När Jan Hjärpe, tidigare professor i islamologi i Lund, beskriver skeenden i Mellanöstern rubbar han effektivt den "allmänna bild" som förs fram i västerländska medier. Per Wirtén har läst boken "Profetens mantel" och imponeras av Hjärpes metod.

(Jan Hjärpe: Profetens mantel – den muslimska världen 2001-2006 (Leopard).)
I tjugo är har Jan Hjärpe fört politisk dagbok. Varje dag några rader om händelser i Mellanöstern. Ofta med arabiska källor. “Profetens mantel” är en redigerad och omdisponerad version av 2000-talets dagböcker.
Måste vara en hopplös bok, tänkte jag och började läsa. Men förvånad märkte jag hur min koncentration steg för varje sida. Torra ord, noteringar ordnade efter länder och konflikthärdar. Envist återkommande bomber. Många döda kroppar. Själva kronologin framträder och får egenvärde. Torrheten vinner och sammanhangen blir som avskalade byggnadsritningar.
Men det är mer som fascinerar. Hjärpe bryter den euroamerikanska dominansen av hur händelser ska beskrivas och tolkas. Han undrar hur iranier – inte européer – uppfattar ett skeende, refererar egyptiska reaktioner istället för amerikanska.
Man kan identifiera ett slags Hjärpemetod: kronologi, torr saklighet, perspektivbyten.
Anteckningarna utvecklar sig till en svidande mediakritik. Inget område får så mycket uppmärksamhet som Mellanöstern. Varje dag nya ord, krigen pratas sönder på bästa sändningstid – men inte mycket blir sagt. I anspråkslös stillhet utklassar Hjärpe den svenska journalistkåren. Han läser dokumenten de bara nämner. Han poängterar viktiga politiska förskjutningar som morgontidningarna inte ens noterar. Herregud, tänker jag. Mellanöstern rasar sönder I ett samlat regionalt storkrig, med globala konsekvenser, och det döljs av en tät dimma daglig journalistik.
Om ni inte tror mig så läs kapitlet om Muhammedkarikatyrerna. Bokens klart bästa. Där finns inga storslagna slutsatser, men noga genomförd Hjärpemetod. Den “allmänna bilden” av skeendet rubbas väsentligt. Karikatyrerna var en stor politisk och diplomatisk fråga i arabvärlden redan november 2005, alltså innan de danska imamerna gjorde sin berömda resa till Kairo. De tog med sig de från Jyllands-Posten plus andra “påhittade” har det sagts. Hjärpe påpekar att de “påhittade” i själva verket var flygblad danska rasister lagt i muslimers brevlådor.
Danmark framstod som arroganta och muslimerna som missaktade. Just den dualismen pekar Hjärpe ut som den övergripande konfliktens kärna – och de revolutionära islamisternas livsluft. Uppgiften måste vara att bryta dualismen. Inte vara arroganta, inte missakta. Då faller revolutionärernas världsbild och Mellanöstern kan möjligen nå den demokrati och frihet invånarna bevisligen vill ha.
Men 2006 gick allt utför: fler bomber och mindre stabilitet i land efter land. Ändå håller Hjärpe uppe en svagt vajande optimism. De revolutionära islamisterna har inte fått med sig folkens sympatier. Demokrati är fortfarande en mer lockande idé än teokrati. Det enda ljuset är alltså araberna själva – inte västvärldens politik.
Trots den lilla ljusningen framkallar mängderna av noterade händelser – mest bomber och mord – en apokalyptisk hopplöshet. Det pekar på den kronologiska metodens svaghet. Och ytterligare en finns: att Hjärpe inte poängterar de repressiva regimernas dagliga terror, den arabiska politikens sega hopplöshet. Kanske för att boken är händelsernas fånge och därför missar tillstånd – eller möjligen för att han inte ser, en kritik som ofta riktas mot Hjärpe och faktiskt inte vederläggs av hans politiska dagbok.
Per Wirtén