Det finns anledning att känna stor oro.

Ärade åhörare,
Det finns anledning att känna stor oro.
Sedan några år har insikten sjunkit in att Sverige blivit ett invandrarland och därmed de facto ett mångkulturellt samhälle. Inte bara det. Ett sprött och bräckligt konsensus har tagit form att detta också innebär att Sverige måste förändras – att inte bara de invandrade påverkas utan att även svenskheten kastas ut ur gamla banor. I brist på bättre har detta nya kallats en mångkulturell samhällspolitik. Ja, det finns till och med en gryende kunskap om att Sverige präglas av en strukturell rasdiskriminering: att även det här landet är inkapslat i de världsbilder som kommer ur rasfilosofi, kolonialism och slaveri. Jag har tvingats förstå att även jag som vit etnisk svensk har – just det – hudfärg och det som kallas etnicitet. Som vit manlig europé är jag inte normen. Jag är lika annorlunda som alla andra. Och i likhet med alla andra är jag en minoritet. Vissa dagar har jag ställts inför begrepp som ”den vita hudfärgens privilegiesystem” – i Sverige – och kanske också lärt mig förstå innebörden.
Det har varit en knepig resa. Det är en knepig resa, laddad av konflikter som hela tiden briserar längs vägkanterna. Men den har också fört med sig en stark känsla av politisk frihet. Horisonterna har flyttat sig. Rummet för det politiskt möjliga har vidgats. Sverige har öppnats mot världen, mot historien och mot framtiden på ett sätt som redan i sig självt är omtumlande. Det är inte en isolerad svensk historia. Jag tror vi kan säga samma sak, men med annorlunda ord och sammanhang, i Storbritannien, Holland, Tyskland, Spanien, Belgien och andra europeiska länder.
Men nu finns det anledning att känna oro.

Det rullar fram ett bakslag mot de här landvinningarna, som hämtar kraft och rörelse ur tre specifika händelser i Europa.
Jag tänker på mordet på Theo van Gogh, dödshoten mot Ayaan Hirsi Ali och hela den spiral av våld och hot detta framkallade i Holland. Det ställer pockande frågor om tolerans mot det intoleranta – och vem som egentligen är fundamentalist.
Jag tänker på tågbomberna i Madrid och självmordsbombarna i Londons tunnelbana. I första hand den senare händelsen, eftersom självmordsbombarna inte alls kom från slum och fattigdom, utan helt enkelt var välintegrerade brittiska muslimer, och därmed väckte en helt ny typ av frågor om det brittiska samhället, islam och Europa i allmänhet.
Jag tänker på novemberupproret i Paris förorter 2005. Som i motsats till de två första händelserna inte har nånting med islam att göra, utan helt andra drivkrafter. I en nyutkommen bok har journalisten Torun Börtz talat med människor i de här fattiga stadsdelarna. Och lyssna på vad de har att säga: ”Jag vill inte bli inmtegrerad. Jag vill ha ett jobb.” och ”Vad ska jag integrera mig i? Ska jag börja använda blå linser?” och ”Det är fransmännen som bör integrera sig i det land de själva skapat.” Här ställs frågor om varför vi envisas att tala om integration när de vi menar svarar med ord om rättvisa, respekt och jämlikhet.
Det är uppenbart hur det ur dessa tre händelser strålar en politisk samhällsdebatt där det ställs viktiga frågor, formuleras nödvändig kritik av missförhållanden – men där det också sprids ett starkt misstänkliggörande, ja ofta ett kategoriskt avvisande i högt uppskruvat tonläge, av det vi kallar en mångkulturell samhällspolitik.
Tidigare har det varit konservativa som entydigt avvisat idén om det mångkulturella. Men det som gör mig allvarligt oroad är att sådana kategoriska krav att skrota och dödförklara de politiska landvinningarna nu börjar komma även från vänster och från liberaler i mitten. De menar att mångkulturen trasar sönder själva idén om ett samhälle och den värderingsgemenskap de menar är förutsättningen för att samhällen ska fungera.
