Även i Sverige finns ett hat som ibland kommer upp till ytan.

Hatet ligger alltid tätt intill. Skribenter med vassa pennor och skarpa åsikter får det som duggregn I mailboxen.
Men när det slår till och går från ord till handling blir vi ändå förvånade. Kunde mordet på Theo van Gogh och hoten mot Ayaan Hirsi Ali verkligen hänt i Sverige, undrar många och ser skeptiska ut.
De senaste veckorna har jag läst två forskarrapporter, två case studies, om svenskt hat. Båda försöker förklara varför reaktionerna i vissa fall förvandlas från enstaka koleriska män till tunga vågor som rullar fram genom de tryckta och elektroniska offentligheterna.
Under några år mellan 1996 och 2004 körde Operation Kvinnofrid en rad uppmärksammade affischkampanjer i Stockholm. Det gällde mäns våld mot kvinnor. En av kampanjerna väckte inte bara frågor och kritik, den släppte också loss ett oväntat raseri. Den hade sin spets mot helt vanliga pappor, mot de som slår. På en bild säger en pojke: “Jag vill aldrig bli som pappa”.
I senaste Kvinnovetenskaplig tidskrift (4/06) undersöker Maria Jansson och Maria Wendt reaktionerna. Den uppenbara och enkla förklaringen till de hatbrev som strömmade in är att kampanjen framställde män som grupp negativt, och utan öppningar för den gode mannen. Men deras analys rör sig också mot dunklare och mer intressanta zoner. Kvinnofrid är en skattefinansierad myndighet. I en könsmaktsanalys kan man säga att staten, nationen och mannen är sammanlänkade. Kampanjen uppfattades därför som ett svekfullt knivhugg i ryggen. Och där verkar den osynliga gränsen gå, den som förvandlade kritik till obehärskat raseri.
Nästan identiska slutsatser kan man dra av en ännu inte publicerad undersökning av Nogger Black-stormen sommaren 2005. Den gången fick Centrum mot rasism ta emot hatet när de kritiserade GB:s annonser för att spela på rasistiska stereotyper: “Jävla fitta”, “Jag hatar er och önskar er allt ont” – men mest kom det som elakt löje. Oscar Pripp och Magnus Öhlander vid Uppsala universitet har läst bloggar och tidningar. Jag inser snabbt att Noggerdebatten inte var så marginell som jag trodde.
CMR:s kritik antydde att rasismen finns gömd i allas inre. I likhet med Operation kvinnofrid pekade de ut normen som samhällsplåga. Och det är även enkelt att spåra samma upprördhet över ett oförlåtligt svek. CMR var statsfinansierat. Genom att skattepengar användes hotades det självklara sambandet mellan stat, svenskhet och vit hudfärg. Den givna maktordningen ifrågasattes. Kampanjen mot CMR gick så småningom från Noggerglass till statsbidrag.
Gränsen till hatet ligger i landets hjärta. Det är obehagligt att se, att förstå hur farlig gränsen faktiskt är.
Jag undrar om raseriet mot Tiina Rosenberg och Masoud Kamali – båda nära Pim Fortuyn- eller Theo van Goghlägen – kan förklaras på samma vis.
Hoten fungerar. Kvinnofrid sköt upp nästa affischkampanj, CMR förlorade pengarna, Rosenberg lämnade politiken och Kamalis utredning lades i politisk djupfrsyning.
Per Wirtén