I Pascal Bruckners smältdegel förbränns upplysningsarvet till aska. Per Wirtén ger sig in i debatten om nationalstat och mångkultur.

Pascal Bruckner har gillrat en listig fälla. När Europa nu blivit en invandrarkontinent fixerar han det politiska valet som ett mellan smältdegelns våld och pluralismens uppfräschade rasfilosofi. Några andra alternativ finns inte. Med en billig fint, eller möjligen av ren okunnighet, kallar han det senare alternativet för mångkultur. Det blir en lockande fälla. Den träffar en enkelhet många nervösa och stressade européer längtar efter. Men går man i fällan, accepterar hans två alternativ som de enda möjliga, slår den igen med förödande kraft. De frigörande möjligheter Europa faktiskt har – tack vare invandringen – klipps av och murarnas tunga portar slår igen.
Jag är dödstrött på Bruckners förenklingar. Och jag skräms av att se hur intellektuella surrar rakt in i hans fälla, på jakt efter trygghet och kanske omedvetna om konsekvenserna. Han ropar Voltaire – och alla kommer springande.
Men nästa stund får jag en optimistisk knuff i ryggen. För den verklighet jag ser i London, Paris och i mina förorter söder om Stockholm har för länge sedan smitit ut ur Bruckners fälla och är på flykt från samtida försök att täta gamla murar. Det finns inget som säger att flyktförsöken lyckas, men konsekvensen blir ändå att Bruckners trånga alternativ framstår som kvarglömda anakronismer. Alla ropar Voltaire – och springer sedan bort från fällan.
Med chauvinistisk självgodhet påskiner Bruckner dessutom att hans två valmöjligheter är nationellt präglade. Den smältdegel han längtar efter kallar han fransk. Och den pluralism han slaktar – och felaktigt kallar mångkulturalism – framställs som ”en laglig apartheid” typisk för anglosaxisk mentalitet. Hur dum får man bli?
Han verkar ha missat både globaliseringen och den gränsupplösande kosmopolitiken ute på gator och torg. Istället håller han hårt i nationella gränser och tanken om en civilisationernas ödeskamp.
De vägval han ”diskuterar” är ju för länge sedan internationella. Idén om smältdegeln, som Bruckner av oklar anledning kallar republikanism, är ju minst lika amerikansk som fransk. De flesta av de bilder, metaforer och idéer vi brottas med i Europa har i själva verket sitt upphov i de intensiva diskussioner som fördes under den stora invandringsepoken i USA under 1900-talets två första decennier. Sorry Bruckner, jag förstår att det svider, men i den här viktiga europeiska kontroversen är alla amerikaniserade.
Begreppet The Melting-pot – smältdegeln – hade premiär på en teaterscen i Washington 1908 genom en pjäs av Israel Zangwill med samma namn. Den argumenterade för hård assimilering: de gamla européernas särdrag skulle upphöra och alla förvandlas till de nya amerikanerna. För något år sedan mötte jag exakt samma bild i Paris. SOS Racismes dåvarande ordförande Malek Boutih beskrev det som en Melange: olika metaller (folk, kulturer) hälls i en gjutform och vips framträder de nya européerna som genomgjutna metallstycken där alla är lika homogena – och märkligt nog väldigt franska.
Idén om kulturell pluralism formulerades i polemik mot Zangwills vision av sociologen Horace Kallen i två artiklar i The Nation 1915. Han bejakade istället tanken på bindestrecksmänniskan, som lever med dubbla identiteter, och menade att statens uppgift var att slå vakt om de nationella gemenskapernas särarter så att den amerikanska mosaikens bitar hölls separerade.
Bruckners invändning att pluralismen ”fängslar människor vid deras rötter”, på deras mosaikskärvor, är samma som en annan sociolog Randolph Bourne fann redan på 1910-talet under sina långa promenader genom Manhattans och Brooklyns täta invandrarkvarter. I en artikel avvisade han därför både smältdegeln och pluralismen. Bourne förespråkade istället en radikal kosmopolitik. Gränserna mellan mosaikens gemenskaper måste hållas öppna, människor kunna röra sig fritt, identiteter och tillhörighet vara många skiftande och självskapade – men samtidigt behöver vi acceptera att en del människor finner trygghet på den egna mosaikbiten, omfamnade av sin historia, stärkta av sina rötter.
Bourne var oklar. Men han öppnade ett fönster. I dag brukar hans tankar med ett olyckligt ord kallas mångkultur. Ian Buruma och Timothy Garton Ash verkar försiktigt omfatta samma rörlighet. Men Bruckner avfärdar båda som ”frihetens fiender”. Vem förstår varför?
Kanske för att det kosmopolitiska skrämmer med sin osäkerhet och därför måste förblandas med den antikverade rasfilosofiskt präglade pluralismen. Det är en idé och ett förhållningssätt till världen som bygger på kompromisser, dialog och en ambition att inkludera allt fler röster i offentligheten. I likhet med demokratin är det kosmopolitiska i någon mening bortom kontroll och centralstyrning.