I vinter har den franske filosofen Pascal Bruckners utfall väckt uppmärksamhet och debatt. Han skriver: ”Mångkulturalismen är en antirasismens rasism: den fängslar människor vid deras rötter”. Ni kan läsa honom på Expressen.se. Chefredaktören David Goodhart brittiska Prospect – en tidskrift nära New labour – skriver att vi nog tvingas dra slutsatsen att solidaritet och mångfald inte kan samexistera och att vi därför måste ge upp mångfalden. Ayaan Hirsi Ali har vid flera tillfällen förkastat det mångkulturella som ett slags apartheid där man accepterar hedersrelaterat våld och barbariska enklaver. De iklär sig rollen att försvara upplysningens värderingar som de menar hotas av det mångkulturella – som då och då helt enkelt verkar vara kodord för islam.
Det är bara tre exempel. Slå upp europeiska idétidskrifter och ni möter debatten i land efter land. Även i Sverige. Det som förenar kritikerna är en längtan efter enkelhet, efter enkla svar. Det är en längtan som jag tror förenar dem med många intellektuella, journalister, akademiker, politiker och andra medborgare. Som ger deras argument så starkt gehör. Det är en längtan som är enkel att dela. Det medger jag.
Men den här enkelheten är ju en illussion och ett självbedrägeri. Om det är nåt vi börjat förstå är det just frånvaron av enkla generella och abstrakta lösningar på den härva av sociala, religiösa, kulturella, moraliska och inte minst historiska konflikter som utmärker ett mångkulturellt samhälle. De konflikter som leder till dagliga förhandlingar för att hitta praktiska kompromisser och lösningar. Exakt den typen av förhandlingar vi lärt oss leva med, till och med uppskatta, när det gäller klass- eller könskonflikter. Men som fortfarande verkar svårsmälta när det gäller konflikter i ett postkolonialt landskap präglat av rasdiskriminerande strukturer och – ja, just det – den vita hudfärgens privilegiesystem.
Påtvingad enkelhet utmynnar däremot ofta i övergrepp. Det är därför jag känner så stark oro.
Och det är om den oron jag vill prata. Och om hur vi kan försvara de landvinningar som trots allt vidgat vårt rum, våra föreställningar, våra självbilder.

Kritikerna förenas också av att de inte primärt är intresserade av sakpolitik. De uppmärksammar begreppen, föreställningarna, orden och symbolerna. Deras kritik är som man brukar säga diskursiv.
Orden och begreppen är ju ett slags järnburar. Eller vänligare uttryckt: de skapar rum för vår föreställningsförmåga – öppningar såväl som begränsningar. Och det är min absoluta övertygelse att det begrepp vi använder här i dag – mångkultur som i mångkulturåret – faktiskt leder fel. Jag vill försöka förklara med hjälp av en historisk omväg, som jag ofta gör i sådana här sammanhang.
Jag går ofta tillbaka till USA och 1900-talets två första decennier när jag känner behov av distans och perspektiv. Det var den stora invandringsepoken i USA och den tog brutalt slut 1924 med nya restriktiva invandringslagar. Det var nya invandrargrupper som anlände – de kallades the new immigrants – och de skapade stark rädsla i det anglosaxiska protestantiska USA. De som kom ansågs annorlunda: de var fattiga syd- och östeuropéer, judar, katoliker och ortodoxa. Dom var svartskallar. Ja, historikern David Roediger har visat att det dröjde ända till 1930-talet innan de accepterades som vita amerikaner. De ansågs hota kulturen, språket och den protestantiska religionen. Läget var som i Europa i dag. Man ställde frågorna: Hur vill vi att USA ska förndras med invandringen? Vilket USA vill vi ha? Frågor som framkallades i mötet med ”de andra” – och som är identiska med de vi ställer i Europa i dag.
Svaren och begreppen som mejslades fram – de begreppsliga rummen som framkallades – brottas vi också fortfarande med. Kraven på stängda gränser. Längtan efter kulturell homogenitet. Den ofta hänsynslösa och helt osentimentala assimil
eringspolitiken fick sitt begrepp – smältdegeln – genom en pjäs av Israel Zangwill som hade premiär i Washington 1908.
