I Herald Tribune läser jag att 20 migranter drunknat utanför Italiens kust. Ett oansenligt foto visar en av kropparna lagd i kista. Tre män lägger på locket. Kistan bärs bort. Stranden torkas ren av havet.

BRYSSEL. Det är lunchtimma i Bryssel. Jag äter musslor med pommes frites på klassiska Chez Leon vid Rue des Bouchers. På de vita kakelväggarna hänger suddiga fotografier från restaurangens barndom.
Jag bänder upp skalen, äter girigt och slänger dom i en växande hög avskräde. Snart kommer en servitör som bär ut musselskalen till soptunnan. Hanteringen är slabbig, men bordet torkas rent.
I Herald Tribune läser jag att 20 migranter drunknat utanför Italiens kust. Ett oansenligt foto visar en av kropparna lagd i kista. Tre män lägger på locket. Kistan bärs bort. Stranden torkas ren av havet.
Bredvid skålar en fin Brysselfamilj i champagne. På servetten skriver jag tre ord: musslor, murar och migranter.
Jag tar fram klipp från gårdagens Guardian om hur polisen vräkt migranter utan dokument från ett fallfärdigt hyreshus i Paris. Ett annat om att brittiska regeringen vill deportera ensamma asylsökande barn. Och från Dagens Nyheter har jag ett om att minst 10 000 lever utan uppehållstillstånd i Sverige. Det är extremt få jämfört med andra EU-länder. Men trots amnestilagen ökar de. Eftersom asylvägen strängts försvinner de in i städernas myller, börjar jobba och blir migranter utan dokument. Där sluter sig tystnaden som musselskal.
Tidningsklippen ligger dystert utspridda över bordet. De vittnar om ett moraliskt och politiskt dilemma. Under påskuppropet sade KG Hammar att ”vi levt i en lögn”.
Jag brukar tackla min dysterheten med idén att invandring ska släppas fri. Det är naturligtvis inte realistiskt. Men en nödvändigt provokation för att byta utgångspunkt. Från en där målet är att stoppa varje invandrare, till en där migration ses som ett naturligt fenomen. Tio års murpolitik har bevisat att migranterna inte kan stoppas.
Människorättsorganisationer brukar säga att migrationen behöver demokratiseras. FN:s Kommission för internationell migration anslöt sig till samma tanke i förra årets slutrapport, men USA satte krokben för varje idé om konkretisering.
På väg mellan olika möten, i duggregn och skyfall, har dysterheten ändå gett vika. Aktivisterna som svärmar runt EU:s glaspalats är Europas mest optimistiska. Här finns katolska kyrkans Caritas Europa med initierad koll på migrantfrågan, PICUM som arbetar för dokumentlösa och ECRE för flyktingar. Gnistan är starkare än i Stockholm.
För två dagar sedan var jag i Morecambe Bay där kinesiska migrantarbetare plockade musslor och drunknade. Sedan i London som blivit helt beroende av hårdexploatering av rättslösa migranter utan dokument. Och nu äter jag musslor i Europas anspråkslösa huvudstad. Det har varit en resa i Europas tysta skam. I Sverige pågår valrörelse som om inget av detta fanns. Varför frågor ingen om de döda kropparna på Europas stränder?
Det svenska systemet sluter sig som en megamussla. Påskuppropet öppnade en stor springa. Men skalet har slutit tätt igen. Attityden till de döda migranterna är kort och gott att dom får skylla sig själva.
Jag läser PICUMs ”Ten Ways to Protect Undocumented Migrant Workers” om alla de initiativ och projekt som myllrar fram i Holland, Frankrike, Spanien, Belgien och andra länder. Om alla fackföreningar som nu organiserar de dokumentlösa. Hur en social strid börjar ta sats. Snart färdig att storma Bryssels glasborgar.
Men ingenstans något om Sverige. Den svenska frånvaron har utropstecken och alla undrar: Varför är den svenska välfärdsstaten så sluten, så omedveten, så senfärdig?
Bordsgrannarna äter nu gratinerade musslor, börjar bli högljudda och dricker fin Chablis. Jag läser andra rapporter, sneglar på familjens ogrumlade glädje och försjunker i ny dysterhet. Sverige ligger i Europas bottenskikt på alla viktiga områden. Det är helt pinsamt.