Men det som verkligen provocerar Bruckner – och många andra – är att det kosmopolitiska förutsätter att man skiljer mellan staten och det nationella. ”Det som borras i sank är själva föreställningen om en nationell samfällighet,” konstaterar han upprört men helt korrekt. För en kosmopolit är det inte nationen eller folket som är samhällets kitt, utan politiken, demokratin och konstitutionen. Det Jürgen Habermas så träffande kallat ”konstitutionell patriotism”.
Den kosmopolitiska staden är därför ingen idyll. Det är en plats för politisk strid. Och mitt i sina okontrollerade ordrusningar träffar Bruckner oväntat rätt när han identifierar de två viktigaste uppgifterna. För det första att ”skydda minoriteterna mot all den diskriminering som de drabbas av”. Och för det andra att ”skydda enskilda individer mot de hot de kan utsättas för av den samfällighet de fötts i”. Men jag skulle naturligtvis byta ”skydda” mot ”befria”.
Men för att klara detta dubbla uppdrag måste man välja den kosmopolitiska väg Bruckner inte ens känns vid, som han uteslutit ur sin skickligt iscensatta fälla eller möjligen sopar in under den pluralism han polemiserar mot – men ingen längre försvarar.
Nu lägger han istället all kraft på att måla upp ett ödesdrama där Europa hotas av islam. Går man in i hans fälla blir därför smältdegelns drömmar om homogena människor och nationer den enda tänkbara utvägen. Det ena uppdraget han formulerade, att komma ut ur den strukturella rasdiskrimineringens labyrinter genom politiska reformer, går under tiden upp i rök.
Bruckners utgångspunkt är ett flammande försvar för Ayaan Hirsi Ali. Men ingen är emot, alla är ju i själva verket eniga att mordhoten var totalt oacceptabla, även om det kan finnas befogad kritik mot hennes politiska projekt. Hans försvar framst&ar
ing;r därför som ett verktyg att säga andra saker.
En viktig korrigering av Bruckner finns nu på svenska genom Torun Börtz reportagebok med det tvetydiga namnet Betongen brinner (Leopard). Hon har gått på gatorna, suttit på fiken och träffat människorna i de stigmatiserade parisiska förorterna. Hennes rapport är först ett formlöst myller av röster, men formar sig efter hand till ett ostyrigt självtänkande demonstrationståg på väg ut från boksidorna, över läsaren och rakt på Bruckner som manglas ner av alla dessa eftertänksamma och arga människor.
Den fattiga stadsdelen framstår här som en övergiven plats. Statens tjänstemän, politikerna, journalisterna och de intellektuella har kapat banden. Börtz ger oss ingen chans att ducka: detta är en fråga om fattigdom. Disciplinerat av polisiärt, politiskt och diskursivt våld. Ett hårt klassamhälle förstärkt av rasism. Bruckners smältdegelsideal blir en del av detta våld, ytterst ett försök att klamra fast vid den vita hudfärgens privilegiesystem.
Börtz visar hur innerstadens etablissemang – höger som vänster – envist tolkade de utbrända bilarna som ett kulturkrig. Men från de fattiga kommer andra röster: ”Jag vill inte bli integrerad. Jag vill ha ett jobb.” eller ”Det är fransmännen som bör integrera sig i det land de själva skapat.” eller ”Integration är ett rasistiskt ord. Vad ska jag integrera mig i? Ska jag börja använda blå linser?”
I värsta fall tolkas rösterna som filosofen Alain Finkielkraut gjorde: ”Problemet är att de flesta av de här ungdomarna är svarta eller araber med en muslimsk identitet.”
Den fråga Ian Burumas reportage Murder in Amsterdam utmynnar i framstår efter att ha läst Torun Börtz som ganska naturlig: Hur får man förortens människor att känna sig hemma, och inte uppfatta ”döden som enda väg hem”? Jag har reservationer mot hans svar, men de är ändå frihetliga kontraster mot hur Bruckners nakna längtan efter smältdeglar och ”en smula stränghet” slirar hjälplöst inför bitterheten hos 37-årige Sami: ”Ja, jag är beredd att slå sönder, förstöra. Förstöra systemet. Slå där det gör ont.”
När man ser den kosmopolitiska stadens härva av sociala, politiska, etiska, kulturella och religiösa konflikter på avstånd blir det enkelt med kompromisslösa försvar av abstrakta principer. Om man istället gör det nödvändiga, det Torun Börtz och Ian Buruma försöker – att borra sig ner i specifika konflikter genom att faktiskt sätta sig ner och börja prata med de inblandade – blir det plötsligt svårare. I en öppen demokrati kräver konflikter pragmatiska lösningar och förnuftiga kompromisser. Annars kan även frihetens försvarare misslyckas i sina politiska projekt och framkalla motsatt effekt: våld, terror och svåra bakslag mot ambitionen om varje människas frigörelse. Den typ av självgod och arrogant ”principfasthet” som Bruckner tror sig försvara är inte upplysning – den är nersläckning.
Per Wirtén