Men jag vill särskilt peka på två svar på frågan ”Vilket USA?” från de åren, två olika begreppsrum, som allt för ofta blandats samman i europeisk debatt och skapat förvirring om vad som egentligen menas med en mångkulturell samhällssyn.
Det första svaret skrev sociologen Horace Kallen i en serie artiklar på 1910-talet: USA som en kulturell pluralism, en nation av många nationer. Den metafor som följde var mosaiken där de olika migrantkulturerna utgjorde små mosaikbitar sammanfogade till en större helhet. Kallen menade att det var statens uppgift att bevara varje enskild kultur och han fasade för smältdegelns likriktning. Han började använda ordet bindestrecksmänniskan för att beskriva amerikanerna, de var italian-american, jewish-american, anglo-american etcetera.
Pluralismen hade under en period stort inflytande i svensk politik. Hemspråksundervisning var en fantastisk reform som var hämtad direkt ur pluralismens verktygslåda. Men i dag framstår pluralismen som en obekväm kostym. Den ligger vidöppen för kritik om enklaver och en tolerans i namn av kulturbegreppet av slutenhet och våld (ofta mot kvinnor, barn och människor som buntas amman i de tre bokstäverna hbt). Pluralismen erkänner att det mångkulturella samhället är ett ofrånkomligt faktum – men erbjuder ingen politik som kan jämka samman mångfald med rättvisa och jämlikhet. Det erbjuder trygghet på varje mosaikbit – i de kulturella gemenskaperna – men ingen öppning för förändring, för dynamik, för rörlighet. Pluralismen fastnar i kulturen. I själva ordet kultur.
Det är hög tid att avvisa pluralismen. Dra en skarp linje mot föreställningar om mosaiker och salladskålar och allt vad det varit. Göra klart att det är inte detta vi vill när vi försvarar det mångkulturella. Den kritik som nu kommer – i spåren av de tre händelser jag nämnde inledningsvis – tvingar fram ett sådant ställningstagande.
Samtidigt som Kallen skrev strövade en annan sociolog omkring på Manhattan, Randolph Bourne. Han såg också bindestrecksmänniskorna. De som levde med en fot i Europa och en i Amerika. Han mötte dom, talade med dom, arbetade med dom i politiska sammanhang. Dom fanns där och dom gick inte att förneka. Men han såg också hur mosaiken stängde in människor och låste fast dom i deras historia – i deras historiska rötter. Han såg människor som ville byta mosaikbit och leva på en annan, han såg dom som föredrog att vandra i skarvarna, han kände en längtan att ströva fritt över hela mosaiken och han noterade att männsikor har fler identiteter än en och att den kanske inte alls är kopplad till etnicitet, ras eller nationell kultur – som alltsammans egentligen bara är andra ord för historia. Men han såg också att en del måste få lämnas i fred på sina trygga mosaikskärvor. Statens uppgift kan inte vara att bevara minoriteternas gemenskaper. Men inte heller att tvinga ner dom i smältdegelns jättegryta. Uppgiften är att hålla passagerna mellan mosaikbitarna öppna för alla – och jag understryker det sista lilla ordet: alla.
I själva verket vilar pluralismens mosaikbyggen på samma rasfilosofi som både smältdegeln och invandringsfientligheten: den om homogena nationella grupper och att varje individ mår bäst i gruppens trygga gemenskap.
Bourne kallade sitt svar på frågan ”Vilket USA?” för det kosmopolitiska. Hans första preliminära osäkra noteringar bör vara grunden för vad vi menar när vi talar om en mångkulturell samhälsssyn.
Men medan det ganska nyuppfunna ordet mångkultur pekar mot kultur. Vetter det gamla ordet kosmopolitik mot politiken. Och medan kultur i dess antropoligiska betydelse skapar låsningar, öppnar politikbegreppet upp mot möjligheter. På politikens domäner blir världen på ett helt annat vis görbar och rummets möjligheter vidgas.
Låt mig försöka förklara poängen med den mycket gamla tanke Bourne plockade upp på 1910-talet och som sedan utvecklats och de senaste tio åren fått en stark renässans i politiken, samhällsforskningen och konsten.
