadi: Mitt Iran (Översättning: Karin Andrae. Prisma)
Soudabeh Ardavan: Berätta för andra! (Översättning: Danesh Ardawan. Tranan)

Jag minns inte vad Shirin Ebadi sade. Men hennes närvaro var stark och självklar. Det var ett möte i Stockholm, några år efter att hon fått Nobels fredspris och i samband med att reformpolitikern Mohammad Khatami försvann ut i kulisserna. Nya hårda tider väntade i Teheran.
I sin självbiografi Mitt Iran är det kvinnoperspektivet som gör berättelsen unik. Teokratin framstår som ett krig mot kvinnorna. Republiken vilar först och främst på en könsmaktsordning. Islamism är männens uppror mot det andra könet.
Under revolutionen klättrade Ebadi upp på taket med sin man. En hel stad ropade under gnistrande svart stjärnhimmel: Allahu akbar. “En förutsättning för denna revolutions seger var mitt eget nederlag,” skriver hon nu. Omedelbart avskedades hon från sitt domarämbete, tvingades ta på slöja och förnedra sig för hycklande män i slafsiga kläder.
Nollpunkten kom när hennes mans lillebror avrättades för att ha sålt vänsterradikala tidningar. Där började hennes riskfyllda aktivism med stigande blodtryck och brännande ilska i magen. När friheten under en period vidgades öppnade hon advokatbyrå och började ta fall där kvinnor och barn råkat illa ut i männens diktatur.
Berättelsen blir lite som mötet i Stockholm. Närvaron är stark. Hon tvättar, stryker, fryser in veckans mat till man och barn, vinner stora strider i rättsalen, ser sitt namn på dödslista, dricker te, blir omåttligt populär, gormar på döttrarna och är ofta rädd. Hon är överallt och hela tiden energisk. Det är lätt att förbise vad hon egentligen säger.
Iran har alltid svikits av USA, är en av de viktiga slutsatser hon smyger in. Från den ödesdigra kuppen mot den folkvalde presidenten Mossadeq 1953 till USA:s support av Saddam Hussein under mardrömskriget mellan Iran och Irak. Dagens amerikanska frihetsretorik har noll trovärdighet bland demokrater i Teheran. Omvärldens påtryckningar är livsviktiga, men iranierna måste själva få reformera systemet och erövra sin demokrati, skriver hon. Man förstår att hon bemöts skeptiskt av neokonservativa hökar i Washington – hennes bok fick först inte ges ut i USA, eftersom den skrivits i en av ondskans axelmakter. Men även av revolutionära iranier, som förkastar hennes tålmodiga reformism och tanken att en islamisk republik skulle kunna vara demokratisk.
Några år före fredspriset i Oslo spärrades Ebadi in i Evinfängelset. Där satt också Soudabeh Ardavan, nu i svensk exil. Samtidigt med Ebadis bok kommer hennes enkla berättelse från åtta år i trånga celler och ångestladdade förhörsrum. I Berätta för andra! har även hennes teckningar samlats, en del utsmugglade på små lappar, andra gjorda i efterhand.
Ardavan minns skriken från vänner under tortyr och blickarna från de som leddes bort under nätterna när nackskotten aldrig tystnade. Men Ebadi släpptes redan efter några veckor på order från domaren. Förhören var lindriga. Det är en viktig skillnad. Ebadi växte upp med hembiträden och är fortfarande privilegierad. Det bidrar möjligen till hennes anslående närvaro i både rummet och texten. Ardavan framstår mer som en bland alla andra. Hon släpptes efter åtta år. Jag gissar att hon fortfarande har mardrömmar.
Ebadi och Ardavan är två röster från männens diktatur. Den ena som modig människorättsadvokat i ett system utan rättsprinciper. Den andra förvaltar minnet av de ihopkurade kvinnorna i fängelsekorridoren.
Per Wirtén