Sverige är översvämmat av borgerliga debattörer, skribenter och politikrecensenter. Dom är överallt och bildar en mumlande ljudmatta som ligger tät över landets offentligheter.

Sverige är översvämmat av borgerliga debattörer, skribenter och politikrecensenter. Dom är överallt och bildar en mumlande ljudmatta som ligger tät över landets offentligheter. Med undantag för Aftonbladet är alla stora dagstidningar borgerliga där ledar- och debattsidor drivs av politiska passioner till höger om socialdemokratin. Och även om de nyhetsreportrar som bevakar och kommenterar ekonomi och politik i riksmedia försöker låta neutrala, så vet vi att de flesta röstar borgerligt. Deras värderingar är liberala och de har inkomster som gynnas av regeringens skattepolitik.
Opinionsbildningens enkelriktning är ett demokratiproblem. Särskilt under perioder med borgerlig regering.
Om likriktning är ett problem, så är likgiltigheten ett annat. Mumlet är ju så påfallande ointressant. Jag hör ingen enskild borgerlig röst som höjer sig, som står ut, som gör skillnad. Inte heller någon som driver frågor i debattens framkant och vågar dra på sig mumlarnas avsky. Borgerlig idédebatt är fattig och ängslig. Jag förstår inte varför. Det finns begåvade skribenter, resurser och stora arenor. Ändå händer inget. Ingen vågar eller tillåts kliva fram och ockupera scenen.
Ibland sägs det att borgerlig idétradition är svag i Sverige. Det är inte sant. Herbert Tingstens texter är fortfarande strömförande. Och det har funnits många andra.
Egentligen räcker det att backa till 1990-talet för att hitta en helt annan energi än dagens loja. Då kom debattfyrverkerierna från Timbros nyliberaler. Med en blandning av klassisk filosofi – John Locke, Friedrich Hayek, Robert Nozick – och billiga pamfletter gick de till angrepp på två fronter samtidigt. Dels mot dåtidens borgerliga mummel, en massa strama damer i knytblus och glada farbröder i blazer. Dels mot de idépolitiska och filosofiska grundfundamenten för den socialdemokratiska hegemonin. Deras tonläge var gränslöst och segervisst. Polemiken hård och ibland spydig. Och Timbros angrepp gjorde skillnad, deras opinionsbildning och ibland helt verklighetsfrämmande idéer påverkade svensk politik. Hela samhällsdebatten knuffades i nyliberal riktning.
Anledningen till att nyliberalerna var så framgångsrika under de där korta intensiva åren är underskattad. Jag tror nämligen inte framgångarna kan förklaras av angreppen på socialdemokratin, utan av det inbördeskrig de drog igång inom den politiska borgerligheten.
Svensk samhällsdebatt är fastcementerad I två block. Höger mot vänster. Moderater med stödpartier mot socialdemokratin med motsvarande småpartier. Det ständiga ställningskrig som förs mellan de två polerna är nödvändigt, men sällan intressant.
Det är istället filosofiska och idépolitiska gräl inom blocken som genererar den där speciella dynamiken som ställer frågor på spets. Det är då nåt händer och låsta positioner börjar flyta. Det är då man kan vinna opinionsbildningen.
Vänstern är ju som bäst när den grälar med sig själv. Storhetstiden på 1960- 0ch 70-talen kännetecknades av oupphörliga angrepp mot socialdemokratin och LO, mot Olof Palme och det som kallades “samförståndets klassförräderi”.
Samma gäller för högern eller borgerligheten. Fredrik Reinfeldts radikala remake av moderaterna brukar betraktas som just ett sådant gräl där idéerna omdefinierades. Det konstiga är bara att den offentliga debatten var så mager. Det fanns inga intellektuella som gav Reinfeldt och Anders E Borg filosofiskt eldunderstöd. Tony Blair hade sociologen Anthony Giddens och många andra som drev en intensiv debatt när brittisk socialdemokrati gjordes om. Var fanns Reinfeldts svenska motsvarigheter till Giddens?
Efteråt framstår Reinfeldts förändring mest som en snabb kupp. En liten grupp slog till och erövrade makten när partiet låg i spillror. Deras projekt var att återställa en gammal pragmatisk borgerlighet, den som dominerade innan ideologerna Timbro gick till anfall med radikalt nyliberala filosofer och pamfletter. Reinfeldts förvandling av moderaterna är en vandring från idébaserad politik till röstvinnande politik.
Det kan kanske vara en förklaring till det trista mumlet och frånvaron av verklig debatt inom borgerligheten. Men jag tycker inte den räcker. Reinfeldt är ju omstridd. Alliansens valmanifest var ju kontroversiellt med sin dominans av konservatism och frånvaro av all slags liberalism. Och ändå så tyst. Som att alla dessa mumlande röster lever sammangaddade för att hålla socialdemokratin borta.
Förra året kom Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs lysande bok Är svenskan människa?. Poängen var att de visade på de liberala frihetsidérnas centrala plats i den svenska modellen och att den starka staten blev förutsättning för individens frihet. Det var en bok som ställde frågor rakt in i borgerlighetens politiska nervcentrum. Många läste. Men ingen sa nåt. Inga borgerliga debattörer gick till angrepp mot författarna eller använde deras bok för att gå till storms mot alla dessa år av meningslös högeropposition mot det välfärdssystem som i själva verket frigjorde individerna. Frånvaron av inomborgerliga reaktioner på deras bok var ett fattigdomsbevis.
Jag tror både liberaler och konservativa trillat dit på vänsterns gamla paradmyt: att man måste hålla sams och bilda enhetsfront mot den stora fienden. Det är ett misstag som ger svaghet istället för styrka, stillastående mummel istället för dynamiska gräl.
Per Wirtén