Det mångkulturella är ingen mosaik, utan ett rörligt dynamiskt samhälle med politikens offentligheter som centrum, där identiteter och tillhörigheter är många och hålls öppna.

TEXT PER WIRTEN
Diskussionerna om mångkultur och rasdiskriminering har börjat glida bakåt. Sverigedemokraternas framgångar och Nyamko Sabunis vilsna tystnad bidrar till kantringen, men den har djupare orsaker, är europeisk och går inte att bara blunda och önska bort. Kritiken rullar helt enkelt fram på många fronter. Även om den hörts länge och blivit nött i kanterna så har den nu syresatts av åtminstone tre stora händelser och fått helt nytt genomslag.
Mest betydelse har kanske mordet på Theo van Gogh och dödshoten mot Ayaan Hirsi Ali fått. De har inte bara inneburit politisk skymning i Holland utan ställer också pockande frågor om toleransens och demokratins gränser mot det intoleranta. Ian Burumas bok Murder in Amsterdam har ju också blivit en av de mest omdiskuterade på senare år och initierat nåt som påminner om en alleuropeisk debatt.
11 mars 2004 smällde tågbomberna i Madrid och sedan följde självmordsbombarna i Londons tunnelbana sommaren 2005. Eftersom de brittiska terroristerna inte kom från slum och fattigdom, utan helt enkelt var vanliga engelska muslimer, väckte de en ny typ av frågor om islam, det brittiska samhället och Europa i allmänhet.
Den tredje händelsen jag tänker på är novemberupproret 2005 i Paris förorter. I en nyutkommen bok, Betongen brinner, har journalisten Torun Börtz talat med människor i de här fattiga stadsdelarna. Och lyssna på vad de har att säga: “Jag vill inte bli integrerad. Jag vill ha ett jobb.” Och: “Vad ska jag integrera mig i? Ska jag börja använda blå linser?” Och: “Det är fransmännen som bör integrera sig i det land de själva skapat.” Här ställs skarpa frågor om varför politiken envisas med att tala om integration och kulturskillnader när de som avses svarar med ord om rättvisa, respekt och jämlikhet.
Ur bomber och bilbränder strålar nu nödvändig kritik av missförhållanden, men samtidigt en debatt med starkt misstänkliggörande, ibland ett kategoriskt avvisande i uppskruvat tonläge, av mångkulturell politik.
Tidigare har kritiken drivits av konservativa. Men nu kommer den även från vänster och liberaler i mitten. De påstår att mångkulturen trasar sönder en för samhället nödvändig kulturgemenskap.
I vinter har den franska skribenten Pascal Bruckners utfall väckt uppmärksamhet: “Mångkulturalismen är en antirasismens rasism: den fängslar människor vid deras rötter” (Expressen 12/2 07). David Goodhart, chefredaktör för Prospect, en tidskrift nära New labour, skriver att solidaritet och mångfald inte kan samexistera och att vi kanske måste ge upp mångfalden. Ayaan Hirsi Ali har förkastat det mångkulturella som ett slags apartheid där man accepterar hedersrelaterat våld och barbariska enklaver. I Sverige skrotade dåvarande integrationsminister Jens Orback med ovanlig arrogans hela den stora (och intressanta) maktutredningen om etnisk diskriminering som just slutförts, och gav socialdemokratisk välsignelse åt de som länge häcklat tanken om att landet präglas av en strukturell rasdiskriminering.
Det som förenar de kritiska rösterna är längtan efter enkla svar. En trötthet på osäkerhet, perspektivskiften, mångdimensionell maktkritik, postkolonial teori och kritisk ambivalens till europeiskt upplysningsarv. Det är en längtan många verkar dela, inte minst intellektuella, och den ger argumenten kraft. Bomber har alltid fördummande effekt – i synnerhet bland Europas intellektuella.
När den svenska tidskriften Slut, präglad av alla dessa intersektionella besvärligheter, kom med sitt premiärnummer i vintras prickade Linna Johansson in den nya tidsandan när hon uttryckte trötthet på oklarhet och efterlyste entydiga kartor för rak politisk handling (Expressen 13/1–07). I Sverige verkar maktskiftet, precis som under den tidigare borgliga regeringsperioden, fått delar av vänstern att backa in i längtan efter de enkla svarens politik. (Läs Karolina Ramqvist på sid 12.)
Men enkelhet och entydiga kartor är mest illusion och självbedrägeri. Om det är nåt vi nu borde fatta är det omöjligheten i abstrakta och generella lösningar på den härva av sociala, religiösa, kulturella, moraliska och inte minst historiska konflikter som präglar ett mångkulturellt samhälle. Konflikter som i stället behöver utmynna i dagliga förhandlingar om praktiska lösningar. Exakt den typ av förhandlingar vi uppskattar när det gäller köns- eller klasskonflikter. Men fortfarande betraktar med misstänksamhet för konflikter i ett postkolonialt landskap präglat av rasdiskriminerande strukturer.
Att kritiken får fäste och anses relevant beror också på en förvirrad oklarhet i vad mångkulturell politik egentligen innebär. Där måste vi som försvarar mångkultur skärpa oss. De frågor som ställs kräver svar och vässat tänkande – mer teori och komplikation, inte mindre.
Det är därför hög tid att nu dra en skarpt avvisande linje mot den tolkning av mångkultur som utgår från orubbliga gemenskaper och enklaver där människor betraktas som fastlåsta i ärvd kultur. Det mångkulturella är ingen mosaik, utan ett rörligt dynamiskt samhälle med politikens offentligheter som centrum, och ett där människors identiteter och tillhörigheter är många och hålls öppna.
Kosmopolitiken löser inga konflikter, dom måste vi leva med, men ger en ram för förhandling, dialog och beslut. Principen om en offentlighet, präglad av rättvisa, där allas röster väger lika utesluter redan i sig självt övergrepp och förtryck i kulturens eller religionens namn – liksom föreställningen om en nödvändigt homogen nationell kultur.

Det kosmopolitiska är inte bara snygg politisk teori. Det är i första hand levd erfarenhet. Gå en promenad genom London: genom East End, ta lokaltåget till Southall eller tunnelbanan till Brixton. Bli upprörd över ojämlikhet och diskriminering – men se också hur invånare varje dag öppnar upp mosaiken och får gränser att flyta, hur de bevisar att människan inte alls bestäms av en orubblig medfödd kulturtillhörighet och hur de överskrider rasdiskrimineringens murar.
Den kosmopolitiska mångkulturen är en erfarenhet av osäkerhet. Därmed påminner den om demokratins. Båda tillstånden är i någon mening bortom central kontroll. Inte underligt att människor känner oro. Allt fast riskerar ju att förflyktigas, fasta gemenskaper upplösas och kanske försvinna – både den invandrades och invandrarlandets. Så här skriver Zygmunt Bauman i den färska antologin Mot en kosmopolitisk framtid?: “Sanningen kan framkomma endast vid samtalets bortre ände – och i ett genuint samtal (det vill säga ett samta
l som inte är en förklädd monolog) vet ingen deltagare med säkerhet, och kan inte heller veta, hur detta slut kommer att se ut (om det finns ett slut).”
/PER WIRTÉN