Den amerikanska krisen är dödligt allvar. Jag är förvånad över att så få diskuterar den.

Den amerikanska krisen är dödligt allvar. Jag är förvånad över att så få diskuterar den.
De amerikanska styrkorna har inlett en ny stor offensiv I Afghanistan. Snart är närvaron en enda lång offensiv. Det börjar bli en realistisk risk att USA hamnar I en sovjetisk situation där de ställs mot en stark allians av olika krigsherrar. Då kan Afghanistan utvecklas mot ett nederlag liknande det I Irak.
Allt pekar ju mot att Irak slutar I en förnedrande amerikansk reträtt. Inte olik Vietnam våren 1975. Det kan innebära att USA:s roll I hela regionen är utslagen eller åtminstone förlamad för flera decennier.
Det händer I ett läge när Bushadministrationens doktrin om global dominans, som inte ens får ifrågasättas av andra makter, börjar se ut som önsketänkande och ren fiktion. Inte ens USA:s bakgård låter sig längre domineras. USA:s internationella inflytande börjar bli bräckligt som torr cellplast.
Men Bushadministrationen verkar valt offensiv som strategi mot kritiken och bakslagen. Presidenten står helt ensam, I världen och I USA. Plötsligt kryper ett – egentligen helt osannolikt – bombanfall mot Iran närmare. Om det kommer kan det innebära en konstitutionell kris I Washington – och då menar jag verkligen en kris minst lika djup som den under medborgarrättsaktivismens avgörande år, men annorlunda förstås. Frågan kommer handla om presidentämbetets maktbefogenheter och republikens framtid.
Irak är krisens ena pol.
Den andra verkar alla hela tiden glömma bort. Det är orkanen Katrina. Slå upp en amerikansk tidning så märks hur närvarande Katrina fortfarande är. Den har blivit brännpunkt för tre frågor som USA negligerat: klimatförändringarna, klassklyftorna och den sviktande offentliga infrastrukturen. Men orkanen blev också symbol för vad många upplever som allmänt förfall hos den styrande eliten I Washington: arrogans, korruption och dövhet för vanligt folks läge.
Krisen drivs av de här två polerna – Irak och Katrina – den är politisk och väldigt allvarlig. Men I dynamiken mellan dem framträder också ett möjligt nytt politiskt landskap I USA.
Demokraternas valseger I november förra året var inte förvånande, men karaktären var oväntad för alla – även för det demokratiska partiets ledning, tror jag. Jag tänker I viss mån på att de svepte fram över hela linjen, från senaten till guvernörsvalen. Men mest på att de nya profiler som valdes in I kongressen – de som gav segern dess karaktär – var populister I ordets speciella amerikanska betydelse. Det vill säga radikala I sociala frågor: fackliga rättigheter, höjda minimilöner och juste sjukförsäkring. De drev en klassisk populistisk retorik där de ställde vanligt folk mot direktörerna och de skippade allt fjäsk för marginalväljarna. Clintonerans försiktiga strategier var valets förlorare.
Jag tror det som hände var betydelsefullt. Ett tecken på djupare förändringar. Populisternas framgångar hade varit omöjliga före Katrina. Nu känns de ganska självklara. Som att orkanen sopade ut en hel politisk tidsanda.
Och tittar man på partiernas primärvalsfält är det ju demokraternas som verkar mest vitalt. För första gången på decennier finns det dessutom en radikal och klockren populist med som faktiskt framstår som valbar. Jag tänker på John Edwards. En kandidat som sätter fattigdomsbekämpning som huvudbudskap och låter nästan som en europeisk socialdemokrat. Men kommer från den konservativa Södern.
Politiska analytiker bland demokraterna har I tio år spekulerat om den demografiska faktorn. Sektorer och grupper med stark befolkningstillväxt har länge röstat på demokraterna, till exempel kunskapsintensiva stadsregioner och latinamerikanska invandrare. Många pekar på Los Angeles och södra Kalifornien som laboratoriet för det här nya USA. Där styr en stabil allians av latinamerikaner, progressiva liberaler och fackföreningar.
Kanske har krisens båda poler – Katrina och Irak – bidragit till att den demografiska faktorn börjar få landets politiska landskap att tippa.
Och det går snabbt nu. Det är lätt att glömma stämningen för bara två eller tre år sedan. Våren 2005 kom till exempel den uppmärksammade boken “The Right Nation”, där två brittiska journalister på The Economist, John Micklethwaite och Adrian Woodridge, beskrev hur republikanernas högerflank träffat USA:s sanna själ och att landet nu stod inför en lång obruten epok av radikal högerpolitik. Det var ingen liten bok, den var på sitt sätt storslagen och väl genomarbetad. Men nu våren 2007 känns deras tvärsäkra förutsägelser som hämtade från ett helt annat land – USA före Katrina och före det irakiska nederlaget.