Carl Bildt är som en kejsare i kostym av teflon. Han glider in på scenen, säger några arroganta fraser och försvinner ut igen.

Carl Bildt är som en kejsare i kostym av teflon. Han glider in på scenen, säger några arroganta fraser och försvinner ut igen.
Scenen börjar bli välbekant. Den upprepas gång på gång. Han gör en gest med handen och alla frågor faller till marken. Det är som ett trollerinummer. Vi står där och gapar.
Olja från Sudan. Gas i Ryssland. Och nu turkisk cement. I går avslöjade ju Esref Okumus här på kultursidan att han delar ekonomiska intressen med den turkiska militären. Han har marknadsfört turkietfonder som investerat i generalernas maffiaföretag.
Det handlar inte bara om privatekonomiska intressen, utan också om de sociala nätverk som följer och i ännu högre grad kastar en skugga över hans trovärdighet.
I förra veckan presenterade Bildt en utrikespolitisk deklaration som var märkligt platt. Bara några innehållslösa fraser om de stora utrikespolitiska konflikterna i Irak och Iran. Inget om har EU bör gestaltas i framtid. Men med lätt oro över Europas “vidare närområden från Kabul till Khartoum”. Det är en utrikesminister utan politik och med skakig trovärdighet.
Men han bara harklar sig, säger några avmätta ord och kritiken trollas bort till lätta bagateller. Hur gör han? Andra politiker hade fallit för mindre. Tänk Laila Freivalds eller Maria Borelius.
Kanske är det ett trolleri med tiden. När Bildt kommer in från höger övergår nu omärkligt till en annan tid. Med honom följer reminiscenser från Olof Palmes Sverige. En tid när Bildt betydde framtidshopp för borgligheten. Han bröt ett socialdemokratiskt monopol över utrikes- och säkerhetspolitiken, drev EU som hallänning, svensk, europé och blev en högerpolitisk ikon. Sedan syntes han några ögonblick i helikopter över Bosnien. Några kejsarlika diplomatiska gester. Det bländar fortfarande, som solkatter från ljusa minnen.
För att numret ska lyckas måste alla inblandade vara infångade av själva magin. Inte bara publiken, utan även Bildt själv. Under några korta ögonblick förpassar vi oss till en värld före 1989. Och det underligaste av allt är att det sprider en känsla av hemtrevnad och behag.
Per Wirtén