Det finns för många tjänster som är för dyra för vanliga löntagare.

Det finns många tjänster som skulle göra livet enklare och roligare – om jag hade råd att betala. För en timma sedan gick jag ut i kylan och köpte en alldeles för dyr lunch. Men nu har regeringen bestämt att det är hushållsnära tjänster jag behöver. Varför kan jag inte istället få den där lunchen, åtta bita sushi, levererad till skrivbordet för halva priset?
Frågan jag aldrig får svar på är varför just städning ska subventioneras med skattepengar. Vi har tre barn och städar och tvättar själva. Men det finns ändå massor av andra tjänster jag vill ha lägre pris på: renoveringen av badrummet som vi börjat planera, alla månadskort till kollektivtrafiken, två av barnen har dyra avgifter för skolluncherna, tvättkostnaderna för den där förbannade bilen man måste ha.
Men nu är det städning staten bestämt att vi ska ha. Inget annat. Gränsdragningarna vad som är hushållsnära och inte är absurda i förslaget. Beskära fruktträd? Klippa gräset? Jag tänker på den amerikanska filosofen Wendy Brown som i senaste numret av Fronesis, med tema om liberalism, konstaterar att även den nyliberala staten tvingas detaljreglera medborgarnas liv med ett slags (a)social ingenjörskonst för att lägga livet till rätta längs ekonomistiska och marknadsnära värderingar.
Jag har inga moraliska invändningar mot städhjälp. För min del får folk gärna fylla sina villor från vind till källare med hembiträden så länge de betalar vita justa löner. Min invändning är annorlunda.
Vi har redan subventionerade hushållsnära tjänster. Jag tänker på förskolan. De allra flesta familjer är helt beroende av den tjänsten, och att den inte är för dyr. Utan dagis kollapsar svenskt samhälls- och näringsliv.
Med städningen blir förhållandet omvänt. Sannolikt kommer bara en minoritet köpa och mest familjer med inkomster över medel. De som verkligen brottas med livspusslet som skiftarbetare på bussar, matbutiker eller caféer har fortfarande för låga inkomster.
Då återkommer min fråga: är det här rättvist? Behovet av städhjälp är ett bland många av billiga tjänster. Men varför ska just den tjänsten skattefinansieras?
Hela debatten pekar på ett större problem. Nämligen att tjänster i allmänhet är för dyra för vanliga löntagare. Till exempel för dom som själva jobbar i sektorn. Man vill, men har inte råd.
Att sänka lönerna för att få ner priserna är ingen bra väg. Kan man sänka kostnaderna på annan väg? Sänkt moms på tjänster och höjd på prylar? Jag vet inte. Men en sån diskussion förefaller mer intressant än att staten ska detaljreglera vilka tjänster jag behöver – och inte behöver – hemma i köket.
Både valfrihet och rättvisa skulle vinna. Vi kommer aldrig ha råd med städhjälp varje vecka, subventioner eller inte, i vårt radhus. Men hela familjen skulle kunna äta ute åtminstone en gång i månaden, badrummet kanske fixas, bilen repareras, taxi bli möjligt och kollektivåkandet lite billigare.
Per Wirtén