Christopher Hitchens sopar urskilllningslöst till alla religioner i boken "god is not Great". I sin oförsonliga religionskritik hamnar han i en fundamentalism som kan vara lika farlig som religionens.

Christopher Hitchens: god is not Great (Twelve)
Religionernas skuldbörda är mäktigt som ett bergsmassiv. Massmord, kulturförintelse, terror, tortyr och vidskepelse är bara de mest uppenbara tyngderna. Och skulden sträcker sig långt in i vår samtid. I europeisk politik staplas den som motstånd mot människors kontroll över den egna reproduktionen, sjukligt intresse för sexualliv och desperata försök att försvara mäns orättvisa maktpositioner. I de här frågorna gör konservativa muslimer och kristna gemensam sak.
Men det finns en självreflektion. Sverige har biskopar och präster som kan föra en mer insiktsfull och träffande diskussion om den egna skulden än jabbande ateister klarar. Det har blivit populärt att förklara att man har stark kristen tro, men inte är särskilt religiös.
Samtidigt tränger en inflammerad religionsdebatt sig in och ställer gamla frågor på nytt sätt. I Europa rubbas det sekulära samhällskontraktets villkor – dess kristna grundklang ¬– när muslimska röster nu börjar ta plats. Och kontraktet förkastas helt av små radikala grupper. Från USA kommer liknande antisekulära vågor in från evangelikalt kristna. På båda kontinenterna opererar dessutom revolutionärer som använder våld, hot och utpressning för att tvinga fram gudomliga ordningar.
Efter lång slummer har ateisterna samlat sig till motangrepp som i USA kommer från forskarvärlden. Daniel Dennets Breaking the Spell och Sam Harris båda böcker The End of Faith och Letter to a Christian Nation har sålt massor i ett land där hälften av befolkningen fortfarande lever i fantasin att Gud skapade världen på sju dagar. I vinter kom tungviktaren Richard Dawkins loss med bestsellern The God Delusion där han inte bara kritiserar intelligent design och annan antivetenskap utan avvisar kristendom som helt enkelt ondskefull. Om religiös terror skriver han: “Vi bör lägga skulden på religionen som sådan, inte på religiös extremism – som om det vore ett slags förfärlig pervertering av verklig, anständig religion.” All religiös övertygelse, även amerikansk “old time religion”, är kapabel och indirekt medskyldig till 11 september.
Nu surfar kolumnisten och rabulisten Christopher Hitchens fram på samma våg med en ilsket gul bok: god is not Great – How Religion Poisons Everything. Här stavas gud med mycket litet g när han sopar till alla religioner, urskiljningslöst: “Våldsamma, irrationella, intoleranta, allierade med rasism, stamtänkande och bigotteri, präglade av okunnighet och fientlighet till idén om förutsättningslös prövning, föraktfulla mot kvinnor och förtryckande mot barn.”
Hitchens försöker vara distanserat ironisk med en pamflettstil som har ambitionen att ansluta till 1700-talets klassiska. Länge skrev han i amerikanska vänstertidningen The Nation. Men bröt och slöt upp bakom Washingtons krig mot terrorismen, sedan även invasionen av Irak. Nu rasslar han fram sina sluggertexter i Vanity Fair. En del älskar honom. Inte jag. Hans stil luktar unken gubbe och ovädrade underkläder.
Hitchens snuddar ändå vid vinnande poänger när han pekar på religionernas dödsdrift, längtan efter apokalypsen, deras romantisering av offer och straff med den vanliga tanken att lidande kan befria.
Men det finns andra erfarenheter. Jag har växt upp i en missionsförsamling. Där lärde jag mig allt jag vet om demokrati, om respekt för andras övertygelser, om läsandets och samtalets betydelse. I den miljön skulle Hitchens aldrig vinna respekt, inte för att han är ateist men på grund av hans intolerans.
Min fråga blir hur angelägen den här typen av helt oförsonlig religionskritik egentligen är. Är det inte fundamentalismen, föreställningen om totala sanningssystem och förkastandet av det sekulära samhällskontraktet som är hoten – inte religionen som sådan? I den striden vill jag ha med så många muslimer, kristna, hinduer, judar och andra troende som möjligt. För jag vet ju att de har egenintresse att försvara den tolerans, och även det mått av relativism och osäkerhet, som är frihetens förutsättning. Det sekulära kontraktet drevs i länder som USA fram av just troende, ofta klockrena fundamentalister, som skydd mot andra sekter och kyrkor.
Problemet är att Hitchens, och många andra som till exempel holländskan Ayaan Hirsi Ali, lätt hamnar i en motsatt fundamentalism: rationalismens krav på absolut dominans. Hitchens vill helt utesluta trosuppfattningar från den offentliga debatten. Vetenskapen har nämligen onödiggjort all form av tro, skriver han i en banalisering av evolutionens järnhårda lag om survival of the fittest.
Runt hörnet från min arbetsplats ligger Gospel Center i en källarlokal. Där säljs uppbyggelseböcker av kristna fundamentalister, mycket är amerikanskt och en del svenskt. För många år sedan hände det att jag läste sånt. Hitchens pamflett framkallar minnen. Det är samma språk, samma tonläge och under textens yta också samma tomhet.
När Ian Buruma i sin bok Murder in Amsterdam granskade mordet på Theo van Gogh och hoten mot Ayaan Hirsi Ali drog han den kontroversiella slutsatsen att den holländska konflikten utvecklades till en mellan två intoleranta fundamentalismer: en religiös och en sekulär. Jag tror han har helt rätt. Och att uppgiften för Europa är att undvika upprepningar.
Kompromisslösa ateister rör i en eld lika farlig som religionens. 1900-talets stora folkmord – armenierna, Gulag, förintelsen, khmererna, Rwanda – vilade på olika sekulära sanningssystem och hade rationalismens idémaskineri som förutsättning. Guds närvaro vad utbytt mot vetenskapens eller politikens totalitära anspråk.
Poängen med det sekulära samhällskontraktet är inte att det avvisar religioners existensberättigande. Men deras absoluta sanningsanspråk. Egentligen bör kontraktet utesluta alla krav på absoluta Sanningar.
Per Wirtén