Den kosmopolitiska nationen hålls inte samman av en gemensam kultur, etnicitet eller ens en delad historia. Sverige är inte ett land för svenskhet, utan för de som bor här. Så här skriver den franska filosofen Catherine Audard: ”Nationen är inte given som sådan i kraft av det förflutna, genom kultur eller tradition, den skapas ständigt på nytt genom medborgarens tysta anslutning till dess politiska institutioner och [politiska] grundvärden: nationen som Ernest Renan sade med en berömd formulering är ”en daglig folkomröstning”.”
Det kitt som håller samman det kosmopolitiska samhället är politiken. Det vill säga att man har gemensamma problem som måste lösas i demokratisk ordning. Och då menar jag politik som Hannah Arendt tänkte fenomenet: de samtal som aktivt skapas där människor möts för att lösa gemensamma angelägenheter. Det vi kallar offentlighet. Eller de offentliga rummen. Nägra av dom rummen är dom där ni, kära åhörare, arbetar eller verkar: Teatern, dagstidningen, teveprogrammet, muséet, musikscenen. Det är där i de samtalen, grundade i tanken på demokrati och lika rättigheter, som den kosmopolitiska ordningen tar form. Det är inget enkelt svar på alla de konflikter som rasar i staden, men det är en ram för att lösa dom. Det är vad Jürgen Habermas med ett genialt uttryck kallat ”konstitutionell patriotism” – det är med lagen, fri- och rättigheterna, man är solidarisk inte med nationens blodsband eller kulturhistoria.
Tillgången till detta samtal, till offentligheten, kräver ett slut på diskriminering och uteslutning. Att ha offentlighet och politik som gemenskapens enda förutsättning innebär att kosmopolitiken inte kan acceptera att någon hålls utanför, den förutsätter inkludering och därmed allas lika rättigheter, annars upphör den.
Men det kosmopolitiska är inte bara politisk teori. Det är i första hand levd erfarenhet. Gå en promenad genom London: genom East End, ta lokaltåget till Southall eller tunnelbanan till Brixton. Bli upprörda över ojämlikheten – men se livet. Hur människor varje dag öppnar upp mosaiken och får gränser att flyta. Hur de bevisar att en enskild människa inte alls bestäms av en entydiga kulturtillhörighet. Hur rasdiskrimineringens murar överskrids. Upptäck musiken som ett ordlöst intellektuellt samtal om hur vi vill att den kosmopolitiska staden kan gestaltas: Rishi Rich, Nitin Sawhney, DJ Cheb i Sabbah och missa inte Ellika Frisells fantastiska samarbete med Solo Cissokho. Det är ingen tillfällighet att kultursociologen Les Back i London använt improviserad musik, och jazz, som metafor för det kosmopolitiska. Man måste kunna improvisera, men det kan man inte utan kunskap om både egna och andras traditioner.
Idén om det kosmopolitiska – eller det mångkulturella om ni nu fortfarande föredrar det ordet – är radikalt öppen och i avsaknad av på förhand givna svar. Det är en erfarenhet av osäkerhet. Därmed påminner den om den demokratiska idén. Båda är i någon mening bortom kontroll. Därför också oroande. Allt fast riskerar ju att förflyktigas, fasta gemenskaper upplösas och kanske försvinna helt. Så här uttrycker Zygmunt Bauman situationen: ”Sanningen kan framkomma endast vid samtalets bortre ände – och i ett genuint samtal (det vill säga ett samtal som inte är en förklädd monolog) vet ingen deltagare med säkerhet, och kan inte heller veta, hur detta slut kommer att se ut (om det finns ett slut).
Ärade åhörare.
Jag började i en djup känsla av oro. Men jag slutar den här monologen i en stark övertygelse att de landvinningar vi faktiskt gjort går att försvara. Och inte bara försvara. Det är fullt möjligt att samtidigt vidga rummet vi lever i. Men en förutsättning är att vi inte faller in i rädslan för frihet och ner i de enkla til
l synes säkra svaren.
Demokratin är inte längre en social gemenskap, skrev den amerikanske filosofen och pedagogen John Dewey på 1920-talet. Det måste istället bli en gemenskap av främlingar. Jag tror att han där fångade mänsklighetens öde.
Tack för att ni lyssnade.