En rapport från kommissionen, ”Integrating Immigrant Children into Schools in Europe”, pekar ut Sverige som ett av fyra EU-länder där barn till dokumentlösa eller gömda flyktingar fortfarande inte har rätt att gå i skolan.
Sjukvård som inte är akut är helt stängd. Utan personnummer – ingen vård eller receptbelagd medicin. I Stockholm och Göteborg finns därför hemliga vårdcentraler med gratisarbetande läkare. När FN:s rapportör för hälso- och sjukvård förra året besökte Stockholm undrade hen med skarpt ordval varför Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna på den här punkten.
I arbetslivet är det bara lilla syndikalistiska SAC som organiserar dokumentlösa arbetare. LO är helt stängt för de mest exploaterade. I Holland, Belgien, England och andra EU-länder är fackens attityd helt omvänd.
Jag ringde UD och frågade varför Sverige inte skrivit under FN:s konvention för migrantarbetares rättigheter. Nej, svarade en vänlig tjänsteman. Sveriges regering tänker inte göra det, eftersom man anser att den inte tillför något nytt till de konventioner som redan signerats, sade hon. Så säger hela EU. Jag noterar att många utvandrarländer skrivit under. Men inga invandrarländer.
EU är på väg att köra från Sverige. Medvetenheten om det akuta dilemmat är mycket starkare i den konservativa EU-kommissionen än hos den socialdemokratiska regeringen i Stockholm. Varför är det så?
Den 19 juli kom en skrivelse från kommissionen om att migranter utan dokument måste få sina ”fundamentala rättigheter” framhävda och skyddade. En webportal där migranter ska få info om rättigheter i olika EU-länder föreslås. Kommissionen beställde samtidigt en stor utvärdering av den spanska amnestin. Franco Frattini, populär kommissionär bland de optimistiska aktivisterna, har satt igång arbetet med en ”europeisk modell”.
Man kan ana mönstret för en ny politik: Rättigheter för de som lyckats ta sig över gränsmurarna. Men fortsatt stenhård attityd till de som försöker, kanske misslyckas och dör på vägen. Ännu är det ingen som vågar ifrågasätta ”den yttre gränskontrollen”.
Det finns mycket som kan göras – även i Sverige. I Storbritannien får man uppehållstillstånd om man levt 14 år i landet, barnfamiljer efter sju år. Ett slags individuell tidsprövad amnesti. Frukt och grönt från Europas jordbruk borde rättvisemärkas. Fackets position stärkas. Amnestiprocesser upprepas återkommande. Arbetare som rapporterar övergrepp eller olagliga löner ska inte utvisas. Hela systemet med out-sourcing och entreprenader som gynnar osynligt tvångsarbete regleras bättre. Den galopperande efterfrågan på låglönearbetare stoppas. Kort sagt: migranternas rättigheter ska skyddas, exp
loatörerna åtalas.
Jag ser rakt in i köket där det ryker ur stora musselkastruller. Kökspersonalen ser arabisk ut. Reflexmässigt undrar jag hur många av dom som saknar uppehållstillstånd. Under de här dagarna har jag tappat alla illussioner. Servitörerna, de som obehindrat rör sig mellan restaurangens alla rum och våningsplan, är naturligtvis vita belgare. En av herrarna vid bordet bredvid har nu lättat på slipsen och beställt en juste calva till kaffet. Deras lunch är vidlyftig och Chez Leon är Europa.
Två bilder har följt mig i tåget från Morecambe, med flyget över Engelska kanalen och nu genom regnet i Bryssel.
Den ena från Crosby Beach utanför Liverpool, några mil söder om Morecambe Bay. Där har Anthony Gormley placerat ut hundra människofigurer gjutna i järn. De sjunker långsamt ner i sanden, dränks av tidvattnet och blickar tigande hemlighetsfulla ut över havet. ”Another Place” är Gormleys dubbeltydiga titel på figurerna. De verkar befinna sig i en för alla andra fördold another place, och samtidigt drömma om en annorlunda another place. Det enda som hörs är vinden, måsarna och vågorna.
Den andra är en Frihetsgudinna vid Gibraltar sund.
Per Wirtén